Om framtiden som hot och löfte

Med början runt klockan elva den sjätte november 1632 stod slaget vid Lützen. De svenska trupperna hade fått lägga om sin krigsstrategi för att skydda sina allierade vänner i Sachsen, vilka var hotade av de kejserliga styrkorna. I Lützen möttes de. Dimman låg som en ärtsoppa över de östtyska fälten. Deras styrkor var förhållandevis jämnstarka. Ingen hade något klart militärt övertag. Svenskarna angrep rakt på. Striden var larmande, en enda villervallevals. I förvirringen och dimman skildes kungen och hans närmsta från de övriga trupperna. Gustaf Adolf omringades och stupade med en kula i bröstet. De kejserliga trupperna fick i samma veva förstärkningar, Pappenheims trupper. Striden böljade fram och tillbaka. Efter kungen hade hertig Bernhard av Weimar tagit befäl över den svenska hären, och under honom lyckades barrikaderna hålla. Så när natten föll den dagen hade båda sidor lidit stora förluster. Gurra och Pappenheim var bägge döda. Albrecht von Wallenstein kan ha varit den ende vinnaren. Han gick vidare till att göra en lysande maktspelande karriär ett par år, innan han blev ett för stort hot för kejsaren och dömdes till döden.

Jag tror att jag skriver det här för att ge vatten på en kran om att man lätt tänker stort, och sedan lätt förlorar stort. Jag var på ett föredrag med Ronny Ambjörnsson där han sa att när man befäster bilden av en gräns gör man det gärna med hjälp av stora segrar och förluster. Traumat är en del av självbilden. Det stora europeiska traumat var t.ex. bland annat då Konstantinopel föll 1453. Lützen är nog ett sådant svenskt trauma. Egentligen är jag inte så mycket för såna historier, idealistiska krigsskildringar som ger en djupt förenklad bild av historiens gång. I det långa loppet är inte färgstarka personligheter särskilt viktiga. Jag tänker ibland att om jag skulle skriva en såndär tidsreseroman skulle det nog bli en av de tråkigaste i genren. De åker tillbaka, förändrar inte något väsentligt. De räddar Frans Ferdinand och första världskriget bröt ut. De dödade Hitler, och andra världskriget gjorde detsamma. De dödade Nero, och en annan trädde i hans ställe. Deras makt var mycket liten, trots att de var tidsresenärer. Fast något litet kan man väl ändå åstadkomma?

Jag borde göra en lista på saker jag vill åstadkomma. Så jag inte glömmer bort mig i alla dessa mer vardagsnära, futtiga strävanden. Det är så lätt att man fastnar i ständiga försök att undkomma ruinens brant. Jag försöker försäkra mig om att så länge man inte har något djupare missbruk så är det nog ingen fara. Men jag tror mig inte riktigt.

Våren har börjat närma sig med stormsteg, och bryter nu ned vintern i slag för slag. Likt en gammal nordafrikansk diktator kommer den behöva ge upp för de nya vindarna. Kampen blir nog hård ändå. Poeterna (Boye och Eliot) beskriver våren som en våldsam tid, knopparna spricker i smärta och syrenerna drivs upp ur marken. Våren är också en förhoppningens tid, den lovar oss sommaren. Man ska se upp med förhoppningar. Samtidigt måste man ju ha sina mål, man måste ha någonting större att sträva emot. Det finns ingen ge upp-option. Vilken väg man än hamnar på (väljer är ett lite väl starkt ord) har den nog sina sorger och glädjeämnen. Som en åsna mellan hötapparna står man sedan där mellan hötapparna, mellan uppbrott och trygghet, mellan storm och stiltje.

Jag tror på sätt och vis på framtiden ändå. Jag tänker att det knappast kommer bli så mycket värre, och jag är ju redan van vid att ha det som jag har det. Själva insikten om att det nog aldrig kommer ordna sig till sist stillar ändå min tärande oro en aning.

Man tänker vackert och sen blir det skräp ändå:
Åke Ohberg – Sången Om Larsson

Sången fascinerar mig. Den kom alltså 1936, efter en dansk förlaga.
Den stämmer inte riktigt överens med något annat jag hört från den tiden. 30-40-tal är ändå en tid då den allra muntraste av schlager dominerar populärmusiken. Det finns som en fullkomlig brist på svartsyn hos schlagersångarna. Visserligen finns där sentimentalsångare, som Sven Olof Sandberg. Men också de skiljer sig från Sången om Larsson. Likaså visornas elände.

Det som utmärker Larssons öde är hur vardagsnära det hela ligger. Jag kom att tänka på det när jag läste David Nessles blogg idag. Larsson är inte fattig och sviken av sin älskade. På många vis får han det ganska bra. Han har en trygg uppväxt, examen, ett hem, ett arbete.

Tragiken ligger i Larssons förhoppningar. I förhållande till dem blir allt skräp, fastän han gör sitt bästa. Det är väl i föräldrarnas förväntningar på att han ska bli aktningsvärd som det börjar. Sedan når han aldrig upp till ytan. Där ligger stackaren och grämer sig i sin dubbelottoman, i sin lilla lägenhet. Tragiken är inte att det blir hemskt dåligt, utan att ha drömmar som aldrig slår in, att ha hopp som grusas.



Det är för övrigt väldigt fint att Larssons liv liknas vid Lützen, 1632.
Det sjungs för få sånger där Lützen nämns!

Till nyår

Ellen Key säger det bättre än jag kan. Men så kan man ju inte resonera, så jag säger väl så väl jag kan. Eller det gör jag inte egentligen. Jag säger det så väl jag kan, om jag kastar ihop texten hastigt och utan eftertanke.


Min pelargon lider något alldeles förfärligt. Den senaste bussresan jag tagit med stackaren på tog nästan knäcken på den sista lilla gnuttan liv som ännu bor i dess spröda grenverk. Nu har den tappat sina blad och förlorat påtagliga mängder jord. Den klarar säkert krisen, men om en blomma kan vandra i dödsskuggans dal gör den förmodligen det nu. I antropomorfismens namn måste jag säga att det är en modig liten krake. Den möter som alla vi andra det nya året med döden i hälarna.

Få högtider är så förskräckligt sanna som nyåret. Midsommar är förstås värre. Den bygger ju på någonting faktiskt omkring oss nyår är bara en mänsklig konstruktion, bra för att någonstans ska vi ju byta år också. Vi firar att ännu ett år läggs till den förflutna högen och att ännu ett varv i den brådstörtande dansen ska ta sin början. Dödens hjul tar ännu en tur, lidandet, misären och sorgen fortsätter, såsom det alltid gjort.

Återigen är jag utan hem i världen. Jag är även utan mening i tillvaron. Det matchar varandra, ungefär såsom ens mössa och vantar borde göra. Min mössa har jag glömt på bussen. Men vantar har jag nya, och dyra med för den delen. Skinnhandskar som jag hoppas ska kunna värma mig en lång tid, tills jag tappar även dem. Jag tappar bort saker, småsaker som jag inte behöver men som det känns dumt att bli av med. Gåvor, tankar och känslor. Och när sedan folk frågar vart de tagit vägen får jag ljuga och säga att de är hemma i en byrålåda.

Fast egentligen har jag ingen byrålåda, knappt ens ett hem. I Kicki från Duvemåla sjunger Kicki att hemma är:

"En plats där jag får vara stilla, där ingen tränger sig inpå"

Kanske kommer vi en gång till en sådan plats. Ett hem där våra andens djur får andas ut, dessa utmärglade kreatur. De får sätta sig ned och dricka ur en källa som inte bara är förbittrad av galla och smuts. Men det här är förstås bara ord. En metaforisk bild som nog inte betyder något särdeles. Hey! Fånga dagen! Sadla hästen, tuta i trumpeten, uppvigla hunden, full ritt i jakt på dagen! Nu har vi den snart! Fram med nät och snaror!

Jag tänkte undvika att tala om snö. Liksom andra har jag skottat och tittat på granarna. Liksom andra har jag skådat ut över nejderna och tänkt att varthän man än ser breder vyerna ut sig som insmickrande julkort. Mörkret är digert och oändligt djupt. Man kan titta rakt in i det utan att se igenom. Natten är stor, lång. Kanske finns det en gryning en gång, så mycket vet inte jag. Kanske finns det en plats där vi får lugn och ro. En tid när människor lever som människor. Kanske kommer ett år då vi får sitta ner och tala om det som är viktigt, med folk som lyssnar och förstår. Än är gryningen långt borta. Jag tänker som Ferlin:

De kloka ha sin klokskap; deras drängar ha sitt skratt,
ty de fatta inte alls vad du menar,
du bleka lilla lykta i den stora svarta natt
där människor förfrysa till stenar.

Vid mina fötter sover ett par hundar. Utomhus strövar en katt runt. Vi släppte ut den för trekvart sedan. Men när min bror oroligt tittade efter den ville lille Attila i alla fall inte in. Bror min, den ena, tittar på Kunskapskanalen, mor har gått på dans. Det är stilla och lugnt i det lilla huset, ute i en skog som på det stora hela är mig främmande. Den ena hunden har nu vaknat till och knuffar mig på armen med nosen för att jag ska klappa den.

Men, sopa bort min sura min. Sudda. Mitt löfte för 2011 blir nog att få antalet slavar ner under 12 miljoner igen. Framför allt tänkte jag slå mot sexhandeln. Håller verkligen tummarna för det här.

Låt oss se fram emot tiden! Snart kommer våren, o den grönskande våren. Min vår, din vår, alla vackra flickors vår! Jag är inte den som möter tiden med ängslan och ständig oro! Verkligen inte! Som ett lyckligt slut vill jag citera en text av Fröding:

En nyårslåt

En var har sin sorg
och jag har min sorg,
och varje år har sin ynkedom,
Av mask, som frätte,
och regn, som vätte,
och sol, som stack, blev vår lada tom.
Men var ej ledsen, min flicka lilla,
det skall väl en gång bli väl igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!

Och gården brände
och lyckan rände
till skogs och där har hon glömt sig kvar.
Och nöd är bitter
och ingen gitter
att hjälpa stackarn som inget har.
Men strunt i svälten, min flicka lilla,
vi få väl börja på nytt igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!

Visorna, Adolphson och vintern

Innan jag gör Dan till viljes och beskriva kneget måste jag spinna vidare på det här med visorna. Jag håller nämligen på att leta efter ett rimligt prisläge för Olle-Adolphson-boxen Tystnaden smyger som en katt. Olle Adolphson äger jag en aktning för som få andra. Alltid lika korrekt, lika tjusig, på alla bilder (fattas bara, med en sån pappa, förresten). Hittar jag en tolkning av en låt är som han gjort är det sällan som det inte är den bästa av tolkningar. Gäller så väl Taube som Bellman och Ferlin. (Det börjar bli en väl personupptagen blogg det här, men det har väl såporna lärt oss att om man inte har ett eget liv får man leva det genom andras)

Tage Danielsson lär 1968 ha sagt:
"Trubadurernas trubadur, gitarristernas gitarrist, textförfattarnas textförfattare, kompositörernas kompositör, visans vänners visans vän - Edvin Adolphsons Olle!"

Ett kanske lite olyckligt citat, då OA lär ha känt ett främlingskap med de han betraktade som trubadurer. Det var 60- och 70-talets vissångare som var trubadurer, de som nödtvunget skulle vara politiska och alkoholiserade, och som gick upp på scen i allt mer udda utstyrslar. Det var väl inte så mycket att han tyckte illa om protesterna i sig. Det var väl snarare så att han ansåg de vara ytliga och egentligen inte befrämjande för saken de förde fram.

Utanför blåser kalla vindar från Bottenhavet. Vintern tog hårt på Adolphson, han lär ha sagt sig fördärvas utav den. Många av hans finare visor handlar om just det. Egenligen var det nog det jag ville komma till. Vintern fungerar både som en bild av det förskräckliga och det förskräckliga i praktiken. När hans visor är lyckliga är det nästan alltid sommar eller vår, som i Grön kväll i Margretelund, En glad calypso om våren, Sign: Karlsson Evig vår eller Nu är det gott att leva (Nu är det gott att leva, på en sommardag. Här står Adam och Eva, här står du och jag). Råd till dej - och mej har i sin helhet sommarens antågande som en del av kärleken. Vintern har varit allt för lång. Sommaren å sin sida går alltför fort, heter det i Slabang.

Däremot om det är något gräsligt i görningen hamnar vi snabbt i årets andra halva. Världen som var min berättas att det är en dag vid kallt vitt vinterregn som paret kommer skiljas åt. Då allt du gett mig blir ett lån. I Trubbel är det sommar men inne i trädgården på Bastugatan är det höst.

I Aria beskrivs alltings tvetydighet bland annat genom att det i vintern finns ett blont ärr och att det i sommaren går en snövind kvar.

Men tydligast blir det ändå i den storslagna År, som präglas av antipatin mot sommaren. Hösten går väl an, träden lär oss att vissna glada. Hösten vilar och tiger, men sen kommer vintern och hämtar oss.

och vintern sitt mörker sänker
och vintern vill krossa dig i sin famn
och du slåss i mörkret i nöd och skam,
och lögn, och rykten och ränker
så tänker du bara att tiden går
och håller jag ut tills det blir vår
så kanske att nånting händer
så slåss du för livet i vinterns hus

Utanför fönstret blåser vinden upp snörök, svarta granar slokar och vajar lätt. Enskilda lampor lyser, men i desto flera är det mörkt. Det är bitande kallt, vintern har belägrat Härnösand. Adolphson är död, han var inte så gammal. Men det kanske är bäst att vänta till våren med att sakna honom. I mörkrets natt hjälper oss ingen visa.

Och för mitt eget höga nöjes skull, en teckning av Adolphson.

Utanför mitt fönster

Det grå ligger som ett filter över tillvaron och gör att söndagen blir allt mer söndag i sin stämning. Regnet är milt men konstant. Man känner nästan inte dropparna, ändå blir man blöt. Fåglarna blir så påtagliga i det här vädret. Inte bara de som bryter upp och flyger mot orter utan även de som är kvar. Det här är tiden på året då de svarta kajorna flyger lågt över Stora torget och rör sig som stora stim vid domkyrkan, såväl som utanför mitt fönster. Det är majestätiskt på något vis, där "majestätiskt" används i sin mest ödesmättade betydelse. På husen på andra sidan innegården som ligger utanför fönstret ruvar helt andra fåglar i regnet.

Björken har bara enstaka gula löv. Vart och ett som nu faller kan man se nästan som en individ. Den kraften, som sitter i det löv som klarar sig in i november, vad är den värd? Trädet lär knappast ha någon nytta av de gulnade stackarna. Se där en ovärdig liknelse för livets slutskede. Nu flög ett löv sin väg, för sig själv, i den lilla brisen. Jag förmänskligar björken och undrar om den saknar sina löv. Det gör den säkert. Aldrig kommer de igen, det kommer bara nya löv som man inte förstår lika väl. Kanske nickar då en gråsparv till lövet som flyger förbi på sin sista väg.

"Utanför mitt fönster gick människorna hem
och jag, jag hade jobb och jag var en av dem igen"

Hösten, fru Ramona

Milda, glada, vackra förgängelse! älskvärda höst!
som CJLA skrev.

Det finns en uppfattning om årets gång som strikt delar in månaderna i sina respektive årstider. Gärna på ett ganska sydligt vis med tre för varje årstid. Framför allt blir detta fel med våren. Våren är av så skiftande längd i landet. En skåning jag pratade med en gång saknade, här i Uppsala, den skånska våren. Den var som en hel årstid medan den här bara var kanske två månader. Där nere kunde den sträcka sig ända från slutet av februari till juni. Tidigt fick jag själv inpräntat att mars skulle vara en vårmånad, vilket gjort att mars aldrig riktigt kan leva upp till sina förväntningar. Egentligen är det likadant med december. Vintern är lurigare eftersom vi oftast går efter huruvida det är snö och minusgrader eller inte. Det är en högst konkret årstid.

Sommarens avtåg och intåg är mer milda. Men i vilket fall är september en höstmånad. Det är som att hela omgivningen skälver av det. Visserligen tjuvstartade det hela för flera veckor sedan. Utan att skryta kan jag konstatera att jag själv jobbat en hel del på den här hösten. Rätt snart tröttnade jag på den obscena sommaren och likt Ida tänkte jag att man ska minsann inte tro att det blir höst hur som helst -- om inte någon sätter fart (jag har ritat en photoshopbild med mycken möda för att visa hur det såg ut. Det är något vajsing med min kamera så några foton kan inte erbjudas). Äntligen har det börjat gro, mitt östfrö. Redan om våren sår vi för att skörda i höstetid; reda i midsommarsolens land finns höstens frö groende. Ulla Billquists värld full av violer har vissnat bort. Det är tid att stänga igen och kanske låsa våra sommarstugor, bomma igen inför vintern, stänga av varmvattenberedaren. Fåglarna har tystnat utanför mitt fönster. Nere vid ån sitter inte längre några ungdomar, de som befolkade den under våren och sommaren har gått hem till sig, till sina skolor och jobb. Har man en båt vid en sjö kommer tiden att dra upp den, även om det kan tyckas långt dit. Kanske hinner man ut med den en sista gång eller två. Tiden flyr fram, även i den här historiska staden. Det börjar bli höst, den kommer som ett avsked.

Som ett brev på posten kommer rapporteringar om sommarkatter som lämnats åt sitt öde. Fast kattsamariterna i Sollefteå hade aldrig varit med om något liknande så det kan ju inte vara såå vanligt ändå. Sommarkatter är bra för folk utan värderingar att bli arga och förtvivlade över. Såna som inte riktigt har kraft mod och styrka att ta sig an människornas problem kan alltid bli arg över att folk skaffar sommarkatter. Det behövs inte så mycket analys och konsekvenstänkande i att komma fram
Man undrar vilken sorts människor som sätter ut kattungar att svälta ihjäl i skogen. katter dränker man ju i säck, det har jag sett på film och läst i böcker.

Staden fylls med studenter igen, unga, med framtidsutsikter och säkert mycket oneurotiska liv. Jag började också lite idag, för jag hade en första kontakt med den som ska bli min jobbcoach. Fick göra ett personlighetstest om huruvida jag var mer asocial, konflikträdd eller obenägen för förändringar. Det kan vara bra och inte minst lärande. Jag kommer få träna på min simultankapacitet. Måste hålla i huvudet att ta in vad hon säger och obryta ihop på samma gång.

Hösten underlättar onekligen mitt sökande efter vemod. Sommarens förljugna slöja kastas äntligen av. För sommaren är dessvärre förljugen, årets livslögn. Här i norr bygger vi, är min teori, ofta hela vår årsuppfattning kring sommaren. Mycket möjligt att de gör det även på sydligare orter. Men vinterns köld tror jag gör det än mer aktuellt. Året kretsar kring sommaren. Vi talar oss varma (som om solen inte vore nog) om den svenska sommaren, dess jordgubbar och glass. För sånt har de inte i resten av världen. Knappt ens i Jämtland och Härjedalen. Redan när man kommer ner i Holland och Tyskland slås man av att deras sommar inte har någon sol, eller hur stört omöjligt det är att hitta jordgubbar. Eller så är det inte så. Kanske är den svenska sommaren något av det minst karaktäristiska vi har. En sommar som på det stora hela liknar somrarna i inte bara närliggande länder som Finland och Norge, utan även stora delar av den amerikanska sommaren, eller den ryska. Det finns inget specifikt svenskt över den svenska sommaren.

Under denna tid ska vi leva upp som mest. Nu har jag ett visst personligt agg mot sommaren eftersom värmen är så påträngande; det gör det svårt att alls göra någonting aktivt eller tankemässigt. Man blir slö och korkad. Men det finns en illusion om att sommaren (liksom det finns om vintern) skulle vara lite mer statisk. Präglad av sin värme känns den inte lika flyende som våren eller hösten. Återigen förljugenheten. Sommaren rör sig åt två håll, först varmare och sedan kallare. Dock stagnerar liksom inte jordsnurrningen bara därför.

På Hemköp häromdagen köade tre unga damer framför mig. De skulle ha fest och funderade över musiken. Slutligen kom de fram till att de ju bara behövde söka på spotify efter sommar så kunde de säkert få fram någon bra absolute-summer-skiva. Jag var nära att slå dem med min gurka tills de skaffade sig en egen musiksmak. En höstlista gör att festen får lite annan karaktär.
Så jag gör som vännen Fred och slänger iväg en spotify-mix-list. Skulle vara tio låtar men fick inte bort den sista.

Höst