Snurra min jord

En del saker är svåra att förstå. Darfurkrisen, världsekonomin, fettfri majonäs, listan kan göras lång. Själv förstår jag inte riktigt Snurra min jord. Vi talar alltså om Lars Forssells tolkning av Elle tourne la terre av Léo Ferré. Visor har annars ofta rätt begripliga texter. Det ligger lite i genrens konventioner att texterna ska vara synbart enkla och begripliga, det är ju något folktillvänt. Lars Forsell var en duktig karl. Jag tycker han gjort en hel del bra grejer. Och jag gillar Snurra min jord, men jag förstår den inte. Om man tar av sig glasögonen och inte synar detaljerna så tänker jag att det handlar om att vi alla är jorden och att vi alla är sköra, utsatta i rymden och därmed måste ta hand om oss och planeten på vilken vi lever. Men texten?

Du snurrar, min jord, som en stjärna
Du virvlar i vind som en tärna
Som fartyg har virvlande tärnor
har jorden en snurra av stjärnor

Först och främst den här stjärngrejen. Varför snurra som en stjärna, vadå en snurra av stjärnor. "Jag vet ingen stjärna som du", nej det är kanske inte så värst konstigt. En bildad karl som Larsa måste ju ändå ha vetat att jorden faktiskt inte är en stjärna och att stjärnor inte snurrar på något särskilt vis. Sista refrängens "jag följer din stjärnas lag" är lika svår den.

Du skälver en sträng på fiolen
som världskrigen stämmer i anden
och världsalltet klämmer i handen

Här kan det vara min bildning som sviker mig. Finns det alltså ett uttryck som är att "stämma i anden" eller att något då som här "stämmer i anden"? Vad betyder i så fall det? Och är det på något vis jämförbart med världsalltets klämmande i handen och en skälvande fiolsträng?

Det virvlar av nätter kring jorden
Och hån heter rätten på borden
Det brusar i stjärnkammarakten
Vem lånar en ljusstund åt makten

Återigen precis som i förra exemplet är det vackert. Men vad är det att det brusar i stjärnkammarakten? Insinuerar Lars Forssell något? Och det där med vem som lånar en ljusstund åt makten. Är det bra att någon gör det? Makten är ju ofta ett ganska negativt begrepp. Men om den får låna en ljusstund kanske den ser bättre och har förmåga att vara rättvisare. Eller så ser den alla oss som gömt oss, och kan kasta oss i en hemsk fängelsehåla. Reflekterar det ena eller det andra vårt förhållande till den jord som inte är som någon stjärna vi känner?

Apropå Lars Forssell vill jag tipsa om ett litet klipp med honom från SVT:s arkiv. Fast slutet är lite konstigt. Vad är det där för program?
http://svtplay.se/v/1370838

Carry On

Jag har börjat se på de brittiska gamla Carry On-komedierna. En långt filmserie som sträcker sig mer än trettio år, med början 1958. Det rör sig inte om någon finare humor direkt. Det märks tydligt varför Monty Python blev internationella succéer och influerar stora delar av Europas komikervärld än i våra dagar. Carry On gör inte det, och man kan nog hävda att det finns ganska goda skäl till just detta. Min egen väg till filmerna är ganska lång och snårig. Saken är den att jag brukar se på Have I Got News for You, ett brittiskt panelprogram om nyheter (med den svenska motsvarigheten Snacka om nyheter), där är Ian Hislop och Paul Merton de två stående inslagen, i egenskap av de två tävlande lagens kaptener. För att få höra mer av Paul Merton började jag lyssna på Just a Minute, ett annat panelprogram (med svenska motsvarigheten På minuten), och där var Kenneth Williams en av de stående gästerna. Det var denne som Merton sedan efterträdde.

Kenneth Williams är en fascinerande talang och en av stjärnorna i Carry On-filmerna. Konceptet går ut på att ungefär samma skådisar spelar ungefär samma roller, men i olika situationer. De har olika jobb eller är satta i olika historiska miljöer. Humorn är som sagt låg. Det är mycket pinsamma situationer, folk som klär ut sig till det andra könet och sexuella anspelningar, oftast på nivån att någon böjer sig fram och så går det hål i byxorna och dylikt. Alltid finns det något skäl att visa damer i sina underkläder. Tjusningen jag finner ligger väl mer i att se karaktärerna spelas ut. Man får som ett personligt förhållande till dem. I förra filmen jag såg, Carry on Cruising saknades Charles Hawtry, och det var som ett stort hål. I övrigt skapar det en mysig stämning med karaktärernas ständiga smågnabbande med varandra. De pratar en väldigt fin brittisk engelska, mycket "cor blimey", "I say" och slikt.






Och förmodligen var det likadant bakom kameran. Carry On-gänget hör till den gamla skolan av komiker som inte levde trivsamma svenssonliv vid sidan om, som inte riktigt var socialt acceptabla utan kanske mer en smula excentriska och framför allt svåra att leva med. Det var mer sånt förr tror jag. Jag vet nu inget om den brittiska komeditraditionen före Carry On, men om man tänker på att lilla Sverige kunde odla fram Rolfs, Gerhards, Edvard Perssons, Leanders egon, för att bara nämna några, förmodar jag att även England hade sin beskärda del.

Framför allt är det karlarna i Carry On som är väldigt utmärkande individer, inte minst då favoriten Williams. Dokumentärer och iscensättningar, som jag har sett, ger sken av att de var som en stor och något förryckt familj. Dokumentärerna tycker bäst om att porträttera just det lite mer udda i personernas liv.


Sid James, som ofta spelar någon slags enormt heterosexuell äldre kvinnokarl, vilket han händelsevis också var i verkliga livet. Han spelar gärna lite mer uppsatta personer, chefer av olika slag, som sedan de övriga får spela ut mot. James' spelteknik går nämligen mindre ut på att spela ut och mer på att gå runt och muttra. Som person ska han ha varit en kvinnokarl utan dess like. Konstant otrogen, och lämnandes ett spår av unga mödrar efter sig. Han är inte bara en karslusk, utan notorisk i detta. Alla hans äktenskap slutar efter det att oftast flera kvinnoaffärer avslöjas. Detta pågår ända till slutet. Den sista kärleksaffären han hade var med betydligt yngre Carry On-medarbeterskan Barbara Windsor. När hon lämnade honom, svor han melodramatiskt att han inte skulle klara tre månader utan henne och när tre månader hade gått var han mycket riktigt också död.

Charles Hawtry var en liten karl, på många vis motsatsen till James. Han var vek och anemisk, och dessutom homosexuell. Inte bara homosexuell som sexuell läggning, utan som livsstil. Sådär ragga-upp-sjömän-på-en-bar-homosexuell. Filmerna är också otroligt camp, som det heter. Däri ligger lite av komiken, brittiska humorarbetare är ofta just camp. Det är lite därför Sid James, och även Kenneth Connor är med, för att liksom väga tillbaka det hela. Hawtry var nog inte till en början så värst svår att ha att göra med, även om det sägs att den enda kvinna han kom att acceptera fullt ut var sin egen mamma. Men med tiden blev han allt mer alkoholiserad, och till sist gick det knappast att arbeta med honom eftersom han var full nästan jämt.

Och Kenneth Williams då, en skarp, intelligent, komplex, beläst och rolig man. Och fullkomligt oregerlig. Lustigt nog var han det ute i det sociala livet. Väl hemma, i det privata ska han ha varit ytterst lugn och reserverad, skrivandes dagbok och läsandes filosofiska böcker. Det är svårt att veta var man ska börja med Williams. Han ska ha haft en svår barndom med en mycket auktoritär fader som fullkomligt hatade sonens sätt att prata och föra sig som om hela livet var ett klassiskt skådespel. Då fadern sedermera dog utreddes det till och med ifall Kenneth kunde ha mördat honom. Till den besvärliga barndomen får man lägga att han hade en kropp ansatt av skador och sjukdomar. Stora delar av livet hade han stora ryggbesvär, och till råga på allt hade han tydligen inte råd att göra några större ingrepp för att läka smärtan eftersom han tog hand om sin mor och syster och deras leverne också. Eftervärlden tycks dessutom mycket måna om att ge honom en undantryckt homosexualitet, som aldrig tillåts komma ut i ljuset. Det skulle då vara en del av den förbittring som till sist förtärde den käre Williams.

Förtärd blev han nämligen. Han genomled flera djupa depressioner. Ofta kunde han svänga närmast manodepressivt under en dag, och djupt förakta den glädje han deltagit i under dagen. Hans dagböcker ska vara mycket förbittrade och komma med en hel del spott och spe gentemot kollegor. Än mer än dem var han full av förakt inför sig själv, och hur han slösade sin talang på sådant som Carry On-filmerna. Tydligen ska de ha varit väldigt dåligt betalda för filmerna och någon gång ska Williams ha blivit frågad om han inte hade velat ha mer pengar för arbetet. Då han svarat att han omöjligen hade kunnat ta emot mer pengar för att göra en sådan skit. Mycket finns att säga, ta bara hans vana att dra ner byxorna för damer under filminspelningarna, eller det faktum att han slutligen tog sitt liv.

Egentligen tycker jag det är en väl enkel lösning att säga att det var så enkelt som att Williams tryckte undan sin homosexualitet. Han levde ändå ensam i hela sitt liv, utan något känt förhållande. Själv har jag hört honom säga att han inte skulle kunna bära den inskränkning i privatlivet som ett förhållande skulle innebära. Han är alltför mycket av en egoist.

Ett hedersomnämnande bör ändå ske för Joan Sims. Hon är en av de kvinnliga skönheterna som är återkommande i filmerna. Som kvinna får hon naturligtvis inte spela ut lika mycket som de andra, men hon har helt klart en komisk talang. Naturligtvis är hon inte lika excentrisk som de övriga, det tycks som om kvinnor ofta inte är lika egna. Kanske är toleransen större för socialt missanpassade män, eller så är jag bara fördomsfull. Sims var liksom Williams ensamstående. Inte på samma vis, hon hade förhållanden. Kenneth Williams och den till synes rakt igenom sympatiska Hattie Jacques ska ha varit de hon kände sig närmast i komedigänget.

Ja, hon var kär, även om hon inte hittade vad hon kallade "den rätta". Framför allt ska hon ha älskat skådespelaren Tony Baird. Då hennes föräldrar hälsade på fick han dock gömma undan alla sina pinaler, så det inte syntes att han levde där. När ändå förhållandet kom fram för föräldrarna orsakade det en djup kris mellan framför alla far och dotter. Deras relation hade dock sina sprickor, Sims var betydligt mer lyckad än sin karl, vilket innebar att det var hon som drog in mest pengar till hushållet. Detta tog hårt på Bairds självkänsla och när han konsekvent vägrade göra någon form av hemarbete, vilket ju den hårt arbetande Sims inte hann med, gled de längre och längre ifrån varandra. Det sägs (på wikipedia) att när hon kom hem från en längre turné och upptäckte att Baird under tiden varken tvättat eller diskat ens en gång så förstod hon att hon måste ut ur förhållandet. Efter det hade hon även en kärleksrelation med en John Walters, som jobbat med henne på scenen. Men det blev aldrig någon allvarligare affär. Således levde hon ensam den större delen av sitt liv.



Det är liksom lågt och sockersött på samma gång.

Allihop är vi skrämda råttor

Jag var på arbetsintervju idag.
På Proffice var alla snofsigt klädda, i piffiga toppar och en del hade kavaj. Jag kände mig som en journalist från 70-talet. Det enda som saknades var birkenstocksandalerna. De hade glasväggar och jag fann det hela en smula vämjeligt.

Det är vår i Uppland. Täkterna ligger våta och det forsar i Fyrisdiket.
Jag har börjat tvivla på mig själv, kanske som människa, som skapande, som kropp.
Kanske har det med min sysslolöshet eller min sjukhusvistelse att göra. Som vanligt har man så många skäl att må taskigt att det är svårt att isolera någon särskild anledning. Jag hyser vissa tvivel på min kropps hållbarhet. Det tycks så orimligt att den ska stå ut i år på år. Kanske blir jag 57. Mycket äldre än så vet jag inte om jag orkar.

Det finns ingen som vill mig illa, ingen trycker ner mig eller säger taskigt att jag är väl ingenting att ha. Det enda som står mellan mig och världen är min egen oförmåga.

Min sjukdomssaga

Så mörkt här är, det måste ha varit släckt länge.

Jag tänkte jag skulle beskriva i alla fall en liten del av anledningen till det fåtalet uppdateringarna i modern tid här. Saken var den att för några veckor sedan kände jag av en smärta i magen. Jag vaknade arla en morgon av den och kunde inte sova. Ändå gick jag med berått mod till min praktikplats för att arbeta. Där tyckte de dock att jag såg väl blek ut, så jag fick lomma hem igen. Trött som jag var efter att knappt ha sovit på natten låg jag till sängs hela måndagen, och sedan vidare på tisdagen. Ändå tänkte jag att jag höll på att bli bättre. Snart skulle smärtan släppa och jag skulle vara frisk igen. När det inte blivit märkbart bättre på onsdagen började dock mitt stilla sinne att tvivla. Som den moderna, överkänsliga människa jag är sökte jag reda på vad det värsta rimliga alternativet skulle vara. Internet hjälpte mig raskt att komma fram till att min blindtarm förmodligen var alldeles fruktansvärt inflammerad.

Därför ringde jag till vårdcentralen tidigt nästa morgon och förklarade min plåga. Den som svarade sade att det förmodligen bara var magsjuka men att vi kunde ju kolla på det, så fick jag en tid senare på dagen. Eftersom jag inte är någon riktig hypokondriker blev jag med ens övertygad om att det nog var magsjuka. Ändå gick jag till doktorn på utsatt tid.

Läkaren frågade lite om min hälsa, lade mig på en brits och klämde mig på magen för att se om det gjorde ont.
Ja, där gjorde det ont.
Nej, inte där.
Nej.
Nej.
Aj, ja fruktansvärt ont. Och på så vis fortsatte vi. Ondast var då han tryckte hårt på magens vänstra sida (där jag inte hade ont)och sedan släppte snabbt. Magen böljade till som ett oroligt hav och jag fick nästan stora dåndimpen.

Vi tog även tester på blod och urin, varpå läkaren kom fram till att jag med all sannorlikhet var inflammerad. Genast skickade han iväg mig till akuten! Fast det ger nog fel intryck. Det var inte frågan om några blåljus. Istället linkade jag, i maklig takt och med ganska stor ansträngning till akuten. Där tog en snäll sjuksyrra hand om mig och jag började känna mig som en milt dement åldring. En såndär som man får guida tillbaka till sängen när den är ute och går.

Ånyo test, blod och urin.
En ny doktor klämde mig på magen. Den första var en storvuxen karl som såg ut som sossarnas nye partiledare. Den här var en blond ung kvinna som såg effektiv ut. Osäkerhet rådde, för diarré (vilket jag hade fått den gångna natten) hörde inte till de gängse symptomen. En tredje doktor fick titta på testresultaten. Jag hade slutat gå omkring nu. De kom fram till att jag nog var illa ute ändå och en ung vaktmästare fick skyffla runt mig i sängen tills jag kom till akuta-operations-väntrummet. Det är ganska dramatiskt att ligga i korridoren för akuta operationer. Mycket akutare än så blir det nog inte.

Jag fick duscha och sätta på mig ett någorlunda ekivokt sjukhusplagg. Operationsläkaren ville inte ha några onödiga lager av kläder. En syrra förbarmade sig över mig och jag fick ha en lite mindre utmanande skrud fram tills det blev dags. Och det gick undan, redan samma kväll hade de tid för mig och jag fick sätta på den vågade tågan igen (den var alltså vågad eftersom den var öppen baktill och jag skulle inte ha några kalsipper på mig. I praktiken var det ju inte så vågat eftersom jag låg i sängen mest hela tiden. Men jag förutsätter att jag låg naken på operationsbordet sedan, vilket inte känns jobbigt eftersom jag tror det är en del av kirurgens vardag. Under tiden jag låg och väntade på att få bli opererad sprang sjuksyrrorna av och an, ut och in i mitt rum.

I vilket fall så fick jag åka ner till morfologerna. Där var fullt av folk. En sömnsyrra lovade gång efter annan att berätta allt de gjorde, för att inte jag skulle känna mig nervös. Vad de gjorde var att ge mig en sån mask som det kommer gas ur. Jag försökte lätta på den när de frågade frågor, för att svara. Men det fick jag inte. Så somnade jag och så var det inte så mycket med att berätta vad som hände egentligen.

På natten vaknade jag i ett gemensamt sovrum av något slag. En sjukvårdare av något slag gick runt och kollade på mig och de övriga som jag antar låg där, så vi inte dog eller så. Jag fick morfin och minns inte riktigt så mycket från natten. Sjukvårdaren var för övrigt man, vilket annars var mycket ovanligt. Kirurgen hade varit kille, men kirurgi är en grabbig syssla. Honom träffade jag en kort sväng medan jag låg och väntade på operationen. Som ett yrväder en aprilafton svepte han in och förklarade hur han skulle skära, medan han ritade upp en plan på min mage.

Färdigskuren fick jag ett eget rum följande morgon. Jag hade en slang från såret där något halvorangt rann ut i en påse. Sjuksyrrorna ordinerade mig att försöka gå omkring. Något jag alls inte hade någon lust till. Det lockade mycket mera att få ligga still i den inställbara sängen och titta på TV. Det gjorde ont att gå! I armar och händer hade jag nålar, som liksom låg förberedda för när någon ville spruta in eller ut något. Ut och in yrde olika sjuksyrror, det var en väldig rullians på dem. Så vad den ena lovade att kolla upp hade den andra ingen aning om. En pratade med en lite enfaldig stämma. Henne fick jag aldrig något förtroende för. En annan hade stora hipsterglasögon, henne litade jag lite mer på.

Där låg jag så, grundad i ett övernattningsrum på akuta-operations-enheten. Ibland kom de med mat, som jag åt långsamt. De ångade grönsakerna åt jag inte alls. Då och då försökte jag gå några varv. Med tiden gick det bättre. Jag fick sova med kateter, vilket var en gräslig historia, speciellt när den skulle ut. Men eftersom jag har hört man inte ska berätta för mycket på internet besparar jag den den detaljen.

Då helgen var slut var jag fri att vandra återigen på jorden.
Dock hade jag agraffer kvar i såret i magen. Saken var nämligen den att den titthålsoperation som doktorn hoppats på att göra inte hade gått vägen. Tydligen hade min arma tarm varit allt för illa sargad (hur illa det var vet jag inte, informationen läkaren som gick rond hann dela med sig av var oftast mycket knapphändig - de hade så bråttom), därför hade han fått skära upp ett klassiskt snitt över blindtarmen och plocka ut den den raka vägen. Detta långa sår, som tydligen är långt också för att vara ett klassiskt blindtarmssnitt sa en på min praktikplats, var igenhäftat av vad som heter agraffer. Det är små metallklamrar. Dessa satt kvar och gjorde ont i en vecka sedan, medan jag arbetade så gott jag kunde.Ett problem här var att ju mindre ont själva såret gjorde desto mer föll mitt bandage av och då gjorde det ont ändå när såret nötte mot kläderna.

I måndags knipsade de så av agrafferna och jag frigjordes ur deras bojor. Fritagandet gjorde gräsligt ont och den dagen flödade sårvätskorna ur mig, på ett ganska äckligt vis, så min t-tröja blev alldeles blöt. Jag fick byta, så fort jag kom hem.

Jungfrun på Jungfrusund

- Oh himmel att jag skulle glömma det. Du vill väl inte vara så gudasöt och gå ut till portiern och ta reda på något bra tåg åt mig till imorgon.
- Jovisst kan jag det, vart ska du resa?
- Åmål ... ja, Åmål!
-Åmål?!!! Jag har väl aldrig i mitt liv hört talas om någon som reser till Åmål!


Häromdagen såg jag Jungfrun på Jungfrusund och eftersom det var den 16:e filmen jag sett med Sickan, enligt filmtipset, tänkte jagpassa på att skriva lite om den. Filmen är gjord av Ragnar Arvedson 1949 och den är väl så att säga tidstypisk. Den handlar om en dotter (Inger Juel) till en rik fabrikör (Ludde Gentzel) som blivit högfärdstokig, och för att ta ur henne grillerna får hon och husan (Sickan) byta plats. I samma veva lägger ett minsvepafartyg till på Jungfrusund. Löjtnant Torell (Sven Lindberg) på båten blir förälskad i husan, som han först tror är fabrikörens dotter.

Vad som slog mig med filmen är att den är så präglad av den svenska modellen. Det är en film om klassgemenskap. Ingen är mer än den andra värd, vilket Juel får lära sig. Vad som är viktigt är att man arbetar hårt. Det gör en nämligen till en redig samhällsmedborgare. Ludde är fantastisk som den joviale fabrikörn. Denne har själv startat sin konservfabrik och genom slit nått sina framgångar. Även Sven Lindberg, som alltid är lika bussig, har gått den långa vägen för att bli löjtnant.

Den enda som inte har strävat för sina pengar, det vill säga Juel, har varit i Paris och tror sig nu vara finare än andra. Hon är nog den enda jag är osäker på om hon spelade bra. Hennes utmejslade drag i ansiktet ser redan från början högdragna ut. Åke Söderblom var också fin, som sjömansgossen Ruda. Både Åke och Sickan på något vis sina vanliga roller.

Jag kan inte koncentrera mig, är sjuk. Det får sluta såhär.

Självkänsla nu!

Det är mycket jag inte håller med Lars Gustafsson om. Men jag tror att han är en klyftig karl ändå. Här är ett stycke ur hans essä Entitan i bröstet, som jag tyckte var tämligen tänkvärd:


"Det roliga med boken [Michael Frayns "The Tin Men"] är att den alldeles självklart utgår från att självkänslan och särskilt den falska självkänslan är ett så dominerande problem i många människors liv i våra dagar.

En på sig själv fixerad självkänsla skapar problem för att den är så steril. Hur många gryende litterära talanger har inte upplevt den svårighet att fortsätta, den blockering som kritiken kan framkalla genom att berömma något mer än vad det är värt?

Talangen rusar så att säga runt i sin berömmelses ekorrhjul och upprepar allt blindare det recept som en gång visade sig framgångsrikt, glömsk av att en grönskande och lovande värld av möjligheter finns alldeles intill - om jagandet efter superlativet inte hade funnits.

Det är därför som negativ kritik är så kolossalt mycket mera ofarlig än positiv: den låser inte lika mycket, den frigör trotsiga krafter, den återfr så att säga diskussionen till realiteterna."

Om framtiden som hot och löfte

Med början runt klockan elva den sjätte november 1632 stod slaget vid Lützen. De svenska trupperna hade fått lägga om sin krigsstrategi för att skydda sina allierade vänner i Sachsen, vilka var hotade av de kejserliga styrkorna. I Lützen möttes de. Dimman låg som en ärtsoppa över de östtyska fälten. Deras styrkor var förhållandevis jämnstarka. Ingen hade något klart militärt övertag. Svenskarna angrep rakt på. Striden var larmande, en enda villervallevals. I förvirringen och dimman skildes kungen och hans närmsta från de övriga trupperna. Gustaf Adolf omringades och stupade med en kula i bröstet. De kejserliga trupperna fick i samma veva förstärkningar, Pappenheims trupper. Striden böljade fram och tillbaka. Efter kungen hade hertig Bernhard av Weimar tagit befäl över den svenska hären, och under honom lyckades barrikaderna hålla. Så när natten föll den dagen hade båda sidor lidit stora förluster. Gurra och Pappenheim var bägge döda. Albrecht von Wallenstein kan ha varit den ende vinnaren. Han gick vidare till att göra en lysande maktspelande karriär ett par år, innan han blev ett för stort hot för kejsaren och dömdes till döden.

Jag tror att jag skriver det här för att ge vatten på en kran om att man lätt tänker stort, och sedan lätt förlorar stort. Jag var på ett föredrag med Ronny Ambjörnsson där han sa att när man befäster bilden av en gräns gör man det gärna med hjälp av stora segrar och förluster. Traumat är en del av självbilden. Det stora europeiska traumat var t.ex. bland annat då Konstantinopel föll 1453. Lützen är nog ett sådant svenskt trauma. Egentligen är jag inte så mycket för såna historier, idealistiska krigsskildringar som ger en djupt förenklad bild av historiens gång. I det långa loppet är inte färgstarka personligheter särskilt viktiga. Jag tänker ibland att om jag skulle skriva en såndär tidsreseroman skulle det nog bli en av de tråkigaste i genren. De åker tillbaka, förändrar inte något väsentligt. De räddar Frans Ferdinand och första världskriget bröt ut. De dödade Hitler, och andra världskriget gjorde detsamma. De dödade Nero, och en annan trädde i hans ställe. Deras makt var mycket liten, trots att de var tidsresenärer. Fast något litet kan man väl ändå åstadkomma?

Jag borde göra en lista på saker jag vill åstadkomma. Så jag inte glömmer bort mig i alla dessa mer vardagsnära, futtiga strävanden. Det är så lätt att man fastnar i ständiga försök att undkomma ruinens brant. Jag försöker försäkra mig om att så länge man inte har något djupare missbruk så är det nog ingen fara. Men jag tror mig inte riktigt.

Våren har börjat närma sig med stormsteg, och bryter nu ned vintern i slag för slag. Likt en gammal nordafrikansk diktator kommer den behöva ge upp för de nya vindarna. Kampen blir nog hård ändå. Poeterna (Boye och Eliot) beskriver våren som en våldsam tid, knopparna spricker i smärta och syrenerna drivs upp ur marken. Våren är också en förhoppningens tid, den lovar oss sommaren. Man ska se upp med förhoppningar. Samtidigt måste man ju ha sina mål, man måste ha någonting större att sträva emot. Det finns ingen ge upp-option. Vilken väg man än hamnar på (väljer är ett lite väl starkt ord) har den nog sina sorger och glädjeämnen. Som en åsna mellan hötapparna står man sedan där mellan hötapparna, mellan uppbrott och trygghet, mellan storm och stiltje.

Jag tror på sätt och vis på framtiden ändå. Jag tänker att det knappast kommer bli så mycket värre, och jag är ju redan van vid att ha det som jag har det. Själva insikten om att det nog aldrig kommer ordna sig till sist stillar ändå min tärande oro en aning.

Man tänker vackert och sen blir det skräp ändå:
Åke Ohberg – Sången Om Larsson

Sången fascinerar mig. Den kom alltså 1936, efter en dansk förlaga.
Den stämmer inte riktigt överens med något annat jag hört från den tiden. 30-40-tal är ändå en tid då den allra muntraste av schlager dominerar populärmusiken. Det finns som en fullkomlig brist på svartsyn hos schlagersångarna. Visserligen finns där sentimentalsångare, som Sven Olof Sandberg. Men också de skiljer sig från Sången om Larsson. Likaså visornas elände.

Det som utmärker Larssons öde är hur vardagsnära det hela ligger. Jag kom att tänka på det när jag läste David Nessles blogg idag. Larsson är inte fattig och sviken av sin älskade. På många vis får han det ganska bra. Han har en trygg uppväxt, examen, ett hem, ett arbete.

Tragiken ligger i Larssons förhoppningar. I förhållande till dem blir allt skräp, fastän han gör sitt bästa. Det är väl i föräldrarnas förväntningar på att han ska bli aktningsvärd som det börjar. Sedan når han aldrig upp till ytan. Där ligger stackaren och grämer sig i sin dubbelottoman, i sin lilla lägenhet. Tragiken är inte att det blir hemskt dåligt, utan att ha drömmar som aldrig slår in, att ha hopp som grusas.



Det är för övrigt väldigt fint att Larssons liv liknas vid Lützen, 1632.
Det sjungs för få sånger där Lützen nämns!