Jag lever i en annan stad nu. En stad som i grund och botten är mig främmande. Jag känner inte dess gator, inga minnen knyter dem till mig, inga människor jag känner igen går på dem. Ibland sitter jag på kaféer för mig själv, dricker kaffe och läser Thomas Mann. Om dagarna plockar jag fram akter åt folk, skannar och ska väl skicka iväg dem när jag väl lärt mig det. Jag gör många fel, men lär mig lite mer steg för steg. Sen går jag hem genom den mörknande staden. Min kollega sa att hon bara äter och går och lägger sig när hon kommer hem. Hon bor lite utanför stan, vid en hållplats där busschaffisen inte ser en och nästan inte stannar.
Jag bor i en diakoni, ett fönster med Jesus är det första som möter mig när jag går ut. Hade jag en kamera skulle jag nog ta ett kort och visa. Borde ha en kamera. Här uppe mörknar det tidigt. Det är mörkt vid sju när jag går till jobbet, mörkt vid halv fem när jag går hem. Bottenhavet ligger mörkt och invid Härnön är det fruset. Jag fäller upp kragen och knyter halsduken hårdare runt halsen.
Från havet blåser en gråkall vind.
Åh, jag saknar snön och kylan nu! Här är mest bara snöfläckar och runt noll. Mörkret kan ha en mycket uppiggande effekt på mig. Kanske är det vetenskapen om att många inte klarar av denna period som gör mig upprymd. Jag tänker också på vinterdagarnas två faser: den ljusa när man arbetar och den mörka som hör natten och de lediga timmarna till.
SvaraRadera