Karl Gerhard - Den ökända hästen från Troja

Karl Gerhard, Hasse Ekman och Gustaf Wally.

För inte länge sedan frågade vännen Bävern om det verkligen inte fanns någon version av Karl Gerhards monumentala verk Den ökända hästen från Troja. Och mycket riktigt visade det sig finnas två versioner (den och den), bägge avkortade. Så jag laddade upp en längre version. Men sången har inte velat släppa mig sedan dess. Jag har funderat och funderat. Speciellt som det offentliga klimatet idag tycks i allra högsta grad andefattigt är det lätt att snöa in på den spirituelle Karl Gerhard. Att folk hit och dit har tokiga uppfattningar och är svårt att göra något åt. Men om de ändå ville uttrycka sig lite bättre, så det blev en glädje att läsa också de tokigaste.



Så jag tänkte, mest för mig själv att jag skulle reda ut texten.
I själva verket har jag inte så mycket att lägga till om spelet kring kupletten. Det mesta nämns t.ex. i wikipediaartikeln.

Den svenske Aristofanes.

Det här var inte första gången som Karl Gerhard fick stryka något av utrikespolitiska skäl. Redan 1932 hade han i vad han kallar mariannesketchen förolämpat hela frankrikes ära. Sketchen lär ha handlat om ett spelbord där de europeiska staterna gamblade. Svea, klädd som kulla, hade ont om pengar och markerade med tändstickor. Särskilt illa lär franske ministern Briand ha blivit tecknad i sketchen, vilket orsakade en del osämja. Skillnaden var dock stor mellan de två verken. 1932 var Karl Gerhard fortfarande satiriker ut i fingerspetsarna, med satirikerns hela ovilja att egentligen ta ställning i sakfrågor. Beredd att angripa de flesta om det fanns ett tillräckligt bra skämt i det.

Just Karl Gerhards politiska inställning vållar en hel del huvudbry. Som fråga uppkommer det gång på gång, eftersom det inte finns ett rakt svar. Alla tycks utgå ifrån att han är högerpartist fram till långt in i karriären. Han var aldrig direkt sen att frottera sig med HKH:er och överklass om han bara fick chansen. Förmodligen gällde detsamma Zarah Leander. Hon verkar helt struntat i nazismen, det var den tyska flärden, glamouren, att vara den största av primadonnor. Framåt någon gång på 30-talet meddelar dock Gerhard att han tänker rösta på Socialdemokraterna, eftersom de är de enda han litar på ska sätta ner foten mot nazisterna. Men jag ska inte fördjupa mig i spekulationer än.

Åter till den trojanska hästen. Det var för övrigt Sandro Malmquist som designade den som en jättelik dalahäst, smyckad med blommor och blad. Wikipedia säger att det var fyra balettflickor i dess buk, men KG själv åtta. De var förresten från Cullbergbaletten, och hade blivit rekryterade av Gerhard eftersom han tyckt att revybaletten var alltför menlös i vanliga fall.

"I hästens buk rymdes åtta balettflickor, och för att ge den stadga stöttades den av en kolonn, ett femte ben alltså, i kolonnen hade jag tagit plats, och när tyrolerflickorna hade hissat sig ned med rep, slagit ihop sina gitarrer så de formade sig till kulsprutegevär, medan den glada tyrolermusiken övergick till bistert marschtempo, steg jag ut ur en dörr i kolonnen och sjöng visan om 'Den ökända hästen från Troja'."

Och som historien berättar förbjöds kupletten.

Enligt wikipediaartikeln sjöng han den en gång till efter att ha fått förbud, med poliser i publiken. Därpå fick han beskedet att om han sjöng den en gång till skulle Folkan stängas. Det var polischefen Alvar Zetterkvist som ringde och det var till honom som Gerhard sade det klassiska "Är det från hästapo?" (samme Zetterkvist som hamnade i det blåsvädret som var Kejne-affären och spelar en av skurkrollerna i dokumentärromanen Hans majestäts olycklige Kurt, om Haiby-härvan). Enligt Per Gerhard spelade fadern upp hela intrott till sången igen på kvällens föreställning, men istället för att sjunga sången tog ha upp det brev han fått med besked om förbudet och läste upp Kungliga Ordningsstadgan för Rikets Städer §13, enligt vilke sången hade stoppats. När sedan hästen återuppstod, då Karl Gerhard lämnade Folkan fick hästen finna sig i att ha munkavle och nattmössa. Förbudet gällde inte sången utan sången i lokalen, så i andra lokaler var det okay att sjunga, men för att inte åter dra på sigmyndigheternas ogillande maskerades texten på olika vis. Bland annat tror jag versen om Fochs gamla vagn fick stryka på foten. En version bytte också ut alla namn mot grekiska diton. Efter vad jag har förstått är de kortare versionerna som finns på skiva sådana som han sjöng då. men jag kan ha fel. Det ligger något förbryllande i Karl Gerhards skivinsjungningar.

Såhär såg hästen ut med grimma och nattmössa.

Det som intresserar mig är mer texten. Jag har läst, klurat och googlat något och till sist kommit fram till vad jag tror är en bit på vägen av vad det egentligen är Karl Gerhard sjunger. Den är en på många vis ovanlig kuplett för Gerhard. Han håller sig sällan så till ett ämne och en bilddräkt som i denna, ja nazisterna och den grekiskmytologiska tematiken då.

Allting går igen ur tidens grums och mögel
dyker upp ett skrämmande fantom.
Även Grekland hade sina Wandervögel
fostrade i Sparta och i Rom.
Ur seklers skuggor ur årtusens damm
ett mystiskt spöke i nutiden glider fram.

Wandervogel var en tysk ungdomsorganisation som efter Maktövertagandet 1933 inlemmades som en del av Hitlerjugend.


Det är den ökända hästen från Troja
moderniserad till femte kolonn.
Majoren Quisling är en papegoja
som imiterar så gott han har förstånn.
Vi äro synbart blott fredliga pågar
med grekisk rakborste uti vår hatt
men i ett huj dra vi fram våra bågar
och storma Troja från insidan "by natt."
Ty det Europa som högljutt hörs hoja
att makt är rätt har nu fått sin symbol.
Det är den ökända hästen från Troja
som alltjämt spelar sin gamla hjälterôle.

Det är här det snillrika i hela sången blir mer påtagligt. Den rent fysiska hästen som stod på scenen stöttades upp av en träpelare, i vilken Gerhard själv stod gömd fram till dess att han började sjunga. Den femte kolonnen var ursprungligen en term från spanska inbördeskriget. När Franco närmade sig Madrid bestod styrkan av vad som benämndes som fem kolonner. De fyra som närmade sig utifrån och den femte som var fascisterna som verkade inom Madrid. Så på sätt och vis är det delvis samma metafor som hästen i sig, fast mer en bild av svek. Både femtekolonnare och quistling är ju ord vi idag kan använda just för förräderi.
Quistling var förstås den norske nazisten.
De grekiska rakborstarna var som sagt bortplockade från tyrolerhattarna.


Bland de vilda hästar som har galopperat
på fru Clios rännarbana är
den trojanska hästen som sig minst generat
för att lyfta svansen här och där.
I världsmanegen politikerna
som dumma Augustar står i parad - hurra!

Fru Clio är såvitt jag förstår historieskrivningens musa. Jag tror inte att hon i mytens värld hade en kapplöpningsbana, det är mer bildligt talat. Dumme August är en av de klassiska clownfigurerna.


Det är den ökända hästen från Troja,
som sluppit ut ur historiens stall.
I ryttargången sig statsmännen oja -
en del ha socker i fickorna ifall
att hästen skulle va´ möjlig att tämja -
det är en högst neutral politik.
Vi svenskar umgås med kraken i sämja,
han går numera i reguljär trafik.
I vissa tidningar säger man: "Nå ja,
på rätt vi håller - men helst på rätt häst."
Och för den ökända hästen från Troja
står odds i dessa dagar onekligen bäst.

Här stärks resonemanget om de europeiska politikernas valhänthet inför nazismen. De försöker att tämja de tyska nazisterna med eftergifter. Det här är ju både en tillbakablickande kritik mot hur Tysklands återväxt behandlades, men framför allt är det en kritik av den svenska småstatsrealismen. Att hästen går i reguljär trafik är förstås en anspelning på de tyska tåg som tilläts fara över våra svenska järnvägar. Det fanns en ganska spridd åsikt att det viktigaste var att vara pragmatisk, att hålla sig utanför kriget. En opportunism som Gerhard besjunger som "på rätt vi håller - men helst på rätt häst". Att de hellre håller på den häst som vinner än på människorätten för oss väl för övrigt tillbaka till Clios rännarbana.


Den tredje versen och refrängen verkar inte finnas inspelad. Som jag förstått det var han inte helt nöjd med den eftersom det kunde tolkas som att satiren riktade sig emot den danske kungen och inte de skånska chefredaktörerna, som beskrev den tyska ockupationen av Danmark som en tämligen idyllisk affär.

Både Belgien och Danmark har lagt socker
uti hästens mule med en klapp.
Trots herr Winston Churchill och herr Knickerbocker
slukar hästen hötapp efter tapp.
När det på frihetens tegar är stopp -
så vet vi alla vem vettat har ätit opp.

Det är den ökända hästen från Troja.
I Köpenhamn gjorde hästen entrén
en vacker morgon när Stauning och Soya
låg uti drömmar om HC Andersen
Korrespondetspropagandan den säjer:
I Kongens By är ej tiden ur led,
på Langelinie äts pillede rejer
och Kronprinsessan har lov att komma ned.
Man kan ej tala om tvång eller boja,
ty kungen rider var morgon ... på vad?
Jo, på den ökända hästen från Troja
tar Konung Christian sin morgonpromenad.

Han gjorde ganska ofta så att han skrev om sina texter, lade till och tog bort.
Själv måste jag nog säga att jag inte direkt saknar versen. Jag känner mig lite osäker på hur det ska vara med takten i vissa av raderna. Thorvald August Marinus Stauning var statsminister och Carl Erik Soya författare. Knickerbocker var amerikansk journalist, som deporterades från Tyskland eftersom han var för hitlerkritisk. Hittade förresten en liten rad han skrivit om just den här delen av texten: "En vers som handlade om kung Christian av Danmark censurerade jag själv, ty den missförstods av en mindre lyhörd pulik. Den var riktad mot de korrespondenter till svenska tidningar som framställde den tycksa ockupationen som ett för danska folket nästan idylliskt tillstånd."


Där Akilles fann terrängen ändå "lavre"
skena hästen in med stor succé,
ty han börja längta efter att få le Havre
innan han blev inställd på musée.
Men femte ben rusa hästen åstad,
om jag ej feltolkar grekernas Iliad.

Lavre, lavre, vad är lavre? La vre är franska för "fortsätta att", enligt google translate, men det gör inte det hela särskilt begripligt.
Le Havre är förstås den då av tyskarna intagna franska kuststaden. Men också en typisk karlgerhisk dubbeltydighet med tanke på hästar och havre.


Så av den ökända hästen från Troja
drogs Marskalk Fochs gamla vagn till Berlin.
Till fots gick ledaren på "Avenoja"
de l´Opera - och kom fram till Invali´n.
Han sa god dag till Napoleon Boná -
som lär ha vänt sig i sin sarkofag
och frågat: "Tänker monsieur ´Rubiconna´
och gå på vattnet? Det kunde inte jag."
Då svara Adolf: "Tja, utan att skoja,
det är ej jag som ta´t in denna by.
Det är den ökända hästen från Troja,
som just nu släcker sin törst uti Vichy."

Ferdinand Foch var marskalk av Frankrike och ledde den slutliga motoffensiven mot Tyskland i första världskriget. Han var under Versailles-förhandlingarna strängt emot de resultat som blev och framför allt alla möjligheter för Tyskland att åter resa sig.
Ledaren (Hitler) går på Avenue de l'Opéra och kommer där fram till Invaliddomen (det här tog ett tag för mig att klura ut faktiskt). Det var där som Fochs gravsattes, som siste man och även där Napoleon ligger. Så Hitler hälsar, Napoleon vänder sig. Monsiur Rubiconna är en anspelning på Ceasar. Denne korsade som bekant Rubicon med sina trupper och orsakade därigenom inbördeskrig. Det vatten som Hitler ville gå på var Engelska kanalen. Den gode Napoeon kunde aldrig inta Storbritannien.
Att hästen släcker törsten i vichyvatten är ju för att den marionettregering som fanns i södra Frankrike hade sitt högsäte i Vichy, den så kallade Vichyregimen. Karl Gerhard gör samma grej i Alla de gamla fina märkena, där det ädla vinet tyskarna eftertraktar bara blir vichy.

Under Gustaf Adolfs och Kung Karols dagar
stredo svenskarna i eld och köld.
Svea Rike styrdes efter egna lagar
och ett lejon bar det i sin sköld.
En igelkott bli´t symbol för vårt lann´-
men jag vet en som är mer aktuell och sann.

Gustav II Adolf och Karl XII, inte bara herrar utan krigsherrar till och med. I den något omgjorda versionen är det för övrigt mindre tyngd på det lite nationalromantiska. Där är det "Perikles och Solons visa dagar", vilket är fint, fast det passar inte riktigt in när det är grekerna som slåss i eld och köld och bär ett lejon i sin sköld.


Det är den ökända hästen från Troja,
av demokraterna sadlad och skodd.
En samlingskrake för slott och koja,
med stora skygglappar, rädd att bli beglodd.
Vårt gamla lejon blev fort pensionerat
när "Hesa Fredrik" för första gång tjöt.
Av Bagge blev det till får ondulerat,
det utav Rütger fick essen, stackars nöt.
Men har det snart ej gått upp för de loja
i hela världen - båd´ fattig och pamp -
att det är den ökända hästen från Troja,
som hela tiden har kallats för MIN KAMP.

Samlingskraken för slott och koja är vår svenska regering, som samlade alla riksdagspartiet utom kommunisterna. Det är nog egentligen här han blir som mest bitsk. Det är inte någon snäll bild av regeringen han målar, med skygglappar för att inte folk ska syna dem i sömmarna för mycket, själva en del av den femte kolonnen i sin ständiga eftergiftspolitik.

I sin bok I skuggan av en stövel skriver KG: "Pretentionerna på nationella symboler, som stigit med [Gösta, min anm.] Bagges avtäckande av Den svenska igelkotten, sjönk så djupt det var möjligt med Den svenska tigern. Men man får väl förmoda att 'Vi, som ensamma sitta inne med den politiska överblicken', även handlade heraldiskt klokt. En mera värdig symbol för svensk samhällsanda hade inte varit lika lätt att hux flux efter kriget förvandla till papegoja."

Bagges fel är alltså att ha dels stått för en avväpningspolitik, i en tid då vi borde ha rustat till försvar (jfr. Nu ska vi vara snälla) och så att han sa det där om att vi är en igelkott, med taggarna utåt. Jag uppskattar för övrigt skämtet i att baggen ondulerar lejonet till ett får.
Rütger Essén var en svensk nazist, det är förresten också en ordvits i det, eftersom essen även är tyska för att äta.
Min kamp, självbiografisk bok av någon norsk författare, om jag förstått det hela rätt.

Om framtiden som hot och löfte

Med början runt klockan elva den sjätte november 1632 stod slaget vid Lützen. De svenska trupperna hade fått lägga om sin krigsstrategi för att skydda sina allierade vänner i Sachsen, vilka var hotade av de kejserliga styrkorna. I Lützen möttes de. Dimman låg som en ärtsoppa över de östtyska fälten. Deras styrkor var förhållandevis jämnstarka. Ingen hade något klart militärt övertag. Svenskarna angrep rakt på. Striden var larmande, en enda villervallevals. I förvirringen och dimman skildes kungen och hans närmsta från de övriga trupperna. Gustaf Adolf omringades och stupade med en kula i bröstet. De kejserliga trupperna fick i samma veva förstärkningar, Pappenheims trupper. Striden böljade fram och tillbaka. Efter kungen hade hertig Bernhard av Weimar tagit befäl över den svenska hären, och under honom lyckades barrikaderna hålla. Så när natten föll den dagen hade båda sidor lidit stora förluster. Gurra och Pappenheim var bägge döda. Albrecht von Wallenstein kan ha varit den ende vinnaren. Han gick vidare till att göra en lysande maktspelande karriär ett par år, innan han blev ett för stort hot för kejsaren och dömdes till döden.

Jag tror att jag skriver det här för att ge vatten på en kran om att man lätt tänker stort, och sedan lätt förlorar stort. Jag var på ett föredrag med Ronny Ambjörnsson där han sa att när man befäster bilden av en gräns gör man det gärna med hjälp av stora segrar och förluster. Traumat är en del av självbilden. Det stora europeiska traumat var t.ex. bland annat då Konstantinopel föll 1453. Lützen är nog ett sådant svenskt trauma. Egentligen är jag inte så mycket för såna historier, idealistiska krigsskildringar som ger en djupt förenklad bild av historiens gång. I det långa loppet är inte färgstarka personligheter särskilt viktiga. Jag tänker ibland att om jag skulle skriva en såndär tidsreseroman skulle det nog bli en av de tråkigaste i genren. De åker tillbaka, förändrar inte något väsentligt. De räddar Frans Ferdinand och första världskriget bröt ut. De dödade Hitler, och andra världskriget gjorde detsamma. De dödade Nero, och en annan trädde i hans ställe. Deras makt var mycket liten, trots att de var tidsresenärer. Fast något litet kan man väl ändå åstadkomma?

Jag borde göra en lista på saker jag vill åstadkomma. Så jag inte glömmer bort mig i alla dessa mer vardagsnära, futtiga strävanden. Det är så lätt att man fastnar i ständiga försök att undkomma ruinens brant. Jag försöker försäkra mig om att så länge man inte har något djupare missbruk så är det nog ingen fara. Men jag tror mig inte riktigt.

Våren har börjat närma sig med stormsteg, och bryter nu ned vintern i slag för slag. Likt en gammal nordafrikansk diktator kommer den behöva ge upp för de nya vindarna. Kampen blir nog hård ändå. Poeterna (Boye och Eliot) beskriver våren som en våldsam tid, knopparna spricker i smärta och syrenerna drivs upp ur marken. Våren är också en förhoppningens tid, den lovar oss sommaren. Man ska se upp med förhoppningar. Samtidigt måste man ju ha sina mål, man måste ha någonting större att sträva emot. Det finns ingen ge upp-option. Vilken väg man än hamnar på (väljer är ett lite väl starkt ord) har den nog sina sorger och glädjeämnen. Som en åsna mellan hötapparna står man sedan där mellan hötapparna, mellan uppbrott och trygghet, mellan storm och stiltje.

Jag tror på sätt och vis på framtiden ändå. Jag tänker att det knappast kommer bli så mycket värre, och jag är ju redan van vid att ha det som jag har det. Själva insikten om att det nog aldrig kommer ordna sig till sist stillar ändå min tärande oro en aning.

Man tänker vackert och sen blir det skräp ändå:
Åke Ohberg – Sången Om Larsson

Sången fascinerar mig. Den kom alltså 1936, efter en dansk förlaga.
Den stämmer inte riktigt överens med något annat jag hört från den tiden. 30-40-tal är ändå en tid då den allra muntraste av schlager dominerar populärmusiken. Det finns som en fullkomlig brist på svartsyn hos schlagersångarna. Visserligen finns där sentimentalsångare, som Sven Olof Sandberg. Men också de skiljer sig från Sången om Larsson. Likaså visornas elände.

Det som utmärker Larssons öde är hur vardagsnära det hela ligger. Jag kom att tänka på det när jag läste David Nessles blogg idag. Larsson är inte fattig och sviken av sin älskade. På många vis får han det ganska bra. Han har en trygg uppväxt, examen, ett hem, ett arbete.

Tragiken ligger i Larssons förhoppningar. I förhållande till dem blir allt skräp, fastän han gör sitt bästa. Det är väl i föräldrarnas förväntningar på att han ska bli aktningsvärd som det börjar. Sedan når han aldrig upp till ytan. Där ligger stackaren och grämer sig i sin dubbelottoman, i sin lilla lägenhet. Tragiken är inte att det blir hemskt dåligt, utan att ha drömmar som aldrig slår in, att ha hopp som grusas.



Det är för övrigt väldigt fint att Larssons liv liknas vid Lützen, 1632.
Det sjungs för få sånger där Lützen nämns!

Nu knackar farbror Olrog på min innersta dörr

Ja, här var det ju dött, apropå dött har jag tänkt på Olrog de senaste dagarna.
Jag har försökt se nyanserna i honom. Det är svårt, han förefaller mig komplex. Allt verkar ha gått så bra för honom, succé på succé.

Ulf Peder Olrog var en imponerande karl. I visornas vackra vemodsvärld var han imponerande på samma vis som t.ex. Karin Juel, med en till synes outtröttlig nit i sin gärning och en gärning som är så bred att man förstår renässansmänniskornas tro på universalgenier.

För er som av en händelse nu inte vet vem det är så är alltså Olrog den visdiktare som ligger bakom Bullfest, Mera bruk i baljan boys, Konserverad gröt och Samling vid pumpen. Det är också han som skrivit refrängen "Vi har varit på turné, å har kommit lätt på sne, finns det ingen som kan säga var vi e?", vilket förresten är en pastisch på en visa av Franske Bengtsson. Den senares visa En ballad om den franske kungens spelmän börjar: "Vi har kommit från Burgund och från Guienne,/från Brabant och från det gröna Normandie". Olrogs Balladen om Rosenbloms spelmän börjar: "Vi har kommit från Björksund, å vi hittar inte hem". Den franske kungens spelmän har spel för marsch och dansmusik för sal, litaniors drön och sång om Charlemagne. Rosenbloms spelmän har jazz i dur å moll, å visor om små troll. Sånt kan man ju pyssla med att lyssna efter, om man tycker det är roligt. Det gör jag, händelsevis.


Framför allt framåt 50-talet är han något av ett ljus i mörkret. Då när schlagern allt mer förflackats och tappat sin ivriga glädje, espri och sitt gosselynne. Olrog lyckades att kombinera sin akademiska bildning med en folklighet, på ett vis som är få förunnat. Jag tänker mig hans konstfärdighet som någonstans emellan Karl Gerhard och Povel Ramel. Han saknade nog lite den samtide Ramels bredd i musikskapandet men hade å andra sidan ett väldigt djupt rotverk i en svensk vistradition.

Hur såg hans liv ut? Han var ung i Nyköping, barn under föga förmögna omständigheter. I ungdomen spelade han i någon slags dansorkester och efter gymnasietiden flyttade han så småningom till Uppsala. Här låg han och läste till att börja med litteraturvetenskap. Men eftersom institutionen inte tyckte att visforskning hörde inom litteraturvetenskapens ramar (tror det var när han skulle skriva sin licentiatavhandling) bytte han akademisk bana ett litet steg (min brevvän skrev för övrigt sin B-uppsats i littvet om visor, Ulf Peder hade varit stolt). Han blev folklivsvetare och fick studera sina visor i fred. Tillsammans med Sven Salén lade han grunden för Svenskt Visarkiv. Vem den senare var vet jag inte. Han ska ha varit skeppsredare, en av grundarna till Visans vänner och den som under många år finansierade arkivet, men i övrigt har jag ingen koll.

Olrogs insats för visforskningen är beundransvärd. Med en oerhörd nit och möda reste han land och rike runt och samlade in gamla sånger. Han katalogiserade dem och gick så systematiskt till väga som möjligt, för att materialet skulle vara öppet för forskare att tränga in i. Olrogs insatser i att samla in och forska på de gamla visorna kan verkligen inte överskattas. Han ska ha sett det som en nödvändig handling, att det måste ske nu innan visorna dör ut. De äldre generationer som kände dem hade blivit så åldrade att det snart inte skulle finnas några kvar. Så det var verkligen en ansats för att fånga det flyktiga innan Lethe slickade hans fot. Mindre intressant är hans tio sista år inom radions nöjesavdelning. Tydligen var han en av dem som introducerade tio-i-topp och mentometer i programmet. Så i februari 1972 gick han och dränkte sig utanför Dalarö.


Egentligen vet jag inte så mycket om hur Olrogs liv såg ut. Får försöka hitta en bok någon gång. Lite besynnerligt är det hur lite jag läst om Olrog. I Annalisa Ericsons ena självbiografi skymtar han bara förbi, som hastigast. Och fastän jag har läst en hel bunt av Kar de Mummas små självbiografiska böcker kan jag inte minnas något om han nämndes något särdeles. Som jag förstått det ska för övrigt Erik Zetterström (aka Kar de Mumma) och Olrog ha haft lite likartade karaktärer. Gladlynta och socialt begåvade i offentliga sammanhang, och sedan tillbakadragna och slutna i det privata, svåra att komma inpå livet.

Hur såg Olrogs ångest ut? Han lär ju haft en, det har vi väl alla, även vi som ännu aldrig dränkt oss. Det verkar ju ha gått så bra för honom, skicklig kuplettsmed, skarpsint folklivsforskare, folkkär kändis, lyckad radiounderhållare. Förmodligen finns det annat här i livet att bedröva sig över. Kanske är det som Olle Adolphson sjunger att i den mörka natten hjälper ingen visa. Det sägs för övrigt att Olrog var den som gav oss ordet Ågren, som personifiering för just ångest och ruelse. Visan är mycket vacker, om än sorglig.



En lite fascinerande sak kan jag tycka är de inspelningar Sigge Fürst gjorde av den gode Olrog. Många av låtarna är nog mest känd med honom. Men där Olrog i sitt textförfattande nog varit bitande ironisk och lite intellektuell är Sigge snarast motsatsen. Subtil som en klämkäck pansarvagn går han fram över sångerna. På inget vis vill jag därmed hävda att han skulle göra sångerna orätt. Men samtidigt tror jag det hela förebygger missförstånd. Ta Schottis på Valhall - en lättsam skämtvisa som bygger på allitterationer och kvicka rim. Den spelades på 90-talet in av hrm, vikingarockbandet Ultima Thule, i en version som får Sigges att låta nyansfull. Det här är något jag hittar när jag letar runt på Youtube efter Olrog-alster. Näst högst rankade kommentaren är "det goa är ju att det är en gammal folkvissa". Men det är för lätt att le åt sådana man inte i sak håller med (ty jag utgår ifrån att UT-lyssnare är småkorkade nationalister, hela bunten). F.ö. sa en karl på ett Povel-forum jag tittade på att Olrog skrev Sodom och Gomorra "som gjorde Annalisa Ericson berömd" (sången skrevs 56, då Ericson varit yrkesverksam filmstjärna i snart 30 år). Men man ska inte haka upp sig på allt felaktigt som står på internet, då kommer man in i en ändlös återvändsgränd.

För övrigt har jag just förköpt mig på svensk 40-talsfilm. Problemet är att jag vill se filmerna men tror att många av dem inte är så bra att jag vill spara dem. Risken finns att jag kommer ge oväntade födelsedagspresenter med ett kavat leende för en tid framöver. Efter en hård avvägning valde jag att inte köpa Kanske en gentleman/Bröderna Östermans bravader. Dels hade jag sett dem bägge, och de tilltalade mig inte särdeles. John Elfström och jag drar inte riktigt jämnt.

Teddybjörnen

Istället för att prata om den annalkande högtiden (If I could work my will, [...] every idiot who goes about with 'Merry Christmas' on his lips, should be boiled with his own pudding, and buried with a stake of holly through his heart. He should!") och min stress inför denna tänkte jag lägga upp en bild. Andra saker jag inte tänker mer än nämna är huvudvärk, det kyliga draget från fönstret eller att jag återigen kastats ut i arbetslöshetens mörker. Det svåraste med det senare är att jag återigen måste söka förklä mina äkta känslor i mask. Visa livsledan som nyfikenhet, uppgivenheten som anspråkslöshet och oron som ligger bakom mina beslut måste jag klä i rationella argument.

Bilden blir egentligen väl liten. Den är mycket större i original. Men huvudlinjerna går nog fram ändå. Det är en illustrering av Stefan Sundström – Teddybjörnen som jag brukar stampa runt på rummet till och sjunga med i för att avreagera mig. Jag tror man ska kunna klicka på bilden och få fram en större version, där en liten järv i ena trädet syns.

Visorna, Adolphson och vintern

Innan jag gör Dan till viljes och beskriva kneget måste jag spinna vidare på det här med visorna. Jag håller nämligen på att leta efter ett rimligt prisläge för Olle-Adolphson-boxen Tystnaden smyger som en katt. Olle Adolphson äger jag en aktning för som få andra. Alltid lika korrekt, lika tjusig, på alla bilder (fattas bara, med en sån pappa, förresten). Hittar jag en tolkning av en låt är som han gjort är det sällan som det inte är den bästa av tolkningar. Gäller så väl Taube som Bellman och Ferlin. (Det börjar bli en väl personupptagen blogg det här, men det har väl såporna lärt oss att om man inte har ett eget liv får man leva det genom andras)

Tage Danielsson lär 1968 ha sagt:
"Trubadurernas trubadur, gitarristernas gitarrist, textförfattarnas textförfattare, kompositörernas kompositör, visans vänners visans vän - Edvin Adolphsons Olle!"

Ett kanske lite olyckligt citat, då OA lär ha känt ett främlingskap med de han betraktade som trubadurer. Det var 60- och 70-talets vissångare som var trubadurer, de som nödtvunget skulle vara politiska och alkoholiserade, och som gick upp på scen i allt mer udda utstyrslar. Det var väl inte så mycket att han tyckte illa om protesterna i sig. Det var väl snarare så att han ansåg de vara ytliga och egentligen inte befrämjande för saken de förde fram.

Utanför blåser kalla vindar från Bottenhavet. Vintern tog hårt på Adolphson, han lär ha sagt sig fördärvas utav den. Många av hans finare visor handlar om just det. Egenligen var det nog det jag ville komma till. Vintern fungerar både som en bild av det förskräckliga och det förskräckliga i praktiken. När hans visor är lyckliga är det nästan alltid sommar eller vår, som i Grön kväll i Margretelund, En glad calypso om våren, Sign: Karlsson Evig vår eller Nu är det gott att leva (Nu är det gott att leva, på en sommardag. Här står Adam och Eva, här står du och jag). Råd till dej - och mej har i sin helhet sommarens antågande som en del av kärleken. Vintern har varit allt för lång. Sommaren å sin sida går alltför fort, heter det i Slabang.

Däremot om det är något gräsligt i görningen hamnar vi snabbt i årets andra halva. Världen som var min berättas att det är en dag vid kallt vitt vinterregn som paret kommer skiljas åt. Då allt du gett mig blir ett lån. I Trubbel är det sommar men inne i trädgården på Bastugatan är det höst.

I Aria beskrivs alltings tvetydighet bland annat genom att det i vintern finns ett blont ärr och att det i sommaren går en snövind kvar.

Men tydligast blir det ändå i den storslagna År, som präglas av antipatin mot sommaren. Hösten går väl an, träden lär oss att vissna glada. Hösten vilar och tiger, men sen kommer vintern och hämtar oss.

och vintern sitt mörker sänker
och vintern vill krossa dig i sin famn
och du slåss i mörkret i nöd och skam,
och lögn, och rykten och ränker
så tänker du bara att tiden går
och håller jag ut tills det blir vår
så kanske att nånting händer
så slåss du för livet i vinterns hus

Utanför fönstret blåser vinden upp snörök, svarta granar slokar och vajar lätt. Enskilda lampor lyser, men i desto flera är det mörkt. Det är bitande kallt, vintern har belägrat Härnösand. Adolphson är död, han var inte så gammal. Men det kanske är bäst att vänta till våren med att sakna honom. I mörkrets natt hjälper oss ingen visa.

Och för mitt eget höga nöjes skull, en teckning av Adolphson.

Och visan som jag skrev blev meningslös och dum

Jag skriver för lite. Ska försöka bättra mig om jag ids.
Problemet är att det är en sån pärs att gå hem bara. Jag är som en urkramad trasa och har bara några timmar på mig att göra allt det roliga jag föresatt mig. Arbetet i sig är inte alls så krävande som den odyssé jag varje dag företar mig för i vind och bitande kyla ta mig över stan.

Apropå Odysseus har jag två sår i hälarna (vi är tillbaka i Illiaden nu) som jag fått av mina skor. De har börjat läka och gör inte ont att gå med längre. Men ibland kommer jag åt något och känner av en väldig smärta. Men så är det också ett av mina största problem för tillfället, vilket säger mer om hur små mina problem är.

Det kommer en Billquist-box. Det är ju fantastiskt!

Annars spenderar jag tiden med att skriva små lappar som jag sprider över golvet och att lyssna på visor. Och med visor menar jag då inte så mycket moderna herrar med gitarrer (även om sådant förekommer) utan mer sånt här:



Text av Charlotta Berger, musik av hennes make.

Men därinne, sorgsna minne,
stormens hand en ros bröt av,
än på strand vi finne
kors på Idas grav.


Visan som genre är en av mina större musikintressen, tillsammans med schlagern. Det är inte bara för att visan som få andra musikaliska alster kan försätta mig i djupa stadier av vemod. För det kan den, bortanför de vackra sommarvisorna reser sig ännu korset på Idas grav, där hörs ekot av Elvira Madigans dödsskott.



Nu kanske ni säger att Elvira Madigan är en visa och inte ett skillingtryck, men jag räknar nog skillingtrycken till visorna. Det är Saxon (1859) skrivit den, ni vet han med Såningsmannen. Det är han som Ernst Rolf sjunger om i Det kommer, det kommer. Han var en ganska fascinerande människa, nykterist, vegetarian, djurvän, hembygdsälskare pacifist och emot rökning. Såningsmannen var en veckotidning som han skapade som skulle verka på ett annat plan än de vanliga nyhetstidningarna (när Gösta Ekman är centerextremist i en Hasse&Tage-revy berättar han att hans CPBH(r) har tidningen Såningsmannen naturfront, jfr. FiB kulturfront). Han ville inte vara politisk utan gå in för att fostra bättre människor. Därför sökte han skriva folkligt, på ett sätt som engagerade bönderna och industriarbetarna. Det var i Såningsmannen som många av arbetareförfattarna fick sina första litterära framgångar. Jag får nog lov att läsa en bok om honom. Det slår mig att han nog är den man minst av allt skulle förvänta sig stå upp och strida särdeles vilt, så blid och fredsfull som han verkar. Samtidigt tycks han ha varit så kompromisslös att han ständigt var i blåsväder.

Så tänker jag mig Saxon och Madigan på ett ungefär. Det blev lite hastigt, så Madigan ser väl inte direkt tidstypisk ut, dessutom blev hennes ögon väl sneda. Men det får duga.

Men jag tänkte ju skriva något om visorna, var det.

Visorna bär på ett berättande arv. Till skillnad från modern popmusik är det inte alls lika givet att man skriver om sig själv, sin värld och det man upplever. Istället är man en del av Bellmans rus, Dan Anderssons-drömmar, Cornelis kvinnoaffärer och Taubes sjömanssvärmerier. På det viset är visan en genre som åldras väldigt väl. Den handlar mycket om att ta upp det gamla, damma av och ge ny form. Man tolkar och tar intryck, placerar sig själv någonstans däri.

Genremässigt bygger också musiken på att vara enkel. Det ska gå att ta upp och sjunga vidare, det ska gå att ta visan på en ensam gitarr och sjunga med sprucken stämma. Det ska inte behövas en blåssektion eller en kunnig altsopran. En del av det lockande är nog språket. Inte just att det är på svenska. Nej, att musiken arbetar med språket som uttryckssätt, så att säga. Jag högaktar de som arbetar med sitt språk, som slipar det för att kunna uttrycka sig så träffande, rakt, vackert eller vad de nu är ute efter, som möjligt.

Kanske är det mitt romerska arv.
Likt Plutarchos är jag fascinerad av talekonsten. Jag snärjs av de vackra orden och låter mig ledas bort, förvillad, förlorad, förledd, av de långa och slingrande meningarna. Ta bara en sån visa som Leanders Sång om syrsor (hon var en viskonstens valkyria). Eller som i förra veckan då jag hörde Saga Sjöberg sjunga Den vilda dansen, en sång om hur livet är en virvlande, yr och manisk dans som vi aldrig kommer ifrån. Kontentan var just det, vi får aldrig vila ut. En på alla vis bra visa, snygg text och en passande melodi.

Ingen dansar väl på rosor
sånt är bara nötta glosor
nej man nöter sina hosor
blott i grus och makadam

Såna textrader sätter sig direkt. Dessutom fick jag lov att slå upp när hon sjöng att "Här går kotiljongen fram", för jag visste inte riktigt vad kotiljongen var. Nu ska jag använda kotiljong både till höger och vänster, eftersom det är ett fint ord och jag tycker om att lära mig nya ord.

I somras var jag på ett par visfestivaler. Inte den i Västervik, för jag tyckte att artisterna var väl svaga, men på Mosebacke och i Köping var jag. Förtrollande kvällar. Även om jag är lite kluven till utvecklingen med trubadurer och singer-songwriters står det ändå för det fina i språksträvandena. Visst var inte allt bra, och många strävar väl inte så mycket med sina verbala verktyg, ens där (varken, hosor, glosor, kotiljonger eller makadam nämndes, möjligtvis en ros eller två). Men hos många fanns det ändå där, niten.

Att leva och dö som Ernst Rolf

Ernst Rolf har blivit fet och tappat röst och tänder.
I honom finns det inte längre nån choklad

som mäster Gerhard sjöng.
Men det var på 20-talet. Mycken tid har flutit under broarna sen dess.
Rolf dog mycket tidigare än Gerhard, men idag är de i stort sett lika döda.

Men minnena lever. Och minnet av den ene är förgyllt i kanten av antinazism och espiri, medan den andre har ett minne som i någon mån fått ett löjets skimmer. Det är ganska svårt att tycka riktigt mycket om Ernst Rolf. Man gör det lätt med en slags självironi. Hans humor, om hur gummor blir allt mer manhaftiga och om hur Selma Lagerlöf blir kär i olika skriftställar, har gått ur tiden. Jag ska inte hävda att Karl Gerhard är hot stuff heller, kanske. Men han har sin trogna skara som står vid hans sida. Han har många hundra tusen fler träffar på internet än stackars Rolf. Det är lätt att le åt honom, på ett inte helt inkännande och sympatiskt vis. Det är ju sant, det som Kalle Lind skriver. Myggans bok om Ernst Rolf är också just rolig. Han var ganska excentrisk, som ett stort barn. Men samtidigt var han en skicklig revymakare. En av de bästa. Han kunde trollbinda sin publik och hade ett sinne för evergreens som väl bara överträffas av Kai Gullmar och Jules Sylvain.


Nu ser han ut som Jokern dessutom. Stackars Rolf.

Själv har jag många gånger skämtat om det lite ironiska i att han sjunger att det blir bättre och bättre dag för dag och sedan går ett så snöpligt slut till mötes. Sex år innan börskraschen som han själv ju drabbades så hårt av. Man får ändå betänka att det här var hans storhetstid. Det var nu succéerna radades på varandra och humöret var obeskrivligt högt. Han lär ha haft två hyschare anställda vid sina revyer som gick mellan borden för att tysta publikens skratt och prat så att det inte drog ut för mycket på tiden. Jag skrev, annorstädes om Rolfs självmord tidigare och citerar mig:

"Man kan nog fråga sig huruvida Rolf egentligen ville dränka sig den där dagen vid Möja på Lidingön. Han var ju dessvärre lika slösaktig med kärlek som med pengar och hade just julen 32 en kris med Tutta Rolf som ville skilja sig. Det finns de som antyder att Ernst nog ville skrämma Tutta för att få henne att stanna kvar hos honom.

Det finns en historia om hans självmord nämligen. Han lär ha satt sin mycket stora hund [grand danoisen Hejsan] att vakta på stranden. Det var liksom den siste trofaste vännen han tyckte sig ha, som aldrig svek. Tänk bilden bara, Ernst Rolf går ensam ut på isen och kvar sitter hunden för sig själv på stranden och tittar ut mot honom. Men när Rolf försökte ta sig upp igen blev detta ett problem. För han kunde inte och hunden som vaktade trofast såg till att ingen slapp förbi. Så fast han ropade på hjälp dröjde det ett bra tag innan han kom upp ur vattnet."

Jag tror Myggan dessutom spekulerar i huruvida det kan ha varit en bidragande orsak till hans död att han inte fick torra kläder under hela resan till sjukhuset, när de slutligen fått upp honom. Ett rätt markant misstag av polisen kan tyckas. Rolf brukade ganska ofta hota om att ta livet av sig när livet blev för orättvist. Melodramatiskt och lustigt, återigen.

Men jag vill uppvärdera Ernst Rolf ändå, betrakta honom för den talang han var. Han var ändå nyskapande och käck. Borde inte det räcka? Han förstod tidigt filmmediets förtjänster och försökte få pengar ur det. Han spelade in stumfilmer och tänkte att hans låtar skulle spelas på grammofon till filmerna. Dessvärre blev det sällan så (eftersom det blev dyrare för biograferna på det viset) istället sjöng pianisterna sångerna själva och då tjänade Rolf ändå inte sina pengar.



I någon mån är han ändå ett rocköde. Han levde på vågens tipp, alltid med avgrunden på ena sidan och branten på den andra.

Dessutom handlar inte Bättre och bättre dag för dag om att världen faktiskt blir sådan. Låten erkänner världens problematik. Saken är bara den att det är med suggestion som Rolf ser lösningen. Vi ska intala oss att allting bara blir bättre. Lite på samma vis som moderna livskonsulter resonerar. Det är Emile Coué vars teorier det bygger på. Denne nämner också Rolf i sången.

Allt är ändå bara uppbyggt av perspektiv. Kanske är det inte ironiskt hur han som sjöng om de ljusnande tiderna och om att ta livet med glädje dog i ett melodramatiskt självmordsförsök som slog fel. Man behöver inte se honom som ett stort barn, lika gärna kan han vara en rockstjärna. Han brände sitt ljus i bägge ändar och kastades allt djupare i sin förtvivlan, i ett liv som inte gick ihop och där branterna växte allt vidare och djupare. Och vi vaknade upp i ett 30-tal som var lite kallare än tidigare, vattnet och kölden tog glädjens förkämpen.

Jag fick en vinylskiva med Ernst Rolf i födelsedagspresent. Den var fin. Vännen E säger att det ändå känns mer öppet med Rolfs mer konfrontativa könskrigsrretorik än att som nuförtiden bara bli arg så fort någon vill yppa åsikter om våra olika positioner i samhället. Även om mycket av Rolfs komik är väldigt föråldrat så skrattade han åt det han såg som elände, vilket jag tycker är värt sin tribut.

Alltid lika välklädd, nonchalant med fickorna i byxorna som han sedan tar upp för att visa att gamle kungen var lång. Vilka r, vilken diktion, det är ljuvligt. Två dagar innan han dog.

Jag tänker på Ulla Billquist

Snart har alla löv fallit av från björken här utanför. Få hänger fortfarande kvar och skälver i vinden. Vad har de för det? Trots all denna sin överlevnadskraft kommer snart vintern och hämtar dem. Jag tänker på Ulla Billquist. I min ena bokhylla har jag en vinylskiva från Sonoras röda serie med Billquists största hits. Räkna de lyckliga stunderna blott står med rosa bokstäver. Det är käraste vännen E som givit mig till den. På framsidan är Billquists anlete, med skarpt målade ögonbryn och oändligt gnistrande ögon. Jag försöker förstå hennes öde, varför det blev som det blev. Jag skrev ett långt stycke om 40-talets populärkultur och hur den verkar ha haft en förmåga att stänga in sina artister i fasta mallar. Det blev för utdraget och luddigt, så jag tar inte med det. I vilket fall blir det så märkliga kontraster. Artister som sjunger "låt ej sorg och bekymmer få trycka er, bara ta några blommor och smycka er" begår självmord. Ernst Rolf, det kanske tydligaste exemplet, får jag lov att återkomma till. Två dagar innan hon stänger in sig i sitt kök och vrider på gasspisen sjunger hon in en svensk version av Chickery chick. Det känns bara konstigt. http://open.spotify.com/track/3wFVXuUFxaFOe5xEFuzGIp

Hon föddes som Schönström 1907 i Eslöv som yngst i en barnaskara om fyra. Fadern, som varit militär och arbetat vid Generalstaben, avled i unga år. Han var inte mer än 35 då han med hjärnhinneinflamation färdades mot de sälla jaktmarkerna. Modern Gerda fick som änka ta hand om alla de små. Då var Ulla sex månader gammal. Efter att ha flyttat, via Värnamo, till Örebro startade Gerda ett kafé, och senare även rumsuthyrning, som hon försörjde sig på. Det hela är viktigt eftersom det låg i närheten av ett regemente, vilket innebar att soldaterna flockades dit för att dricka kaffe och äta bullar, som soldater plägar. Ulla kom under dessa år på 10-talet inte bara i kontakt med militärvärlden utan också musik, berättelser och en stimmig levnadsglädje.

När Ulla var 18 år kom hon i kontakt med ett skådespelande sällskap som bodde i de uthyrda rummen och då kanske framför allt med Fritiof Billquist. Han reste med Karin Swanströms teatersällskap. Genom honom kom Ulla allt mer in i teaterns värld, de blev vänner och mer än så. Hon engagerades vid teatern och de spelade tillsammans i Helsingborg och Ulla fick till och med genom Fritiofs försorg sjunga en del i radion. Annars spelade hon framför allt talroller. 1926 gifte de tu sig och Ulla blev Billquist. Året därpå fick de dottern Åsa.

Just hennes karriär ska jag inte uppehålla mig så mycket vid. Det finns att googla reda på ändå. I början av 30-talet fick hon chansen till sina första skivinspelningar. Visserligen floppade hon till att börja med, men under åren fram till kriget steg ändå hennes stjärna. Hon fick arbeta hos Ernst Rolf. Man kan höra det på hennes uttal i sången att hon varit hos Rolf. Hans garde fick just den oerhört tydliga diktionen, han lär ha varit mycket noga med just den och själv hade han en av sina starka sidor just där. Själv verkar dock Billquist ha tyckt mer om att uppträda i radio och inte behöva agera ut allt för mycket. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag ska närma mig henne i skriften. Tankarna ger mig ingen kronologi. Under krigsåren blev hon som vi vet den som gav röst och ton åt kriget. Under dessa år var hon kanske Sveriges främsta schlagersångerska.

"en öppen och chosefri sångerska, som förenade ett parant utseende med en ovanligt vacker stämma och hög musikalisk kultur" säger Sixten Ahrenberg på baksidan av min skiva.

Men hur ska man kunna förstå Billquists död?
Det känns väl lite sensationslystet att spekulera. Samtidigt ger dess hela mysterie mig ingen ro. Det var förstås en mycket vid skillnad mellan individen och artisten Ulla Billquist. Privat ska hon ha varit skojfrisk, ödmjuk och lite reserverad. Tydligen var hon inte sensationslysten eller mån om att göra karriär. Samtidigt fyllde krigsslutet henne med en personlig oro. Hennes satsningar på att övergå till att bli en mer seriös vis- och schlagersångerska, accepterad i de högklassiga salongerna mottogs vänligt, men inte översvallande. Vad gör man om man varit soldaternas sångerska då soldaterna vänder hem.

Hon verkar inte varit helt lätt att leva med och verkar inte fallit för helt rätt sorts killar. Men det känns som en ganska vanlig brist hos någon. För att citera http://home.swipnet.se/audiolabstockholm/ullasidan.htm

"Det kan tänkas att Ulla, med den känsliga och konstnärliga själ hon hade, och med de ouppnåeliga krav hon ställde på sig som artist, också utan avsikt ställde stora krav på äktenskapet. Den tillvaro som Ulla hade som artist, med ständiga turnéer, är också mycket slitsamt för den äktenskapliga lyckan. Trots alla framgångar levde hon i en ständig känsla av otillräcklighet. De som lärde känna henne privat berättar om henne som en rätt glad och enkel tjej. Å andra sidan var det rätt få som fick den chansen eftersom hon hade ett Garbo-aktigt behov av att få vara ifred. Men så hände det, som en blixt från klar himmel, en månad innan Ulla skulle fylla 39 tog hon sitt liv en solig lördag förmiddag den sjätte juli 1946. På fredagskvällen hade hon ätit middag tillsammans med systern Margareta och hennes man Thor Modéen. De hade tyckt att det hade varit en trevlig kväll, och Ulla hade själv skojat på hennes mer anspråkslösa sätt med den lite bullrigare Thor. Ulla hade även pratat i telefon på kvällen med dottern, som då befann sig på Ullas brors sommarställe. Ulla hade dessutom nämnt för dem att hon nästa morgon skulle resa till Värmland, och uppträda i folkparken i Karlstad. Det är således helt klart att hon avsåg att genomföra resan till Karlstad, och allt var förberett för hennes resa dit. Ute på hallbordet i lägenheten på Nybrogatan 77 låg tågbiljetten i beredskap, resväskan var färdigpackad, hennes resdräkt var framtagen. Fem minuter till, och hon hade varit på väg i den förbeställda droskan till Centralen. Men något fick henne att i sista stund ändra sig; att ta sömntabletter, vrida på gasen, stänga alla fönster [...] Det fanns inget avskedsbrev från Ulla - inte ens en liten lapp med en kort anteckning. Det har omvittnats att Ulla hade kommit hem tidigt på lördagsmorgonen till sin bostad. Utanför porten hade hon setts av en taxichaufför, storgråtande. Vad hade hänt henne? En annan omständighet var att huvuddörren till lägenheten var låst, men den separata köksdörren var olåst när polisen på måndagseftermiddagen den 8 juli skulle ta sig in i lägenheten. Varför var den olåst?"

Dottern Åsa, 19 år, var vid tillfället hemma hos Ullas syster och Thor Modéen (de kilade nämligen stadigt). Hur ska man förstå Billquists självmord? Det känns mer äkta på sättet att det är gjort så hastigt. Ett sammanbrott och så står man inte ut längre. Nåja, inte finns det några osanna självmord. Men det känns mer som beräknat då man börjar skriva brev och hålla på. Ulla lämnade oss i ovisshet. Jag kokar en andra kanna te på samma blad. Det blir svagt, nästan bara som varmvatten med en förnimmelse av te. De känsligaste konstnärshjärtan tycks brista så hårt att det gör ont i mig, som aldrig ens varit nära att träffa dem.

Eftersom hon dog 1946 är hennes verk för övrigt tillgänglig på http://www.archive.org/details/UllaBillquist-01-25

Min vän trädet är dött

Hösten sprider sin kyla över golvet. Jag borde stänga fönstret, men jag intalar mig att det är friskt. Min pelargon blommar nu. Utanför fönstret börjar björken allt mer övergå i gult. Hösten är den vackraste årstiden i mina delar av den gamla lärdomsstaden. Det har att göra med löven. Här är fullt av lövträd som lovar att vintern är på väg för att hämta oss.

Jag tänker på sångerskan Alexandra. Hur kan det komma sig att så många av min musiksmaks kvinnliga vokalister dör unga? Kanske är det bara som jag får intrycket av eftersom det är ovanligare att dö ung och därför tänker man mer om någon gör det än om den dör ålderstigen. Jag får göra en sammanställning där jag ser hur många de är egentligen. Låtom oss börja med Alexandra eftersom jag tror hon är en av de mer okända här i Sverige. Dessutom är hennes liv lite som en förvrängd saga.

Wikipedia-artikeln säger nog det mesta jag vet egentligen. En gång i ett land långt borta (Litauen, 1942) föddes Doris Treitz. Familjen, som var tyskar, fick under andra världskriget fly undan det agg som krigslyckan lämnade kvar då den vände. Undan för Röda arméns framfart tog de sig till vad som blev Västtyskland. Där levde de i en sådan fattigdom, ack ja. Modern var dock uppmuntrande och i sin skolgång i Kiel mötte Doris Treitz många andra som spelade och sjöng, och en längtan inför att stå på scen väcktes inom henne själv. Som 20-åring var hon senare med och tävlade om att bli fröken Tyskland.

(Lite lustigt förresten, skulle översätta några rader från tyska genom Google translate:
1962 nahm sie an der Miss-Germany-Wahl teil und belegte den neunten Platz.
blev då
I 1962 hon deltog i Miss USA-valet och slutade på nionde plats.
Miss-Germany-Wahl blev Miss USA-valet)

När i vilket fall Doris Treitz var tonåring fick föräldrarna lov att hyra ut ett rum i lägenheten för att klara hyran. Märkligt är att här har hennes far fallit ur bilden. Han var med i början, han var den som ordnade en lägenhet redan innan de flydde, och han tyckte nog dottern skulle skaffa sig ett skrivbordsyrke istället för att bli något konstnärligt. Men sedan är han inte med mer. Det är modern som får gå runt och förgäves försöka få hushållskassan att gå ihop. Kan föräldrarna ha skilt sig? För familjen flyttade ändå från Kiel till fattigkvarteren i Hamburgs Rothenburgsort. Tyska Wikipedia ger svar. Modern skiljer sig och flyttar med Doris och systern Melitta. Doris ströjobbar som piga och sekreterare och får råd att köpa sin första gitarr.

En ryss vid namn Nefedov flyttade in till dem. Han var på väg till Amerika och mellanlandade i Tyskland för att ordna upp sin situation. Och se, Doris blev kär, och han i henne. Kärleken blommade raskt och häftigt och Doris blev med barn. Rollen som kulturarbetare tycktes bli allt mer avlägsen och drömmen falnade med ett barn på halsen. Nefedov och Doris separerade och han for vidare till staterna. Med slit och möda tog hon ändå examen på konstskola och började arbeta vid teatern, hon försörjde nu både sitt barn och sin moder. Istället för Doris Treitz tar hon nu namnet Alexandra, efter sonen Alexander. Det lät liksom fräckare, en artist skulle inte heta Doris Treitz. Hon tog sånglektioner och blev till sist upptäckt av skivproducenten Fred Weyrich. Året är nu 1965, hon är 23 år gammal. Drömmen klarnar åter och närmar sig hennes utsträckta händer.

Weyrich är nu en duktig producent som vet vad han letar efter och vad han egentligen funnit i Alexandras djupa röst och band till östblocket. Vilken framtoning hon skulle ha var därför given. Hon fick melankoliska sånger med klara influenser från den ryska vistraditionen. Hennes fält var det ryskinspirerade, det var där Weyrich skulle sälja in sin nya stjärna. Hon lanserades därför också i öst och blev en av de första som turnerade runt i hela Tyskland och Sovjet tror jag.

Själv var hon nog inte alldeles nöjd med att ha blivit inplacerad i en genre på detta vis. Hon ville vara mer än bara en slaviskinspirerad popsångerska. Det sägs att den enda gången hon sjöng sin näst första hit Sehnsucht, das Lied der Taiga (Längtan, Taigans sång), dvs. i studion, hatade hon den så mycket att hon grät.

Så för att ta sig ut ur de marknadsmässiga ramar hon fått reste hon utomlands. Hon kunde flera språk, i alla fall engelska och franska, så hon odlade kontakter och sjöng in en del franska chansoner. Hon samarbetade med Salvatore Adamo, Gilbert Bécaud och Yves Montand och reste till Brasilien för att arbeta med Antonio Carlos Jobim och på så vis bredda sitt konstnärskap.


Styrkt av sina resor återvände hon till Tyskland. Nu skulle hon kunna bygga sin artistiska karriär vidare åt nya höjder och håll som hon själv valde. Hon skulle inte behöva foga sig till enbart vad andra sade åt henne. Samtidigt hade hon arbetat hårt och var utmattad. Efter att 31 juli 1969 ha varit i Hamburg och förhandlat med sitt skivbolag skulle hon få en välbehövd semester. Därför tog hon, hennes moder och son bilen ut på väg till orten Sylt. Det var Alexandras första bil, en Mercedes-Benz 220 SE Coupé.

Alexandra var inte någon van förare således. Två gånger på vägen stannade hon dessutom vid olika bensinstationer för att hon tyckte motorn gick dåligt. Stationerna provade byta ut olika saker, bland annat tändspolen. Framåt klockan tre på riksväg 149 närmade de sig den svåra korsningen med väg 203. En farlig plats med dålig sikt och många olyckor. Vid stoppskylten stannade in Alexandra utan körde rakt ut i korsningen och rammades från höger av en framrusande lastbil. Alexandras lilla bil kastades ur vägen och skadades svårt. Alexandra dog på direkten, hennes mor dog senare på sjukhuset och sonen klarade sig med lindriga skador.

Ingen vet riktigt vad som gick så snett. Bromsarna tycks ha strejkat. Omfattande teorier om sabotage finns. Bland annat en teori om att Alexandra skulle haft en kärleksaffär med en förmodad Fransk-amerikansk agent, vilket Stasi tydligen kände till. 3000 människor närvarade då hon begrovs.



Det här är nog min favorit bland Alexandras sånger. Kom 1968 och handlar just om trädet som dött. I gryningens rodnad högg de ned det för att göra plats åt nya hus av glas och betong. Trädet var hennes bästa vän och hennes band med barndomen. Vem ska nu ge henne skydd och ro? Men kanske sker ett mirakel. Kanske har de en rabatt framför huset och kanske kommer där trädet åter gro. Fast då kommer det vara så litet och skört och det kommer ta många, många år innan det åter vuxit till sig. Och då kommer det nog inte vara detsamma längre.

Så även om det sker ett under blir det nog sig inte riktigt likt.
Det ligger en dyster nimbus över Alexandras minne. Hon kämpade så hårt för sin sak, för att få stå på scenen och göra sin grej. Så ensam stred hon för sig själv, sin mor och sin son. De klarade sig igenom fattigdomen och fann drömmen kvar, att stå på scenen. Där uppe var hon i sitt sanna element. Men hon blev inklistrad i en mall. Hon skulle vara mystisk, med sina bruna ögon och rysk, hon skulle vara den som tog hand om de tyskslaviska marknadsandelarna. Beskuren av vad som ansågs som önskvärt. Hon slogs och stred ändå mer. Sliit och slääp. Hon kämpade för att få vara sig där uppe på scenen. Det såg ut att lyckas, hon skulle få chansen. Och sen dog hon.

Vi jobbar så hårt för våra drömmar, vi gör vårt bästa, gång på gång, immer wieder, bakslag för bakslag. Sen dör vi.



(Ännu märkligare grej på Google translate. Skulle kolla vad vorentscheidung kan betyda och kopierade in:
Alexandra sollte an der deutschen Vorentscheidung zum Grand Prix de la Chanson neben Siw Malmkvist, Peggy March und Rex Gildo mit drei Beitragstiteln auftreten. Aufgrund gesundheitlicher Probleme rieten ihr die behandelnden Ärzte von diesem Vorhaben ab. Die Lieder sind bis heute nicht bekannt.

Med lite möda skulle jag själv översätta det till:
Alexandra var i den tyska finalen för Grand Prix de la Chanson, vid sidan av Siw Malmkvist, Peggy March och Rex Gildo, med tre bidragstitlar. På grund av hälsoproblem avrådde henne de behandlande läkarna detta förehavande/projekt. Visorna är än idag okända.

Google translate tycker att det står:
Alexandra sker vid den tyska finalen för Grand Prix de la Chanson bredvid Muriel Day, Peggy Lee och Rex Gildo med tre översyn titlar. På grund av hälsoproblem, rådde läkarna henne på detta projekt. Låtarna är fortfarande inte kända.

Själva översättningen är väl inte så speciell. Visst har den sina brister, men det får man räkna med. Men vad händer egentligen med de deltagande? Hur blir Siw Malmkvist och Peggy March egentligen Muriel Day och Peggy Lee. Hur kan det gå till?)