Modershemmet

Min mor har just flyttat in i ett litet hus.

Jag vågar ha en bild på det och utelämna min moder totalt åt främlingar eftersom det ser ut som vilket hus som helst. Med viss säkerhet kan man kanske placera det till norra Uppland eller längre upp i landet. Även om man vet typ varifrån jag kommer, kommun och sådär så ser otalet små hus ut sådär. Låt mig konstatera att det är ett hus av mycket ordinärt snitt. Men snyggt ändå. Insidan var fabulös med den gamla tapeter och gardiner som ännu hängde kvar. Nu är det här inte ett hemma-hos-reportage. Speciellt inte som jag inte tänkte be om lov om att få skriva om byggnaden.

Sen är det så att om man söker på mitt och min moders efternamn får man nio träffar. En är till en skola och resten är uppdelade på fyra hushåll. Så det är inte så svårt faktiskt. Mödernet hade till och med börjat få post på sin nya adress innan hon adressändrade. Posten är lite läskig. De vet sånt där och man begriper inte riktigt hur. Så är det på landet.

Det finns inget hönshus till så han som bodde där innan hette nog inte gubben Pettson. Men det var en gubbe och det är lite därför jag berättar det. I 1900-talets första hälft (kanske 37 eller 40-tal tror jag) var gubben strax över 32 år gammal. Då byggde han huset själv. Som jag förstod det var det också framför allt själv han gjorde det. Förmodligen fick han väl en del hjälp. Men lejonparten ville han ändå göra. När han senare flyttade hela huset för att få utsikt gjorde han det helt utan hjälp från andra. Remarkabelt om jag får säga det själv. Varken jag eller modern förstod hur det kunde ha gått till i praktiken.

Där bodde han hela sitt liv, i det lilla huset som han byggt. Och det var ett fint hus så det får man förstå. Det var fyllt av en massa små kyffen och förvaringsutrymmen. När han blev för gammal för att kunna bo där i praktiken fick han lov att skaffa sig en lägenhet i city. Saknaden blev dock för stor och han fick lov att flytta ut igen. På så vis bodde han där fram till sin död, då han var några år över 90. Huset hade inte blivit städat på år och dar när min mor köpte det eftersom gubben blivit nästan blind på äldre dagar.

Själv tänker jag på mig själv som Karl Gerhard sjunger en Wandermensch. Det är något jag mött i flera skrifter från tider då sådant som folkkynne ännu var PK. Svensken sägs vara
Bland annat såg jag det som en delförklaring till det stora antalet emigranter till USA i en gammal rapport.

(Stickspår: Egentligen var det en på många vis rimlig rapport som Mellansvenska Handelskammaren tagit fram till en större utredning som någon statlig myndighet gjorde någon gång under den sista vågen av emigration till staterna, före kvinnorna fick rösträtt. Om man bortser från det som rörde stärkande av moralen och sånt så kom de väl fram till att fattigdom, kvinnoförtryck och religiös intolerans inte var de bästa medlen för att hålla medborgarna hemma.)

I alla fall har jag därför lite svårt att tänka mig hur någon flyttar in i ett hus i skogen och bor där resten av livet, 60 år. Visst fanns det en annan tid då vi knappt bytte socken. Men jag tänker att det var en annan tid redan på 40-talet. Samtidigt är det väl ungefär samma. Städerna är likadana, människorna lär inte heller förvåna särdeles mycket. Man får hoppas att han hade en katt i alla fall. I garaget satt bilder av kungabarnen.

Jag ska försöka rita en bild av modern min också. Måste bara starta om datorn för att få photoshop att fungera. Lite känsligt kanske. Jag kommer ju få henne att se ut som en gumma i en Elsa Beskow-bok. Men flyttar man ut i skogen, ensam med sin katt och sina hundar tycker jag på något vis man får skylla sig själv. Rätt vad det är kommer hon börja gå i långklänning och svamphatt.

In i skogslandskapet leder en liten väg

Det är mycket tacksamt att blogga. Se bara på detta!




I våras då jag först på allvar började mitt sökande efter lifvets mer vemodiga dimensioner hörde jag talas om en essä av Sten Selander. Han var poet, botanist och akademieledamot på stol sex (av aderton). Såhär i efterhand tror jag faktiskt hans landskapsskildringar och miljöintresse var det som stod sig bäst. Tycker poesin hans ofta känns inaktuell. För att få veta mer om essän, som jag inte hittade på stadsbiblioteket, mejlade jag Svenska Akademiens utmärkta bibliotekarie. Hon inte bara hittade essän, hon rättade även det lilla fel jag gjort i titeln (jag trodde Uppsvensk var Uppländsk), därefter kopierade hon utan knussel upp skriften och postade till mig. Essän heter En uppsvensk landsväg och är från 1934.


Det är onekligen en i allra högsta grad vemodig betraktelse. Han drar sig till minnes pojkårens somrar i Roslagen, tätt invid en landsväg av den krokiga och backiga sorten. Det här måste ha varit runt sekelskiftet 1900, då ännu inte bilar for fram. Sedan dess hade vägen varit statt i förfall. Nya, raka, asfalterade vägar hade blivit dragna i andra delar av socknen och där dundrade bilarna nu fram. I det lilla handlar essän om detta, i det stora heter det att: "Livet är ett gott och döden ett ont. Men det ligger något av dödens skrämmande kyla också i det liv, som alltför blint och hänsynslöst rusar bort från sitt eget förflutna."

I Hudiksvall där jag var en hel del i somras har de lagt en nysträckning av E4:an. Förändringen har länge varit önskad och omdiskuterad. Bruksorten Iggesund ska äntligen slippa ha europavägen rakt genom bygden. Motorvägens skugga, som det heter i visan, är förstås inget man vill ha vilande över det som ska vara en harmonisk uppväxtort för barn att springa fritt och leka eller hälsa på varandra. Samtidigt, hur ska vi komma ihåg Iggesund nu om vi inte reser igenom? Hur ska fyrklöverns gatugrill klara sig utan lastbilschaffisarna? Hur slår det mot turismen när folk inte åker igenom?

Vägarna är nya, men inte målen. Vi åker till samma orter, vad som förändras är det vi ser på vägen. Åter till Selander. Jag tror han är missförstådd ändå. Nu känner jag honom inte, så vad vet jag. Men han målas ut som en sådan furiös motståndare till modernismen, framför allt på Wikipedia. I grund och botten försökte han ändå introducera nyare poesi för bredare folklager och hans garde av intimister var väl ändå inte modernismen så främmande? Jag tror snarare det är den utveckling poesin tog efter andra världskriget som tappar honom. Han tycker det blir för obegripligt och det barn han i grunden vill vara med och vårda vänder sig bort och springer sin väg i natten. Nu kan man väl inte kalla modernismen för ett barn på 40-talet längre, men jag gillar liknelsen och fina liknelser går före passande liknelser - fråga bara Ranelid. Selander ville ha en vardagsnära poesi, med konkreta bilder hämtade från sådant människorna kände till, hemmet och familjen, naturen och sånt där.

Han betraktar vägarna som människornas uråldriga vänner. Hans barndomsväg hade återgått till en form av urstadie, igenvuxen och med djupa hjulspår men ändå som en klart gräns bort från de främmande skogarna och täkterna. Dess sträckning har kommit av sig själv och inte som en kompromiss mellan olika remissinstanser. Även de äldre bondgårdarna har den funktionen. De tycks nästan organiska där de vuxit upp med hänsyn till landskapets väder och vind. "De fogades en gång i världen in i landskapet på de ställen, naturen själv hade bestämt, i sydlutorna under skyddande bergknallar eller på kulla som blickade ut över åkrarna."

Hur konservativ är han, Sten Selander? Jag tänker mig nog att akademieledamöterna ofta varit lite mer konservativa än vad kanske jag är. Lite måste jag le när han påpekar hur bondgårdarna i Norrland ser ut att vara direktplacerade ovanifrån eftersom det är gamla skogsbygder och inte åkermark som kommit direkt med landhöjningen, eller hur fik absolut inte hör hemma. Men paradoxalt nog kan han nog vara mindre konservativ idag än han var 1934. Hans svårmod inför tidens gång har mer med arkitektur att göra än ren politik. Idealet han ser är en form av miljötänkande. Han vill ha människor interagerade med sin natur, den mänskliga floran av syrenbuskar och sådant som en nyanserad övergång från människa till natur. Och kan man annat än känna sympati med den som sett sitt paradis gå förlorat?

[D]et är så ödsligt sällan man nu hör en vagn skramla borta i Grötbacken. Och mitt i solskenet kan man plötsligt känna sig genomkyld av den tomma, höstliga kvällsdagern över de vägar som leder tillbaka, mot det döda och förgångna. Ville jag inte hellre att livet och utvecklingen kommit ihåg min landsväg, att den breddats och rätats och byggts om och nu varit fylld av framrusande bilar och kantad av villor och bensinstationer? Jag vet inte. Kanhända.

Jag tror det kan vara i Satansverserna som Rushdie skriver att vägen är kortare mellan storstad och storstad än mellan stad och land. Det är nog sant. Vägarna mellan centrum och centrum är raka och har ny fin asfalt. Norrbovägen som löper från Hudiksvall till Delsbo, fast på ett slingrigare manér än den större 84:an, vrider och vänder sig och har pottor som små kratrar som man får skumpa fram över. Det är en väg som inte är så prioriterad. Då är det viktigare med E4:an, för där ska många åka. De små vägarna är små därför att många inte åker på dem. Är man få får man lov att fara under mindre påkostade omständigheter.


Nu skriver jag helt oriktigt om det här som en form av landsbygdsfenomen. Det är inte helt sant. Såhär såg Postgatan i Göteborg ut 1928, det gör den inte idag. Städer saknar visserligen den naturlighet Selander eftersträvar, där är verkligen varje hus placerat efter en plan vida uppifrån. Samtidigt är processen densamma och kanske ännu kraftigare. De små gränderna från förr där folk levde tätt inpå varandra breddades, blev långa raka gator. Sedan kom nya hus för folk att bo i, tätt inpå varandra. Om man tänker sig att vägen är människornas vän, då är nog också gatan det. Då kan nog gatorna som man vuxit upp på säga något, i alla fall till en själv, om den man var, blivit och är. Bilden är från Riksantikvarieämbetets utmärkta Flickr-flöde. Jag förstår på alla vis nyttan i nya vägar och nya hus för de nya människorna som ska fram. Men nog är det lite synd att något går förlorat som man liksom varit en del av, som man satt sitt spår i och som satt sitt spår i en.

Landsvägarna ligger ändå kvar. Som minnen präglar de landskapet och berättar om små håll dit man kan ta sig. De växer ofta inte helt igen utan spåren ligger kvar. Landet minns de som fanns här före oss.

Liten spellista på temat gamla vägar, som ett soundtrack.