Jag var på arbetsintervju idag.
På Proffice var alla snofsigt klädda, i piffiga toppar och en del hade kavaj. Jag kände mig som en journalist från 70-talet. Det enda som saknades var birkenstocksandalerna. De hade glasväggar och jag fann det hela en smula vämjeligt.
Det är vår i Uppland. Täkterna ligger våta och det forsar i Fyrisdiket.
Jag har börjat tvivla på mig själv, kanske som människa, som skapande, som kropp.
Kanske har det med min sysslolöshet eller min sjukhusvistelse att göra. Som vanligt har man så många skäl att må taskigt att det är svårt att isolera någon särskild anledning. Jag hyser vissa tvivel på min kropps hållbarhet. Det tycks så orimligt att den ska stå ut i år på år. Kanske blir jag 57. Mycket äldre än så vet jag inte om jag orkar.
Det finns ingen som vill mig illa, ingen trycker ner mig eller säger taskigt att jag är väl ingenting att ha. Det enda som står mellan mig och världen är min egen oförmåga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar