Visorna, Adolphson och vintern

Innan jag gör Dan till viljes och beskriva kneget måste jag spinna vidare på det här med visorna. Jag håller nämligen på att leta efter ett rimligt prisläge för Olle-Adolphson-boxen Tystnaden smyger som en katt. Olle Adolphson äger jag en aktning för som få andra. Alltid lika korrekt, lika tjusig, på alla bilder (fattas bara, med en sån pappa, förresten). Hittar jag en tolkning av en låt är som han gjort är det sällan som det inte är den bästa av tolkningar. Gäller så väl Taube som Bellman och Ferlin. (Det börjar bli en väl personupptagen blogg det här, men det har väl såporna lärt oss att om man inte har ett eget liv får man leva det genom andras)

Tage Danielsson lär 1968 ha sagt:
"Trubadurernas trubadur, gitarristernas gitarrist, textförfattarnas textförfattare, kompositörernas kompositör, visans vänners visans vän - Edvin Adolphsons Olle!"

Ett kanske lite olyckligt citat, då OA lär ha känt ett främlingskap med de han betraktade som trubadurer. Det var 60- och 70-talets vissångare som var trubadurer, de som nödtvunget skulle vara politiska och alkoholiserade, och som gick upp på scen i allt mer udda utstyrslar. Det var väl inte så mycket att han tyckte illa om protesterna i sig. Det var väl snarare så att han ansåg de vara ytliga och egentligen inte befrämjande för saken de förde fram.

Utanför blåser kalla vindar från Bottenhavet. Vintern tog hårt på Adolphson, han lär ha sagt sig fördärvas utav den. Många av hans finare visor handlar om just det. Egenligen var det nog det jag ville komma till. Vintern fungerar både som en bild av det förskräckliga och det förskräckliga i praktiken. När hans visor är lyckliga är det nästan alltid sommar eller vår, som i Grön kväll i Margretelund, En glad calypso om våren, Sign: Karlsson Evig vår eller Nu är det gott att leva (Nu är det gott att leva, på en sommardag. Här står Adam och Eva, här står du och jag). Råd till dej - och mej har i sin helhet sommarens antågande som en del av kärleken. Vintern har varit allt för lång. Sommaren å sin sida går alltför fort, heter det i Slabang.

Däremot om det är något gräsligt i görningen hamnar vi snabbt i årets andra halva. Världen som var min berättas att det är en dag vid kallt vitt vinterregn som paret kommer skiljas åt. Då allt du gett mig blir ett lån. I Trubbel är det sommar men inne i trädgården på Bastugatan är det höst.

I Aria beskrivs alltings tvetydighet bland annat genom att det i vintern finns ett blont ärr och att det i sommaren går en snövind kvar.

Men tydligast blir det ändå i den storslagna År, som präglas av antipatin mot sommaren. Hösten går väl an, träden lär oss att vissna glada. Hösten vilar och tiger, men sen kommer vintern och hämtar oss.

och vintern sitt mörker sänker
och vintern vill krossa dig i sin famn
och du slåss i mörkret i nöd och skam,
och lögn, och rykten och ränker
så tänker du bara att tiden går
och håller jag ut tills det blir vår
så kanske att nånting händer
så slåss du för livet i vinterns hus

Utanför fönstret blåser vinden upp snörök, svarta granar slokar och vajar lätt. Enskilda lampor lyser, men i desto flera är det mörkt. Det är bitande kallt, vintern har belägrat Härnösand. Adolphson är död, han var inte så gammal. Men det kanske är bäst att vänta till våren med att sakna honom. I mörkrets natt hjälper oss ingen visa.

Och för mitt eget höga nöjes skull, en teckning av Adolphson.