Till nyår

Ellen Key säger det bättre än jag kan. Men så kan man ju inte resonera, så jag säger väl så väl jag kan. Eller det gör jag inte egentligen. Jag säger det så väl jag kan, om jag kastar ihop texten hastigt och utan eftertanke.


Min pelargon lider något alldeles förfärligt. Den senaste bussresan jag tagit med stackaren på tog nästan knäcken på den sista lilla gnuttan liv som ännu bor i dess spröda grenverk. Nu har den tappat sina blad och förlorat påtagliga mängder jord. Den klarar säkert krisen, men om en blomma kan vandra i dödsskuggans dal gör den förmodligen det nu. I antropomorfismens namn måste jag säga att det är en modig liten krake. Den möter som alla vi andra det nya året med döden i hälarna.

Få högtider är så förskräckligt sanna som nyåret. Midsommar är förstås värre. Den bygger ju på någonting faktiskt omkring oss nyår är bara en mänsklig konstruktion, bra för att någonstans ska vi ju byta år också. Vi firar att ännu ett år läggs till den förflutna högen och att ännu ett varv i den brådstörtande dansen ska ta sin början. Dödens hjul tar ännu en tur, lidandet, misären och sorgen fortsätter, såsom det alltid gjort.

Återigen är jag utan hem i världen. Jag är även utan mening i tillvaron. Det matchar varandra, ungefär såsom ens mössa och vantar borde göra. Min mössa har jag glömt på bussen. Men vantar har jag nya, och dyra med för den delen. Skinnhandskar som jag hoppas ska kunna värma mig en lång tid, tills jag tappar även dem. Jag tappar bort saker, småsaker som jag inte behöver men som det känns dumt att bli av med. Gåvor, tankar och känslor. Och när sedan folk frågar vart de tagit vägen får jag ljuga och säga att de är hemma i en byrålåda.

Fast egentligen har jag ingen byrålåda, knappt ens ett hem. I Kicki från Duvemåla sjunger Kicki att hemma är:

"En plats där jag får vara stilla, där ingen tränger sig inpå"

Kanske kommer vi en gång till en sådan plats. Ett hem där våra andens djur får andas ut, dessa utmärglade kreatur. De får sätta sig ned och dricka ur en källa som inte bara är förbittrad av galla och smuts. Men det här är förstås bara ord. En metaforisk bild som nog inte betyder något särdeles. Hey! Fånga dagen! Sadla hästen, tuta i trumpeten, uppvigla hunden, full ritt i jakt på dagen! Nu har vi den snart! Fram med nät och snaror!

Jag tänkte undvika att tala om snö. Liksom andra har jag skottat och tittat på granarna. Liksom andra har jag skådat ut över nejderna och tänkt att varthän man än ser breder vyerna ut sig som insmickrande julkort. Mörkret är digert och oändligt djupt. Man kan titta rakt in i det utan att se igenom. Natten är stor, lång. Kanske finns det en gryning en gång, så mycket vet inte jag. Kanske finns det en plats där vi får lugn och ro. En tid när människor lever som människor. Kanske kommer ett år då vi får sitta ner och tala om det som är viktigt, med folk som lyssnar och förstår. Än är gryningen långt borta. Jag tänker som Ferlin:

De kloka ha sin klokskap; deras drängar ha sitt skratt,
ty de fatta inte alls vad du menar,
du bleka lilla lykta i den stora svarta natt
där människor förfrysa till stenar.

Vid mina fötter sover ett par hundar. Utomhus strövar en katt runt. Vi släppte ut den för trekvart sedan. Men när min bror oroligt tittade efter den ville lille Attila i alla fall inte in. Bror min, den ena, tittar på Kunskapskanalen, mor har gått på dans. Det är stilla och lugnt i det lilla huset, ute i en skog som på det stora hela är mig främmande. Den ena hunden har nu vaknat till och knuffar mig på armen med nosen för att jag ska klappa den.

Men, sopa bort min sura min. Sudda. Mitt löfte för 2011 blir nog att få antalet slavar ner under 12 miljoner igen. Framför allt tänkte jag slå mot sexhandeln. Håller verkligen tummarna för det här.

Låt oss se fram emot tiden! Snart kommer våren, o den grönskande våren. Min vår, din vår, alla vackra flickors vår! Jag är inte den som möter tiden med ängslan och ständig oro! Verkligen inte! Som ett lyckligt slut vill jag citera en text av Fröding:

En nyårslåt

En var har sin sorg
och jag har min sorg,
och varje år har sin ynkedom,
Av mask, som frätte,
och regn, som vätte,
och sol, som stack, blev vår lada tom.
Men var ej ledsen, min flicka lilla,
det skall väl en gång bli väl igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!

Och gården brände
och lyckan rände
till skogs och där har hon glömt sig kvar.
Och nöd är bitter
och ingen gitter
att hjälpa stackarn som inget har.
Men strunt i svälten, min flicka lilla,
vi få väl börja på nytt igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!