Och visan som jag skrev blev meningslös och dum

Jag skriver för lite. Ska försöka bättra mig om jag ids.
Problemet är att det är en sån pärs att gå hem bara. Jag är som en urkramad trasa och har bara några timmar på mig att göra allt det roliga jag föresatt mig. Arbetet i sig är inte alls så krävande som den odyssé jag varje dag företar mig för i vind och bitande kyla ta mig över stan.

Apropå Odysseus har jag två sår i hälarna (vi är tillbaka i Illiaden nu) som jag fått av mina skor. De har börjat läka och gör inte ont att gå med längre. Men ibland kommer jag åt något och känner av en väldig smärta. Men så är det också ett av mina största problem för tillfället, vilket säger mer om hur små mina problem är.

Det kommer en Billquist-box. Det är ju fantastiskt!

Annars spenderar jag tiden med att skriva små lappar som jag sprider över golvet och att lyssna på visor. Och med visor menar jag då inte så mycket moderna herrar med gitarrer (även om sådant förekommer) utan mer sånt här:



Text av Charlotta Berger, musik av hennes make.

Men därinne, sorgsna minne,
stormens hand en ros bröt av,
än på strand vi finne
kors på Idas grav.


Visan som genre är en av mina större musikintressen, tillsammans med schlagern. Det är inte bara för att visan som få andra musikaliska alster kan försätta mig i djupa stadier av vemod. För det kan den, bortanför de vackra sommarvisorna reser sig ännu korset på Idas grav, där hörs ekot av Elvira Madigans dödsskott.



Nu kanske ni säger att Elvira Madigan är en visa och inte ett skillingtryck, men jag räknar nog skillingtrycken till visorna. Det är Saxon (1859) skrivit den, ni vet han med Såningsmannen. Det är han som Ernst Rolf sjunger om i Det kommer, det kommer. Han var en ganska fascinerande människa, nykterist, vegetarian, djurvän, hembygdsälskare pacifist och emot rökning. Såningsmannen var en veckotidning som han skapade som skulle verka på ett annat plan än de vanliga nyhetstidningarna (när Gösta Ekman är centerextremist i en Hasse&Tage-revy berättar han att hans CPBH(r) har tidningen Såningsmannen naturfront, jfr. FiB kulturfront). Han ville inte vara politisk utan gå in för att fostra bättre människor. Därför sökte han skriva folkligt, på ett sätt som engagerade bönderna och industriarbetarna. Det var i Såningsmannen som många av arbetareförfattarna fick sina första litterära framgångar. Jag får nog lov att läsa en bok om honom. Det slår mig att han nog är den man minst av allt skulle förvänta sig stå upp och strida särdeles vilt, så blid och fredsfull som han verkar. Samtidigt tycks han ha varit så kompromisslös att han ständigt var i blåsväder.

Så tänker jag mig Saxon och Madigan på ett ungefär. Det blev lite hastigt, så Madigan ser väl inte direkt tidstypisk ut, dessutom blev hennes ögon väl sneda. Men det får duga.

Men jag tänkte ju skriva något om visorna, var det.

Visorna bär på ett berättande arv. Till skillnad från modern popmusik är det inte alls lika givet att man skriver om sig själv, sin värld och det man upplever. Istället är man en del av Bellmans rus, Dan Anderssons-drömmar, Cornelis kvinnoaffärer och Taubes sjömanssvärmerier. På det viset är visan en genre som åldras väldigt väl. Den handlar mycket om att ta upp det gamla, damma av och ge ny form. Man tolkar och tar intryck, placerar sig själv någonstans däri.

Genremässigt bygger också musiken på att vara enkel. Det ska gå att ta upp och sjunga vidare, det ska gå att ta visan på en ensam gitarr och sjunga med sprucken stämma. Det ska inte behövas en blåssektion eller en kunnig altsopran. En del av det lockande är nog språket. Inte just att det är på svenska. Nej, att musiken arbetar med språket som uttryckssätt, så att säga. Jag högaktar de som arbetar med sitt språk, som slipar det för att kunna uttrycka sig så träffande, rakt, vackert eller vad de nu är ute efter, som möjligt.

Kanske är det mitt romerska arv.
Likt Plutarchos är jag fascinerad av talekonsten. Jag snärjs av de vackra orden och låter mig ledas bort, förvillad, förlorad, förledd, av de långa och slingrande meningarna. Ta bara en sån visa som Leanders Sång om syrsor (hon var en viskonstens valkyria). Eller som i förra veckan då jag hörde Saga Sjöberg sjunga Den vilda dansen, en sång om hur livet är en virvlande, yr och manisk dans som vi aldrig kommer ifrån. Kontentan var just det, vi får aldrig vila ut. En på alla vis bra visa, snygg text och en passande melodi.

Ingen dansar väl på rosor
sånt är bara nötta glosor
nej man nöter sina hosor
blott i grus och makadam

Såna textrader sätter sig direkt. Dessutom fick jag lov att slå upp när hon sjöng att "Här går kotiljongen fram", för jag visste inte riktigt vad kotiljongen var. Nu ska jag använda kotiljong både till höger och vänster, eftersom det är ett fint ord och jag tycker om att lära mig nya ord.

I somras var jag på ett par visfestivaler. Inte den i Västervik, för jag tyckte att artisterna var väl svaga, men på Mosebacke och i Köping var jag. Förtrollande kvällar. Även om jag är lite kluven till utvecklingen med trubadurer och singer-songwriters står det ändå för det fina i språksträvandena. Visst var inte allt bra, och många strävar väl inte så mycket med sina verbala verktyg, ens där (varken, hosor, glosor, kotiljonger eller makadam nämndes, möjligtvis en ros eller två). Men hos många fanns det ändå där, niten.