Den senaste veckan har jag känt ett rejält obehag inför världens tillstånd (först tänkte jag skriva status, förbannade facebooksvenska). Nu vet jag att det är fel. För jag har ju sett typ Gapminders grafer och hört Rosling prata, flera gånger. Men ändå. Enligt FN har antalet länder som räknas som lågt utvecklade minskat från 44 st 1990 till 26 st 2008. Jag har väl lite bra koll på världens utveckling tror jag. Fullt normalbra i alla fall. Jag är ganska dålig på geografi. Sedan vännen I började läsa på Orientalism-programmet har jag fått googla reda på lite mer. Nu vet jag att arabiska främst pratas i Nordafrika, att persiska inte alls talas så värst mycket i Tadzjikistan och Turkmenistan, att man i Pakistan talar något som heter Urdu. Men på det stora hela är jag rätt dålig på geografi. Däremot vet jag att världen inte är tudelad längre utan är ett gytter av nyanser, och sedan vissa delar av Afrika i en obegriplig knipa. Det är runt Viktoriasjön där med Darfur och sådant.
Så vi har goda skäl att tro på framtidens utvecklingsmöjligheter. Ändå har jag varit nedstämd i en vecka.
I förrgår var jag i Örebro, på Fair trade forum, och representerade Rena kläder. Det är ett nätverk som samlar typ fackförbund och vissa ungdomsorganisationer och som arbetar för att upplysa om omständigheterna i klädindustrin och ge tips på vad man kan göra för att förändra.
Jag och min kollega för dagen, N, höll föredrag om hur klädindustrin ser ut.
Just kläder är en semikomplicerad fråga när det kommer till fairtrade. Det är både en påtagligt svårare sak än låt säga kakao och kaffe. Samtidigt erbjuder det inte riktigt samma problembild som hemelektronik exempelvis. Svårigheterna ligger dels i att processen utförs i så många steg, skilda från varandra. Då Sverige industrialiserades och välfärdssamhället byggdes upp var klädindustrin en viktig app (#nysvenska). Framför allt är det väl Borås vi förknippar med detta. Denna enorma postordermarknad som det väl var frågan om. När tiden gick och bolagen växte sig större förändrades dock bilden.
Sverige blev ett land med kapitalintensiv arbetsmarknad. Många av de arbeten som krävde många och billiga knegare försvann ut mot fattigare delar av världen. Konkurrensen hårdnade allt mer till en strid på kniven om marknadsandelar. För att göra tillverkningen mer dynamisk (från företagsledningens perspektiv) slopade H&M och de andra produktionen från sin egen verksamhet. Istället började de köpa in vad de ville ha utav underleverantörer, som i sin tur gjorde detsamma. För att då slippa dras med stora lager, som förr, började man arbeta allt mer med snabba beställningar över korta perioder. Man började byta kollektioner fortare och band sig inte till längre affärer. Därför kunde man också byta underleverantör kvickt om någon annan visade sig kunna göra affären billigare och mer kvalitativt.
Det här skapar problem hos producentländerna. Nu, precis som för oss, är textilindustrierna en del av ländernas utveckling. Det är inte de problematiska områdena i Afrika som har dem. Det är växande ekonomier, främst i Sydostasien, Kambodja, Thailand, Kina osv. Men det finns en mycket skev maktfördelning som är något av ett krux. Då företagen strävar efter billiga produkter pressas producenterna. Deras överlevnad hänger på att få dessa beställningar. Knegarna, som tenderar att vara väldigt behövande, får då en mycket svag ställning, vilket leder till långa arbetsdagar, låga löner och sexuella trakasserier bland annat. Eftersom arbetarna inte har möjlighet att organisera sig så har de heller ingenstans att gå med sina bekymmer. I det arbetar Rena kläder för att uppmärksamma situationen och få folk att fråga mer om var kläderna de köper kommer ifrån och under vilka omständigheter de tillverkats. Vi försöker samarbeta med fackliga organisationer i producentländerna och föra vidare vilka önskemål de har där nere.
Nuförtiden har de stora företagen uppförandekoder, så kallade CSR, med sina principer, där de skriver in sånt som mänskliga rättigheter och ILO-konventioner. Dessa är dock problematiska. Dels därför att de är pålagda ovanifrån. Det är inte arbetarna på verkstadsgolvet som fått önska sig utan företagsledningen. Dessutom är det oftast inte fristående organ som kontrollerar utan företagen själva och det finns väl egentligen inga konsekvenser ifall de råkar bryta mot koden. Så det är ord på ett papper, en möjlighet till greenwashing inom företaget.
Sålunda talte jag och N.
Efteråt kom en skånsk karl fram och tyckte att vi visade ett tankefel.
Nu har jag med tiden blivit ganska engagerad i någon slags fairtrade-rörelse. Samtidigt är jag inte alls den riddare i skinande rustning som drar till Jerusalem för dess sak. Man träffar många på mässor o.d. som ser det som en lösning. Vi handlar under schysta villkor och fattigare länder kan dra sig ur nöden på egen hand, med hjälp av handel. En sorts socialliberal utopi. Det innebär både marknaden som lösning och ett åsidosättande av marknadens grundläggande mekanismer (tillgång och efterfrågan) Jag tror jag ser det som en slags p2p-metod. Alltså att den visserligen rimligare handeln är något mellan individer, men inte någon landhöjning. Det åsidosätter inte behovet av politiska lösningar. Som bäst kan det bara lyfta folk ur den mest grundläggande misären. Men dessvärre är det och tycks förbli en försvinnande liten del av vår handel, en försumbarhet när det kommer till världshandeln. Det är lätt som en sommarfjäril i jämförelse med den miljard som svälter. För individerna som får det bättre är förändringen däremot högst märkbar. Egentligen gillar jag ju fairtrade och det här säger jag bara för att distansera mig från alla dessa välmenande filantroper som ser lösningen i "snälla" företag och moraliserande livstilism.
Nu blev det långt. Jag får fortsätta om vad som nedstämt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar