Jag läser Max Hansens självbiografi Det måste vara underbart för tillfället. Under sina stora år i kulturens Berlin och Wien i det glada 20-talet och det lite bistrare 30-talet lärde han känna en hel del kulturpersonligheter. Bland dem den alldeles utmärkte konversatören Egon Friedell. I grund och botten var han väl kulturhistoriker, doktor i filosofi och litteratur. Med tiden blev han mer av en allmän kulturpersonlighet, såväl filosof, historiker, journalist, författare som skådespelare och kabaréartist. Jag vet inte så mycket om nämnde Friedell, folk som gör det verkar vara beundrande, framför allt just för hans sociala skills.
Jag tycker han verkar vara alla tiders, dessutom kombinerar han min förtjusning i antinazister och folk som tagit livet av sig. Eller antinazist och antinazist. Egentligen var det väl nazisterna som var antifriedellister. I alla fall, eftersom det finns lite knapert med information om Egon på svenska tänkte jag citera Hansens (så får jag pusha för Max Hansen dessutom) lilla textstycke:
"Europas hjärta -- och hjärna. Överallt träffade man på intressanta människor, med kvickhet, kultur och intelligens. Kulturhistorikern Egon Friedell hör till dem jag minns särskilt väl och gärna, hans person, hans sätt att vara och uttrycka sig -- allt gjorde ett djupt intryck på mig. Det var en sann njutning att sitta och lssna på honom. Hans tal var närmast en rad av fina aforismer och han yttrade sig gärna, utan att bli självupptaget. Men han kunde också konsten att lyssna. [...] Helt naturligt måste människor som dessa [Friedell och Paul Nicholaus] reagera när de Hitlerska brunskjortorna började bli ett allt större och dystrare inslag i gatubilden. De led, och de måste få utlopp för vad de kände, annars hade de kvävts. På Kurfürstendamm satt en dag en 'rättrogen' och bjöd vrålande ut 'Mein Kampf' när Nicholaus, Friedell och jag kom förbi. Friedell stack fingret innanför kragen och slet i den som för att få mer luft. Nicholaus blev alldeles mörkröd i ansiktet och sparkade plötsligt till böckerna så de skingrades åt alla håll -- under försäljarens ilskna protester. Friedell härdade inte ut i längden utan flyttade till Wien. Men även dit nådde mörkret och Friedell fick uppleva både Anschluss och intåget i Wien. Till slut vågade han inte längre gå ut på gatan vid dagsljus. En kväll satt han vid sitt skrivbord i våningen fem trappor upp på Josephstädterstrasse och arbetade. Plötsligt hörde han smällandet av nazistövlar i trappan. Stegen kom närmare och närmare. Min tur alltså, tänkte han, öppnade lugnt sitt fönster och kastade sig ut. Han dog omedelbart -- han hade ständigt upprepat att nazisterna aldrig skulle få honom levande. Så var ännu ett värdefullt liv söndersmulat under järnhälen. Men den gången var det Friedells granne nazisterna var efter ... Den gången."
Ja, här var det ju dött, apropå dött har jag tänkt på Olrog de senaste dagarna. Jag har försökt se nyanserna i honom. Det är svårt, han förefaller mig komplex. Allt verkar ha gått så bra för honom, succé på succé. Ulf Peder Olrog var en imponerande karl. I visornas vackra vemodsvärld var han imponerande på samma vis som t.ex. Karin Juel, med en till synes outtröttlig nit i sin gärning och en gärning som är så bred att man förstår renässansmänniskornas tro på universalgenier.
För er som av en händelse nu inte vet vem det är så är alltså Olrog den visdiktare som ligger bakom Bullfest, Mera bruk i baljan boys, Konserverad gröt och Samling vid pumpen. Det är också han som skrivit refrängen "Vi har varit på turné, å har kommit lätt på sne, finns det ingen som kan säga var vi e?", vilket förresten är en pastisch på en visa av Franske Bengtsson. Den senares visa En ballad om den franske kungens spelmän börjar: "Vi har kommit från Burgund och från Guienne,/från Brabant och från det gröna Normandie". Olrogs Balladen om Rosenbloms spelmän börjar: "Vi har kommit från Björksund, å vi hittar inte hem". Den franske kungens spelmän har spel för marsch och dansmusik för sal, litaniors drön och sång om Charlemagne. Rosenbloms spelmän har jazz i dur å moll, å visor om små troll. Sånt kan man ju pyssla med att lyssna efter, om man tycker det är roligt. Det gör jag, händelsevis.
Framför allt framåt 50-talet är han något av ett ljus i mörkret. Då när schlagern allt mer förflackats och tappat sin ivriga glädje, espri och sitt gosselynne. Olrog lyckades att kombinera sin akademiska bildning med en folklighet, på ett vis som är få förunnat. Jag tänker mig hans konstfärdighet som någonstans emellan Karl Gerhard och Povel Ramel. Han saknade nog lite den samtide Ramels bredd i musikskapandet men hade å andra sidan ett väldigt djupt rotverk i en svensk vistradition.
Hur såg hans liv ut? Han var ung i Nyköping, barn under föga förmögna omständigheter. I ungdomen spelade han i någon slags dansorkester och efter gymnasietiden flyttade han så småningom till Uppsala. Här låg han och läste till att börja med litteraturvetenskap. Men eftersom institutionen inte tyckte att visforskning hörde inom litteraturvetenskapens ramar (tror det var när han skulle skriva sin licentiatavhandling) bytte han akademisk bana ett litet steg (min brevvän skrev för övrigt sin B-uppsats i littvet om visor, Ulf Peder hade varit stolt). Han blev folklivsvetare och fick studera sina visor i fred. Tillsammans med Sven Salén lade han grunden för Svenskt Visarkiv. Vem den senare var vet jag inte. Han ska ha varit skeppsredare, en av grundarna till Visans vänner och den som under många år finansierade arkivet, men i övrigt har jag ingen koll.
Olrogs insats för visforskningen är beundransvärd. Med en oerhörd nit och möda reste han land och rike runt och samlade in gamla sånger. Han katalogiserade dem och gick så systematiskt till väga som möjligt, för att materialet skulle vara öppet för forskare att tränga in i. Olrogs insatser i att samla in och forska på de gamla visorna kan verkligen inte överskattas. Han ska ha sett det som en nödvändig handling, att det måste ske nu innan visorna dör ut. De äldre generationer som kände dem hade blivit så åldrade att det snart inte skulle finnas några kvar. Så det var verkligen en ansats för att fånga det flyktiga innan Lethe slickade hans fot. Mindre intressant är hans tio sista år inom radions nöjesavdelning. Tydligen var han en av dem som introducerade tio-i-topp och mentometer i programmet. Så i februari 1972 gick han och dränkte sig utanför Dalarö.
Egentligen vet jag inte så mycket om hur Olrogs liv såg ut. Får försöka hitta en bok någon gång. Lite besynnerligt är det hur lite jag läst om Olrog. I Annalisa Ericsons ena självbiografi skymtar han bara förbi, som hastigast. Och fastän jag har läst en hel bunt av Kar de Mummas små självbiografiska böcker kan jag inte minnas något om han nämndes något särdeles. Som jag förstått det ska för övrigt Erik Zetterström (aka Kar de Mumma) och Olrog ha haft lite likartade karaktärer. Gladlynta och socialt begåvade i offentliga sammanhang, och sedan tillbakadragna och slutna i det privata, svåra att komma inpå livet.
Hur såg Olrogs ångest ut? Han lär ju haft en, det har vi väl alla, även vi som ännu aldrig dränkt oss. Det verkar ju ha gått så bra för honom, skicklig kuplettsmed, skarpsint folklivsforskare, folkkär kändis, lyckad radiounderhållare. Förmodligen finns det annat här i livet att bedröva sig över. Kanske är det som Olle Adolphson sjunger att i den mörka natten hjälper ingen visa. Det sägs för övrigt att Olrog var den som gav oss ordet Ågren, som personifiering för just ångest och ruelse. Visan är mycket vacker, om än sorglig.
En lite fascinerande sak kan jag tycka är de inspelningar Sigge Fürst gjorde av den gode Olrog. Många av låtarna är nog mest känd med honom. Men där Olrog i sitt textförfattande nog varit bitande ironisk och lite intellektuell är Sigge snarast motsatsen. Subtil som en klämkäck pansarvagn går han fram över sångerna. På inget vis vill jag därmed hävda att han skulle göra sångerna orätt. Men samtidigt tror jag det hela förebygger missförstånd. Ta Schottis på Valhall - en lättsam skämtvisa som bygger på allitterationer och kvicka rim. Den spelades på 90-talet in av hrm, vikingarockbandet Ultima Thule, i en version som får Sigges att låta nyansfull. Det här är något jag hittar när jag letar runt på Youtube efter Olrog-alster. Näst högst rankade kommentaren är "det goa är ju att det är en gammal folkvissa". Men det är för lätt att le åt sådana man inte i sak håller med (ty jag utgår ifrån att UT-lyssnare är småkorkade nationalister, hela bunten). F.ö. sa en karl på ett Povel-forum jag tittade på att Olrog skrev Sodom och Gomorra "som gjorde Annalisa Ericson berömd" (sången skrevs 56, då Ericson varit yrkesverksam filmstjärna i snart 30 år). Men man ska inte haka upp sig på allt felaktigt som står på internet, då kommer man in i en ändlös återvändsgränd.
För övrigt har jag just förköpt mig på svensk 40-talsfilm. Problemet är att jag vill se filmerna men tror att många av dem inte är så bra att jag vill spara dem. Risken finns att jag kommer ge oväntade födelsedagspresenter med ett kavat leende för en tid framöver. Efter en hård avvägning valde jag att inte köpa Kanske en gentleman/Bröderna Östermans bravader. Dels hade jag sett dem bägge, och de tilltalade mig inte särdeles. John Elfström och jag drar inte riktigt jämnt.
Ernst Rolf har blivit fet och tappat röst och tänder. I honom finns det inte längre nån choklad
som mäster Gerhard sjöng. Men det var på 20-talet. Mycken tid har flutit under broarna sen dess. Rolf dog mycket tidigare än Gerhard, men idag är de i stort sett lika döda.
Men minnena lever. Och minnet av den ene är förgyllt i kanten av antinazism och espiri, medan den andre har ett minne som i någon mån fått ett löjets skimmer. Det är ganska svårt att tycka riktigt mycket om Ernst Rolf. Man gör det lätt med en slags självironi. Hans humor, om hur gummor blir allt mer manhaftiga och om hur Selma Lagerlöf blir kär i olika skriftställar, har gått ur tiden. Jag ska inte hävda att Karl Gerhard är hot stuff heller, kanske. Men han har sin trogna skara som står vid hans sida. Han har många hundra tusen fler träffar på internet än stackars Rolf. Det är lätt att le åt honom, på ett inte helt inkännande och sympatiskt vis. Det är ju sant, det som Kalle Lind skriver. Myggans bok om Ernst Rolf är också just rolig. Han var ganska excentrisk, som ett stort barn. Men samtidigt var han en skicklig revymakare. En av de bästa. Han kunde trollbinda sin publik och hade ett sinne för evergreens som väl bara överträffas av Kai Gullmar och Jules Sylvain.
Nu ser han ut som Jokern dessutom. Stackars Rolf.
Själv har jag många gånger skämtat om det lite ironiska i att han sjunger att det blir bättre och bättre dag för dag och sedan går ett så snöpligt slut till mötes. Sex år innan börskraschen som han själv ju drabbades så hårt av. Man får ändå betänka att det här var hans storhetstid. Det var nu succéerna radades på varandra och humöret var obeskrivligt högt. Han lär ha haft två hyschare anställda vid sina revyer som gick mellan borden för att tysta publikens skratt och prat så att det inte drog ut för mycket på tiden. Jag skrev, annorstädes om Rolfs självmord tidigare och citerar mig:
"Man kan nog fråga sig huruvida Rolf egentligen ville dränka sig den där dagen vid Möja på Lidingön. Han var ju dessvärre lika slösaktig med kärlek som med pengar och hade just julen 32 en kris med Tutta Rolf som ville skilja sig. Det finns de som antyder att Ernst nog ville skrämma Tutta för att få henne att stanna kvar hos honom.
Det finns en historia om hans självmord nämligen. Han lär ha satt sin mycket stora hund [grand danoisen Hejsan] att vakta på stranden. Det var liksom den siste trofaste vännen han tyckte sig ha, som aldrig svek. Tänk bilden bara, Ernst Rolf går ensam ut på isen och kvar sitter hunden för sig själv på stranden och tittar ut mot honom. Men när Rolf försökte ta sig upp igen blev detta ett problem. För han kunde inte och hunden som vaktade trofast såg till att ingen slapp förbi. Så fast han ropade på hjälp dröjde det ett bra tag innan han kom upp ur vattnet."
Jag tror Myggan dessutom spekulerar i huruvida det kan ha varit en bidragande orsak till hans död att han inte fick torra kläder under hela resan till sjukhuset, när de slutligen fått upp honom. Ett rätt markant misstag av polisen kan tyckas. Rolf brukade ganska ofta hota om att ta livet av sig när livet blev för orättvist. Melodramatiskt och lustigt, återigen.
Men jag vill uppvärdera Ernst Rolf ändå, betrakta honom för den talang han var. Han var ändå nyskapande och käck. Borde inte det räcka? Han förstod tidigt filmmediets förtjänster och försökte få pengar ur det. Han spelade in stumfilmer och tänkte att hans låtar skulle spelas på grammofon till filmerna. Dessvärre blev det sällan så (eftersom det blev dyrare för biograferna på det viset) istället sjöng pianisterna sångerna själva och då tjänade Rolf ändå inte sina pengar.
I någon mån är han ändå ett rocköde. Han levde på vågens tipp, alltid med avgrunden på ena sidan och branten på den andra.
Dessutom handlar inte Bättre och bättre dag för dag om att världen faktiskt blir sådan. Låten erkänner världens problematik. Saken är bara den att det är med suggestion som Rolf ser lösningen. Vi ska intala oss att allting bara blir bättre. Lite på samma vis som moderna livskonsulter resonerar. Det är Emile Coué vars teorier det bygger på. Denne nämner också Rolf i sången.
Allt är ändå bara uppbyggt av perspektiv. Kanske är det inte ironiskt hur han som sjöng om de ljusnande tiderna och om att ta livet med glädje dog i ett melodramatiskt självmordsförsök som slog fel. Man behöver inte se honom som ett stort barn, lika gärna kan han vara en rockstjärna. Han brände sitt ljus i bägge ändar och kastades allt djupare i sin förtvivlan, i ett liv som inte gick ihop och där branterna växte allt vidare och djupare. Och vi vaknade upp i ett 30-tal som var lite kallare än tidigare, vattnet och kölden tog glädjens förkämpen.
Jag fick en vinylskiva med Ernst Rolf i födelsedagspresent. Den var fin. Vännen E säger att det ändå känns mer öppet med Rolfs mer konfrontativa könskrigsrretorik än att som nuförtiden bara bli arg så fort någon vill yppa åsikter om våra olika positioner i samhället. Även om mycket av Rolfs komik är väldigt föråldrat så skrattade han åt det han såg som elände, vilket jag tycker är värt sin tribut.
Alltid lika välklädd, nonchalant med fickorna i byxorna som han sedan tar upp för att visa att gamle kungen var lång. Vilka r, vilken diktion, det är ljuvligt. Två dagar innan han dog.
Snart har alla löv fallit av från björken här utanför. Få hänger fortfarande kvar och skälver i vinden. Vad har de för det? Trots all denna sin överlevnadskraft kommer snart vintern och hämtar dem. Jag tänker på Ulla Billquist. I min ena bokhylla har jag en vinylskiva från Sonoras röda serie med Billquists största hits. Räkna de lyckliga stunderna blott står med rosa bokstäver. Det är käraste vännen E som givit mig till den. På framsidan är Billquists anlete, med skarpt målade ögonbryn och oändligt gnistrande ögon. Jag försöker förstå hennes öde, varför det blev som det blev. Jag skrev ett långt stycke om 40-talets populärkultur och hur den verkar ha haft en förmåga att stänga in sina artister i fasta mallar. Det blev för utdraget och luddigt, så jag tar inte med det. I vilket fall blir det så märkliga kontraster. Artister som sjunger "låt ej sorg och bekymmer få trycka er, bara ta några blommor och smycka er" begår självmord. Ernst Rolf, det kanske tydligaste exemplet, får jag lov att återkomma till. Två dagar innan hon stänger in sig i sitt kök och vrider på gasspisen sjunger hon in en svensk version av Chickery chick. Det känns bara konstigt. http://open.spotify.com/track/3wFVXuUFxaFOe5xEFuzGIp
Hon föddes som Schönström 1907 i Eslöv som yngst i en barnaskara om fyra. Fadern, som varit militär och arbetat vid Generalstaben, avled i unga år. Han var inte mer än 35 då han med hjärnhinneinflamation färdades mot de sälla jaktmarkerna. Modern Gerda fick som änka ta hand om alla de små. Då var Ulla sex månader gammal. Efter att ha flyttat, via Värnamo, till Örebro startade Gerda ett kafé, och senare även rumsuthyrning, som hon försörjde sig på. Det hela är viktigt eftersom det låg i närheten av ett regemente, vilket innebar att soldaterna flockades dit för att dricka kaffe och äta bullar, som soldater plägar. Ulla kom under dessa år på 10-talet inte bara i kontakt med militärvärlden utan också musik, berättelser och en stimmig levnadsglädje.
När Ulla var 18 år kom hon i kontakt med ett skådespelande sällskap som bodde i de uthyrda rummen och då kanske framför allt med Fritiof Billquist. Han reste med Karin Swanströms teatersällskap. Genom honom kom Ulla allt mer in i teaterns värld, de blev vänner och mer än så. Hon engagerades vid teatern och de spelade tillsammans i Helsingborg och Ulla fick till och med genom Fritiofs försorg sjunga en del i radion. Annars spelade hon framför allt talroller. 1926 gifte de tu sig och Ulla blev Billquist. Året därpå fick de dottern Åsa.
Just hennes karriär ska jag inte uppehålla mig så mycket vid. Det finns att googla reda på ändå. I början av 30-talet fick hon chansen till sina första skivinspelningar. Visserligen floppade hon till att börja med, men under åren fram till kriget steg ändå hennes stjärna. Hon fick arbeta hos Ernst Rolf. Man kan höra det på hennes uttal i sången att hon varit hos Rolf. Hans garde fick just den oerhört tydliga diktionen, han lär ha varit mycket noga med just den och själv hade han en av sina starka sidor just där. Själv verkar dock Billquist ha tyckt mer om att uppträda i radio och inte behöva agera ut allt för mycket. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag ska närma mig henne i skriften. Tankarna ger mig ingen kronologi. Under krigsåren blev hon som vi vet den som gav röst och ton åt kriget. Under dessa år var hon kanske Sveriges främsta schlagersångerska. "en öppen och chosefri sångerska, som förenade ett parant utseende med en ovanligt vacker stämma och hög musikalisk kultur" säger Sixten Ahrenberg på baksidan av min skiva.
Men hur ska man kunna förstå Billquists död? Det känns väl lite sensationslystet att spekulera. Samtidigt ger dess hela mysterie mig ingen ro. Det var förstås en mycket vid skillnad mellan individen och artisten Ulla Billquist. Privat ska hon ha varit skojfrisk, ödmjuk och lite reserverad. Tydligen var hon inte sensationslysten eller mån om att göra karriär. Samtidigt fyllde krigsslutet henne med en personlig oro. Hennes satsningar på att övergå till att bli en mer seriös vis- och schlagersångerska, accepterad i de högklassiga salongerna mottogs vänligt, men inte översvallande. Vad gör man om man varit soldaternas sångerska då soldaterna vänder hem.
Hon verkar inte varit helt lätt att leva med och verkar inte fallit för helt rätt sorts killar. Men det känns som en ganska vanlig brist hos någon. För att citera http://home.swipnet.se/audiolabstockholm/ullasidan.htm
"Det kan tänkas att Ulla, med den känsliga och konstnärliga själ hon hade, och med de ouppnåeliga krav hon ställde på sig som artist, också utan avsikt ställde stora krav på äktenskapet. Den tillvaro som Ulla hade som artist, med ständiga turnéer, är också mycket slitsamt för den äktenskapliga lyckan. Trots alla framgångar levde hon i en ständig känsla av otillräcklighet. De som lärde känna henne privat berättar om henne som en rätt glad och enkel tjej. Å andra sidan var det rätt få som fick den chansen eftersom hon hade ett Garbo-aktigt behov av att få vara ifred. Men så hände det, som en blixt från klar himmel, en månad innan Ulla skulle fylla 39 tog hon sitt liv en solig lördag förmiddag den sjätte juli 1946. På fredagskvällen hade hon ätit middag tillsammans med systern Margareta och hennes man Thor Modéen. De hade tyckt att det hade varit en trevlig kväll, och Ulla hade själv skojat på hennes mer anspråkslösa sätt med den lite bullrigare Thor. Ulla hade även pratat i telefon på kvällen med dottern, som då befann sig på Ullas brors sommarställe. Ulla hade dessutom nämnt för dem att hon nästa morgon skulle resa till Värmland, och uppträda i folkparken i Karlstad. Det är således helt klart att hon avsåg att genomföra resan till Karlstad, och allt var förberett för hennes resa dit. Ute på hallbordet i lägenheten på Nybrogatan 77 låg tågbiljetten i beredskap, resväskan var färdigpackad, hennes resdräkt var framtagen. Fem minuter till, och hon hade varit på väg i den förbeställda droskan till Centralen. Men något fick henne att i sista stund ändra sig; att ta sömntabletter, vrida på gasen, stänga alla fönster [...] Det fanns inget avskedsbrev från Ulla - inte ens en liten lapp med en kort anteckning. Det har omvittnats att Ulla hade kommit hem tidigt på lördagsmorgonen till sin bostad. Utanför porten hade hon setts av en taxichaufför, storgråtande. Vad hade hänt henne? En annan omständighet var att huvuddörren till lägenheten var låst, men den separata köksdörren var olåst när polisen på måndagseftermiddagen den 8 juli skulle ta sig in i lägenheten. Varför var den olåst?"
Dottern Åsa, 19 år, var vid tillfället hemma hos Ullas syster och Thor Modéen (de kilade nämligen stadigt). Hur ska man förstå Billquists självmord? Det känns mer äkta på sättet att det är gjort så hastigt. Ett sammanbrott och så står man inte ut längre. Nåja, inte finns det några osanna självmord. Men det känns mer som beräknat då man börjar skriva brev och hålla på. Ulla lämnade oss i ovisshet. Jag kokar en andra kanna te på samma blad. Det blir svagt, nästan bara som varmvatten med en förnimmelse av te. De känsligaste konstnärshjärtan tycks brista så hårt att det gör ont i mig, som aldrig ens varit nära att träffa dem.
Hösten sprider sin kyla över golvet. Jag borde stänga fönstret, men jag intalar mig att det är friskt. Min pelargon blommar nu. Utanför fönstret börjar björken allt mer övergå i gult. Hösten är den vackraste årstiden i mina delar av den gamla lärdomsstaden. Det har att göra med löven. Här är fullt av lövträd som lovar att vintern är på väg för att hämta oss.
Jag tänker på sångerskan Alexandra. Hur kan det komma sig att så många av min musiksmaks kvinnliga vokalister dör unga? Kanske är det bara som jag får intrycket av eftersom det är ovanligare att dö ung och därför tänker man mer om någon gör det än om den dör ålderstigen. Jag får göra en sammanställning där jag ser hur många de är egentligen. Låtom oss börja med Alexandra eftersom jag tror hon är en av de mer okända här i Sverige. Dessutom är hennes liv lite som en förvrängd saga.
Wikipedia-artikeln säger nog det mesta jag vet egentligen. En gång i ett land långt borta (Litauen, 1942) föddes Doris Treitz. Familjen, som var tyskar, fick under andra världskriget fly undan det agg som krigslyckan lämnade kvar då den vände. Undan för Röda arméns framfart tog de sig till vad som blev Västtyskland. Där levde de i en sådan fattigdom, ack ja. Modern var dock uppmuntrande och i sin skolgång i Kiel mötte Doris Treitz många andra som spelade och sjöng, och en längtan inför att stå på scen väcktes inom henne själv. Som 20-åring var hon senare med och tävlade om att bli fröken Tyskland.
(Lite lustigt förresten, skulle översätta några rader från tyska genom Google translate: 1962 nahm sie an der Miss-Germany-Wahl teil und belegte den neunten Platz. blev då I 1962 hon deltog i Miss USA-valet och slutade på nionde plats. Miss-Germany-Wahl blev Miss USA-valet)
När i vilket fall Doris Treitz var tonåring fick föräldrarna lov att hyra ut ett rum i lägenheten för att klara hyran. Märkligt är att här har hennes far fallit ur bilden. Han var med i början, han var den som ordnade en lägenhet redan innan de flydde, och han tyckte nog dottern skulle skaffa sig ett skrivbordsyrke istället för att bli något konstnärligt. Men sedan är han inte med mer. Det är modern som får gå runt och förgäves försöka få hushållskassan att gå ihop. Kan föräldrarna ha skilt sig? För familjen flyttade ändå från Kiel till fattigkvarteren i Hamburgs Rothenburgsort. Tyska Wikipedia ger svar. Modern skiljer sig och flyttar med Doris och systern Melitta. Doris ströjobbar som piga och sekreterare och får råd att köpa sin första gitarr.
En ryss vid namn Nefedov flyttade in till dem. Han var på väg till Amerika och mellanlandade i Tyskland för att ordna upp sin situation. Och se, Doris blev kär, och han i henne. Kärleken blommade raskt och häftigt och Doris blev med barn. Rollen som kulturarbetare tycktes bli allt mer avlägsen och drömmen falnade med ett barn på halsen. Nefedov och Doris separerade och han for vidare till staterna. Med slit och möda tog hon ändå examen på konstskola och började arbeta vid teatern, hon försörjde nu både sitt barn och sin moder. Istället för Doris Treitz tar hon nu namnet Alexandra, efter sonen Alexander. Det lät liksom fräckare, en artist skulle inte heta Doris Treitz. Hon tog sånglektioner och blev till sist upptäckt av skivproducenten Fred Weyrich. Året är nu 1965, hon är 23 år gammal. Drömmen klarnar åter och närmar sig hennes utsträckta händer.
Weyrich är nu en duktig producent som vet vad han letar efter och vad han egentligen funnit i Alexandras djupa röst och band till östblocket. Vilken framtoning hon skulle ha var därför given. Hon fick melankoliska sånger med klara influenser från den ryska vistraditionen. Hennes fält var det ryskinspirerade, det var där Weyrich skulle sälja in sin nya stjärna. Hon lanserades därför också i öst och blev en av de första som turnerade runt i hela Tyskland och Sovjet tror jag.
Själv var hon nog inte alldeles nöjd med att ha blivit inplacerad i en genre på detta vis. Hon ville vara mer än bara en slaviskinspirerad popsångerska. Det sägs att den enda gången hon sjöng sin näst första hit Sehnsucht, das Lied der Taiga (Längtan, Taigans sång), dvs. i studion, hatade hon den så mycket att hon grät.
Så för att ta sig ut ur de marknadsmässiga ramar hon fått reste hon utomlands. Hon kunde flera språk, i alla fall engelska och franska, så hon odlade kontakter och sjöng in en del franska chansoner. Hon samarbetade med Salvatore Adamo, Gilbert Bécaud och Yves Montand och reste till Brasilien för att arbeta med Antonio Carlos Jobim och på så vis bredda sitt konstnärskap.
Styrkt av sina resor återvände hon till Tyskland. Nu skulle hon kunna bygga sin artistiska karriär vidare åt nya höjder och håll som hon själv valde. Hon skulle inte behöva foga sig till enbart vad andra sade åt henne. Samtidigt hade hon arbetat hårt och var utmattad. Efter att 31 juli 1969 ha varit i Hamburg och förhandlat med sitt skivbolag skulle hon få en välbehövd semester. Därför tog hon, hennes moder och son bilen ut på väg till orten Sylt. Det var Alexandras första bil, en Mercedes-Benz 220 SE Coupé.
Alexandra var inte någon van förare således. Två gånger på vägen stannade hon dessutom vid olika bensinstationer för att hon tyckte motorn gick dåligt. Stationerna provade byta ut olika saker, bland annat tändspolen. Framåt klockan tre på riksväg 149 närmade de sig den svåra korsningen med väg 203. En farlig plats med dålig sikt och många olyckor. Vid stoppskylten stannade in Alexandra utan körde rakt ut i korsningen och rammades från höger av en framrusande lastbil. Alexandras lilla bil kastades ur vägen och skadades svårt. Alexandra dog på direkten, hennes mor dog senare på sjukhuset och sonen klarade sig med lindriga skador.
Ingen vet riktigt vad som gick så snett. Bromsarna tycks ha strejkat. Omfattande teorier om sabotage finns. Bland annat en teori om att Alexandra skulle haft en kärleksaffär med en förmodad Fransk-amerikansk agent, vilket Stasi tydligen kände till. 3000 människor närvarade då hon begrovs.
Det här är nog min favorit bland Alexandras sånger. Kom 1968 och handlar just om trädet som dött. I gryningens rodnad högg de ned det för att göra plats åt nya hus av glas och betong. Trädet var hennes bästa vän och hennes band med barndomen. Vem ska nu ge henne skydd och ro? Men kanske sker ett mirakel. Kanske har de en rabatt framför huset och kanske kommer där trädet åter gro. Fast då kommer det vara så litet och skört och det kommer ta många, många år innan det åter vuxit till sig. Och då kommer det nog inte vara detsamma längre.
Så även om det sker ett under blir det nog sig inte riktigt likt. Det ligger en dyster nimbus över Alexandras minne. Hon kämpade så hårt för sin sak, för att få stå på scenen och göra sin grej. Så ensam stred hon för sig själv, sin mor och sin son. De klarade sig igenom fattigdomen och fann drömmen kvar, att stå på scenen. Där uppe var hon i sitt sanna element. Men hon blev inklistrad i en mall. Hon skulle vara mystisk, med sina bruna ögon och rysk, hon skulle vara den som tog hand om de tyskslaviska marknadsandelarna. Beskuren av vad som ansågs som önskvärt. Hon slogs och stred ändå mer. Sliit och slääp. Hon kämpade för att få vara sig där uppe på scenen. Det såg ut att lyckas, hon skulle få chansen. Och sen dog hon.
Vi jobbar så hårt för våra drömmar, vi gör vårt bästa, gång på gång, immer wieder, bakslag för bakslag. Sen dör vi.
(Ännu märkligare grej på Google translate. Skulle kolla vad vorentscheidung kan betyda och kopierade in: Alexandra sollte an der deutschen Vorentscheidung zum Grand Prix de la Chanson neben Siw Malmkvist, Peggy March und Rex Gildo mit drei Beitragstiteln auftreten. Aufgrund gesundheitlicher Probleme rieten ihr die behandelnden Ärzte von diesem Vorhaben ab. Die Lieder sind bis heute nicht bekannt.
Med lite möda skulle jag själv översätta det till: Alexandra var i den tyska finalen för Grand Prix de la Chanson, vid sidan av Siw Malmkvist, Peggy March och Rex Gildo, med tre bidragstitlar. På grund av hälsoproblem avrådde henne de behandlande läkarna detta förehavande/projekt. Visorna är än idag okända.
Google translate tycker att det står: Alexandra sker vid den tyska finalen för Grand Prix de la Chanson bredvid Muriel Day, Peggy Lee och Rex Gildo med tre översyn titlar. På grund av hälsoproblem, rådde läkarna henne på detta projekt. Låtarna är fortfarande inte kända.
Själva översättningen är väl inte så speciell. Visst har den sina brister, men det får man räkna med. Men vad händer egentligen med de deltagande? Hur blir Siw Malmkvist och Peggy March egentligen Muriel Day och Peggy Lee. Hur kan det gå till?)
