Egon Friedell

Jag läser Max Hansens självbiografi Det måste vara underbart för tillfället.
Under sina stora år i kulturens Berlin och Wien i det glada 20-talet och det lite bistrare 30-talet lärde han känna en hel del kulturpersonligheter. Bland dem den alldeles utmärkte konversatören Egon Friedell. I grund och botten var han väl kulturhistoriker, doktor i filosofi och litteratur. Med tiden blev han mer av en allmän kulturpersonlighet, såväl filosof, historiker, journalist, författare som skådespelare och kabaréartist. Jag vet inte så mycket om nämnde Friedell, folk som gör det verkar vara beundrande, framför allt just för hans sociala skills.

http://www.slate.com/id/2159926/

http://www.kirjasto.sci.fi/friedell.htm



Jag tycker han verkar vara alla tiders, dessutom kombinerar han min förtjusning i antinazister och folk som tagit livet av sig. Eller antinazist och antinazist. Egentligen var det väl nazisterna som var antifriedellister. I alla fall, eftersom det finns lite knapert med information om Egon på svenska tänkte jag citera Hansens (så får jag pusha för Max Hansen dessutom) lilla textstycke:

"Europas hjärta -- och hjärna. Överallt träffade man på intressanta människor, med kvickhet, kultur och intelligens. Kulturhistorikern Egon Friedell hör till dem jag minns särskilt väl och gärna, hans person, hans sätt att vara och uttrycka sig -- allt gjorde ett djupt intryck på mig. Det var en sann njutning att sitta och lssna på honom. Hans tal var närmast en rad av fina aforismer och han yttrade sig gärna, utan att bli självupptaget. Men han kunde också konsten att lyssna. [...]
Helt naturligt måste människor som dessa [Friedell och Paul Nicholaus] reagera när de Hitlerska brunskjortorna började bli ett allt större och dystrare inslag i gatubilden. De led, och de måste få utlopp för vad de kände, annars hade de kvävts. På Kurfürstendamm satt en dag en 'rättrogen' och bjöd vrålande ut 'Mein Kampf' när Nicholaus, Friedell och jag kom förbi. Friedell stack fingret innanför kragen och slet i den som för att få mer luft. Nicholaus blev alldeles mörkröd i ansiktet och sparkade plötsligt till böckerna så de skingrades åt alla håll -- under försäljarens ilskna protester.
Friedell härdade inte ut i längden utan flyttade till Wien. Men även dit nådde mörkret och Friedell fick uppleva både Anschluss och intåget i Wien. Till slut vågade han inte längre gå ut på gatan vid dagsljus. En kväll satt han vid sitt skrivbord i våningen fem trappor upp på Josephstädterstrasse och arbetade. Plötsligt hörde han smällandet av nazistövlar i trappan. Stegen kom närmare och närmare. Min tur alltså, tänkte han, öppnade lugnt sitt fönster och kastade sig ut. Han dog omedelbart -- han hade ständigt upprepat att nazisterna aldrig skulle få honom levande. Så var ännu ett värdefullt liv söndersmulat under järnhälen. Men den gången var det Friedells granne nazisterna var efter ... Den gången."