Den arbetande människan

En rapport från min lilla kugge i det stora hjulet

Nu när mitt kneg ser ut att sjunga på sista versen, i alla fall för den här gången, ska jag väl ändå ta mig i kragen och berätta vad det går ut på. Jag arbetar som assistent vid landsarkivet i Härnösand. Ack, vart har mina helger tagit vägen? Ack, får jag dem någonsin åter?

Varje omvälvning i livet möter jag med oro. Tur då att det finns alkohol. Ömt min butelj, som ett dibarn jag suger. I måndags var jag på en arbetsintervju i Eskilstuna. Ett främmande jobb, en främmande stad, säkert tusen möjligheter som störtar fram i rasande hastighet längsmed livets räls. Det är för övrigt rysligt dumt att oroa sig som jag gör, men så är jag inte mer än människa heller. Varde min dumhet mig förlåten. Mea culpa.

Så istället för att göra det jag ska håller jag på att omvärdera livet en smula. Det är ofta lättare. Men tillbaka till mitt jobb. Jag arbetar med handlingar som rör fastigheter. Då fastigheter byter ägare, intecknas eller något, säg en väg eller en kraftledning, dras över tomten, då sparar de illvilliga myndigheterna ett papper om detta. Det är för att myndigheterna vill ha det som det var i 1984, det muntra 80-talet då offentliga sektorn växte sig fed och bred.

Dessvärre används inte dessa akter enbart för att katalogisera individernas integritet, utan även för myndigheters, företags och privatpersoners nytta. Vilsna själar som vill veta vad de ska betala i skatt vänder sig för att få en köpesumma som de kan räkna på. Andra vill veta när eller under vilka former någonting skedde. Således väller det in ärenden till oss. Horder av människor skriker efter att vi ska plocka fram dessa handlingar, som gör sig så bra i våra rullbara hyllor djupt nere under jorden.

Men eftersom vi är en tjänstvillig del av myndigheten Riksarkivet gör vi det så gärna. Det är första steget i min arbetsprocess. Därefter skannar jag det, så vi slipper bli av med våra surt förvärvade servitut och lagfarter. Förutsatt att jag nu inte skannat fel, vilket hände en gång idag, skickar man sedan iväg filerna. Det är tredje steget i processen. Då skickar jag, som den statligt anställde tjänare jag är, oftast med mejl iväg kopiorna i pdf-filer. Förhoppningsvis komemr då filerna fram till någon som blir nöjd och sedan betalar för att ha fått så fina kopior. Fyra kronor styck kostar dem, per blad alltså. Det är ganska mycket pengar för en kopia, men ganska lite för arbetsinsatsen som ligger bakom.

Har man otur hör sedan den gode beställaren av sig och tycker att något blivit fel. Ibland har det också det, då får jag rätta till felet och ursäkta så mycket. Mea maxima culpa. Men ofta är det någon annans fel och då ursäktar jag mig inte så mycket. För någon stolthet har jag ändå kvar.

Innan jag nu gör mitt viktiga och försöker komma på vilka mina referenser ska vara till ett arbete jag sökt, ska jag skriva ett mejl. Sen ska jag kolla om det inte finns några roliga jobb ute som registrator. Jag tror jag vill vara registrator. Jag ska nog skriva en dikt också. Och se om inte brefvännen Bells uppdaterat sin julkalender än.

Någon har förresten ringt mig från ett okänt nummer. Återigen oro.