[Eftersom jag misskötte mig igår har jag med två bilder idag. Den ena är bara en lös skiss. Den andra är lite slarvig den med.]
"Alla borde vara ensamma", sa en kille (som hette Søren). "Trevligheten och oensamheten är bara en feber. Bland andra tappar man bara bort sig själv, och då hittar man aldrig hem sedan."
Därpå tog han Lilla Marlene under armen och sprang till skogs med henne!
[Anledningen till att jag inte gjorde något inlägg igår var att jag inte blev särdeles nöjd med bilden. Den band inte ihop på något bra vis. Men det får vara som det är. Stackars Marlene har inte ens fått färger.]
Var skulle Lilla Marlene hitta sitt svar, hon gick och gick, men vart skulle hon gå, kanske dit där människorna bodde?
Där var ett vimmel, ett myller! Hon träffade en trädgårdsmästare och en busschaufför. Men chaffisen bara skrattade, ett bullrande skratt som åska och trädgårdsmästen röt att den enda vän man behöver är någon som hjälper en nå upp att palla äpplen. Sen blir man lång och behöver inte fler vänner.
En gång hade hon frågat sina föräldrar vad ensamhet var. Men de hade bara tittat oroat på henne och läst en bok om hur de kunde uppfostra henne bättre.
Då öppnade hon dörren till sitt hjärta och gick in i sig själv för att leta efter ett svar. Hon vinkade hej då till sin pappa: - Adjööö! Jag kommer nog tillbaka, stora du.
Lilla Marlene var ensam, det sa alla! Med bekymrad min sa de vuxna det. Med retsam min sa polarna det.
Det var mycket viktigt att man inte var ensam. Så var det! Man fick inte vara ledsen eller bedrövad heller. Sorgsna vill ju ingen vara med. Kanske var det därför Lilla Marlene var för sig själv.
Januari börjar lida mot sitt slut och februari, kanske årets tyngsta månad, står för dörren. Vintern som lägrat landet sedan november kommer inte vika än på länge. Först i mars kan man naivt börja leta efter vårspår i snömassorna. Vad jag kan behöva är ett firande! Sicken tur då att Kyndelsmäss står för dörren. Själva Kyndelsmässodagen infaller den andra februari, 40 dagar efter Jesu födelse. Men man firar traditionellt den nästkommande helgen. Eller firar är just det många inte gör, och det är själva poängen. Kyrkan tänder visserligen lite ljus och sådär. I stort är ändå helgen ett blankt blad, en högtid utan traditionens kättingar. Så jag håller som bäst på att planera hur bäst man firar sina högtider; vad som är mina favoriter bland traditionerna. Jag har strukit granar, stänger och tåg som direkt orimliga. Halloweens utklädningsfest och julens presentiver lockar inte. Där ligger grunden som jag ska bygga mitt Kyndelsmäss 2011 på. Första söndagen i februari är för övrigt även samernas nationaldag. Dubbelt upp! Då borde ju lördagen vara nationalaftonen. Jag har aldrig känt en same som inte varit hygglig.
Till 2012 borde jag försöka få till en kyndelsvisa. Det blir svårt. Men målet är bländande.
Jag råkar tycka att den amerikanske countrysångaren Kris Kristoffersons debutskiva är rätt bra. Annars har jag inte lyssnat så mycket på honom. Men jag tror att han är reko. Det finns så mycket besynnerligt i den moderna countrymusiken. Än värre blir det när man tittar genom youtubes kommentatorsfält. "Hjälp! Jag sitter fast i ett amerikanskt patriotiskt kommentatorsfält" skulle kunna vara ett lekprogram med låtsaskändisar värdigt TV 4. Är Kristofferson ingen riktig patriot, hade Johnny Cash röstat Obama, och vem är egentligen en riktig, riktig cowboy osv. Inte bara är de som tycker något oresonliga i det de tycker. Det finns en tredje grupp som tycker att alla former av diskussion är hat på något vis. I vart fall, tillbaka till debutskivan. I en av sångerna, To Beat the Devil, berättar han om hur djävulen sjunger en sång för honom som går:
"If you waste your time a-talkin' to the people who don't listen, to the things that you are sayin', who do you think's gonna hear. And if you should die explainin' how the things that they complain about, are things they could be changin', who do you think's gonna care?"
Lite så tror jag det är med sådant som skrivs på internet. Alla pratar och få lyssnar. Rätt vad det är kommer alla orden vara borta och då vet eftervärlden ingenting om vad vi sade, om de ens skulle bry sig.
Ja, här var det ju dött, apropå dött har jag tänkt på Olrog de senaste dagarna. Jag har försökt se nyanserna i honom. Det är svårt, han förefaller mig komplex. Allt verkar ha gått så bra för honom, succé på succé. Ulf Peder Olrog var en imponerande karl. I visornas vackra vemodsvärld var han imponerande på samma vis som t.ex. Karin Juel, med en till synes outtröttlig nit i sin gärning och en gärning som är så bred att man förstår renässansmänniskornas tro på universalgenier.
För er som av en händelse nu inte vet vem det är så är alltså Olrog den visdiktare som ligger bakom Bullfest, Mera bruk i baljan boys, Konserverad gröt och Samling vid pumpen. Det är också han som skrivit refrängen "Vi har varit på turné, å har kommit lätt på sne, finns det ingen som kan säga var vi e?", vilket förresten är en pastisch på en visa av Franske Bengtsson. Den senares visa En ballad om den franske kungens spelmän börjar: "Vi har kommit från Burgund och från Guienne,/från Brabant och från det gröna Normandie". Olrogs Balladen om Rosenbloms spelmän börjar: "Vi har kommit från Björksund, å vi hittar inte hem". Den franske kungens spelmän har spel för marsch och dansmusik för sal, litaniors drön och sång om Charlemagne. Rosenbloms spelmän har jazz i dur å moll, å visor om små troll. Sånt kan man ju pyssla med att lyssna efter, om man tycker det är roligt. Det gör jag, händelsevis.
Framför allt framåt 50-talet är han något av ett ljus i mörkret. Då när schlagern allt mer förflackats och tappat sin ivriga glädje, espri och sitt gosselynne. Olrog lyckades att kombinera sin akademiska bildning med en folklighet, på ett vis som är få förunnat. Jag tänker mig hans konstfärdighet som någonstans emellan Karl Gerhard och Povel Ramel. Han saknade nog lite den samtide Ramels bredd i musikskapandet men hade å andra sidan ett väldigt djupt rotverk i en svensk vistradition.
Hur såg hans liv ut? Han var ung i Nyköping, barn under föga förmögna omständigheter. I ungdomen spelade han i någon slags dansorkester och efter gymnasietiden flyttade han så småningom till Uppsala. Här låg han och läste till att börja med litteraturvetenskap. Men eftersom institutionen inte tyckte att visforskning hörde inom litteraturvetenskapens ramar (tror det var när han skulle skriva sin licentiatavhandling) bytte han akademisk bana ett litet steg (min brevvän skrev för övrigt sin B-uppsats i littvet om visor, Ulf Peder hade varit stolt). Han blev folklivsvetare och fick studera sina visor i fred. Tillsammans med Sven Salén lade han grunden för Svenskt Visarkiv. Vem den senare var vet jag inte. Han ska ha varit skeppsredare, en av grundarna till Visans vänner och den som under många år finansierade arkivet, men i övrigt har jag ingen koll.
Olrogs insats för visforskningen är beundransvärd. Med en oerhörd nit och möda reste han land och rike runt och samlade in gamla sånger. Han katalogiserade dem och gick så systematiskt till väga som möjligt, för att materialet skulle vara öppet för forskare att tränga in i. Olrogs insatser i att samla in och forska på de gamla visorna kan verkligen inte överskattas. Han ska ha sett det som en nödvändig handling, att det måste ske nu innan visorna dör ut. De äldre generationer som kände dem hade blivit så åldrade att det snart inte skulle finnas några kvar. Så det var verkligen en ansats för att fånga det flyktiga innan Lethe slickade hans fot. Mindre intressant är hans tio sista år inom radions nöjesavdelning. Tydligen var han en av dem som introducerade tio-i-topp och mentometer i programmet. Så i februari 1972 gick han och dränkte sig utanför Dalarö.
Egentligen vet jag inte så mycket om hur Olrogs liv såg ut. Får försöka hitta en bok någon gång. Lite besynnerligt är det hur lite jag läst om Olrog. I Annalisa Ericsons ena självbiografi skymtar han bara förbi, som hastigast. Och fastän jag har läst en hel bunt av Kar de Mummas små självbiografiska böcker kan jag inte minnas något om han nämndes något särdeles. Som jag förstått det ska för övrigt Erik Zetterström (aka Kar de Mumma) och Olrog ha haft lite likartade karaktärer. Gladlynta och socialt begåvade i offentliga sammanhang, och sedan tillbakadragna och slutna i det privata, svåra att komma inpå livet.
Hur såg Olrogs ångest ut? Han lär ju haft en, det har vi väl alla, även vi som ännu aldrig dränkt oss. Det verkar ju ha gått så bra för honom, skicklig kuplettsmed, skarpsint folklivsforskare, folkkär kändis, lyckad radiounderhållare. Förmodligen finns det annat här i livet att bedröva sig över. Kanske är det som Olle Adolphson sjunger att i den mörka natten hjälper ingen visa. Det sägs för övrigt att Olrog var den som gav oss ordet Ågren, som personifiering för just ångest och ruelse. Visan är mycket vacker, om än sorglig.
En lite fascinerande sak kan jag tycka är de inspelningar Sigge Fürst gjorde av den gode Olrog. Många av låtarna är nog mest känd med honom. Men där Olrog i sitt textförfattande nog varit bitande ironisk och lite intellektuell är Sigge snarast motsatsen. Subtil som en klämkäck pansarvagn går han fram över sångerna. På inget vis vill jag därmed hävda att han skulle göra sångerna orätt. Men samtidigt tror jag det hela förebygger missförstånd. Ta Schottis på Valhall - en lättsam skämtvisa som bygger på allitterationer och kvicka rim. Den spelades på 90-talet in av hrm, vikingarockbandet Ultima Thule, i en version som får Sigges att låta nyansfull. Det här är något jag hittar när jag letar runt på Youtube efter Olrog-alster. Näst högst rankade kommentaren är "det goa är ju att det är en gammal folkvissa". Men det är för lätt att le åt sådana man inte i sak håller med (ty jag utgår ifrån att UT-lyssnare är småkorkade nationalister, hela bunten). F.ö. sa en karl på ett Povel-forum jag tittade på att Olrog skrev Sodom och Gomorra "som gjorde Annalisa Ericson berömd" (sången skrevs 56, då Ericson varit yrkesverksam filmstjärna i snart 30 år). Men man ska inte haka upp sig på allt felaktigt som står på internet, då kommer man in i en ändlös återvändsgränd.
För övrigt har jag just förköpt mig på svensk 40-talsfilm. Problemet är att jag vill se filmerna men tror att många av dem inte är så bra att jag vill spara dem. Risken finns att jag kommer ge oväntade födelsedagspresenter med ett kavat leende för en tid framöver. Efter en hård avvägning valde jag att inte köpa Kanske en gentleman/Bröderna Östermans bravader. Dels hade jag sett dem bägge, och de tilltalade mig inte särdeles. John Elfström och jag drar inte riktigt jämnt.
För ett litet tag sedan funderade jag och den högt ärade E på hur det kunde komma sig att Tykland heter så olika på olika europeiska språk. Saksa, Germany, Allemagne, Deutschland och Tyskland är ganska olika ord. På vår höjd kunde vi tänka oss att Tyskland och Deutschland hade någon slags gemensam stam. Men i övrigt var det mycket märkligt. Så idag slog jag upp Tyskland via NE: ordbok, för jag ville ju veta om ordet Tyskland, inte om staten. Förslagen på vilka ord jag var intresserad av är lite roliga men också lite nedslående:
av--nazi-fi-er-ing-en• politik med syfte att befria samhället från (rester av) nazistisk ideologi i Tyskland efter andra världskriget; spec. om avlägsnande av (f.d.) nazister från viktiga posterKONSTR
}: blockadbrytare; blockadflotta; blockadtillstånd; handelsblockad; oljeblockad; den engelska en mot Tyskland under första världskrigetBET.NYANS: om åtgärd el
tat ingående i förbund omfattande de starkaste militärmakterna i Centraleuropa under första världskriget: erna, alltså Tyskland, Österrike-Ungern och deras allieradeBET"
