Traskar i Köping

Nästan som Walking in Memphis.
Memphis har Elvis och Köping Per Granberg.
Hudiksvall har Elvis och Pär Johansson.



Byggnadsnämndens kontor.




Ett kafé som kaféer ska vara.


Här är min bristfälliga kamera och mina bristfälliga skills något av en nesa eftersom huset hade en mycket fin port och dessutom ett stenräcke till något som liknade en terrass. Det framgår inte riktigt av bilden dock.




Teatern. Det är IOGT:s teater. Det är likadant i Kolbäck, att nykterhetsrörelsen har ungdomsgården och biografen (Kolbäcks biograf visar film varje torsdag). Jag undrar om det kan ha att göra industrisamhället. Det är en stark industribygd Västra Mälardalen, och i 1800-talsproletariatets spår kom alkoholen. Kolbäck hade sin metall- och verkstadsindustri. Det är nog bygder som bär en historia om det moderna Sverige på det viset, starka folkrörelser, nykterhet, arbetarrörelse och sport. Kolbäck hade en gång ett duktigt ishockeylag en gång i tiden, Kolbäcks AIF, som sveks å det grymmaste av centralorten Hallstahammar.
Får mig att tänka på en sång av Lucas Stark.









Köping brann den torra sommaren 1889, året efter Sundsvall, Umeå och Lilla Edet (som brann samma midsommarafton). Malakias Andersson, ett barn blott, var den som orsakade det hela. En tragisk historia. Hans styvmoder tillät inte parveln att gå ned till hamnen och se på den brand som orsakats av ett tåg på genomfart. Så han samlade ihop lite brännbart material själv och tände på (det här har jag lärt mig på brandmuséet)

En gång när min bror fick gå till frisören och inte jag klippte jag min mjukdjurskatt.

Köping måste vid tillfället varit en tämligen rik bygd. Kanske inte så konstigt med dess industriella framgångar. Innerstaden är uppbyggd i sten, precis som Sundsvall. Det finns några gamla kvarter. Men stadsbilden är annars ytterst präglad av arkitekturen Theodor Dahls stenbyggnader.





I centrum ligger låga efterkrigshus. Solen skiner även på dem och de speglar sig lika väl som de gamla industribyggena i Köpingsån. Den leder ned till insjöhamnen och Mälaren. Där framme går den centrala gågatan där bankerna, Systemet och en livsmedelsbutik ligger. Där ligger också en liten affär där jag brukar köpa ostmackor när hungern glupar.

Hallstavägen

Om man ska komma hem till mig en lördag har man det inte alltför lätt. Tågen går inte alls och knappt några bussar heller. Vad man då får göra är att fara med Hallstabussen och gå av just utanför stan, strax norr om stora vägen. Därifrån får man gå. Det är kanske fyra kilometer. Den första sträckan präglas av att vara just utkanten av kommunens centralort. Där finns det till och med en cykel-/gångbana att tröska fram på. Men lika sakta som säkert lämnar man bebyggelsen bakom sig. Först är det något mindre villaområde, sedan kommer europavägen och Statoil, som någon slags grindvakt mot mörkret. De har öppet till 24.

Men efter det finns nästan bara mörker. Hallstavägen är föga upplyst och det verkar mycket sällan vara någon hemma i de enstaka gårdar som ligger utslängda i landskapet. På de öppna ytorna kan man se Kolbäck glimma i fjärran. Men i de små skogsdungarna är det bara stjärnorna och jag. Kanske en bil som snabbt kastar sig förbi mig, så jag måste gå ned i diket av säkerhetsskäl.

Det är en ganska bänglig, ja slingrande väg, men fin och utan potthål.
Vi är inte i Norrland längre, August.

Om determinismen

Ibland upptäcker jag en ådra av determinism hos mig själv.
Det är när min romantik för det blasserade integrera med min uppgivenhet. Så är i alla fall min teori. Just idag alstrades tanken av ett blogginlägg från Therese Bohman.

Hon har sina poänger. Jag tycker hon får rätt över Andersson, även om jag gillar denne. Praxis brukar ju annars vara att tycka att folk som håller med en själv är synnerligen intelligenta personer, medan meningsmotståndare helt uppenbarligen är lite bakom flötet. Jag hyser inga tvivel om att såväl Andersson som Bohman har skarpare hjärnor än jag. Därmed vill jag inte racka ner på mig själv. Jag är förmodligen bättre på att känna igen Douglas-Håge-imitationer. En förmåga jag kunnat glädja en och annan med faktiskt.

Ganska ojämnt livets lotter falla, som Gerhard sjöng.
Idag lärde jag mig förresten vad Ernst Rolf sjunger i Det är kvinnan bakom allt:

"Gud ske tack,
att den sprack,
Fäderneslandstidningen.
Dess etik,
var unik,
fastän stor var spridningen.
Vem var det som på ett halster,
brände detta lömska alster,
i ett litet tidningskåseri?
Jo det är kvinnan bakom allt,
hon tar saken mera kallt.
När ingen man oss frälste,
från den onde,
gjorde hon det,
fru Vagabonde."

Förr insåg jag inte att det var Idun-pseudonymen vagabonde, konstnären Mollie Faustman, han namedroppade. Vilket är lite intressant, för var det inte Hampe, Faustmans son, som sedermera gjorde filmen Kvinnan Bakom Allt.

Men tillbaka till determinismen!

Kungligheter föds som alla andra in i en kontext, en situation i samhället som andra inte förunnas. Tvärt om vad Andersson tycker tror jag att kungligheter i allra högsta grad tränas så till den milda grad att man inte längre är den sämsta för jobbet när man väl beträder tronen. Till och med en så hopplös person som vår nuvarande kung klarar sig ofta hyggligt.

Det som skiljer kungahuset är inte att de bär med sig en ärvd samhällsställning av sina föräldrar, utan med vilken ärlighet det sker. Den känns väldigt gammaldags. Det är liksom en del av hela leken att alla vet om förväntningarna som finns.

Jag tror helt enkelt inte på Bohmans slump utan på det motsatta. Jag tror samhället är en närmast mekanisk organism.

Inte för att historien är deterministisk. Vi har ju vår fria vilja, alla gånger. Kruxet är kanske att vi inte har så mycket fantasi. De allra flesta lever ganska förutsägbara liv och får det ungefär som deras mellanstadielärare siat de skulle få det. Vi traskar på i samma spår, steg för steg nöts sulornas mönster ut och nivelleringen knackar på. Jag tror på motsatsen till kaosteorin. Har funderat på att göra en sån film, The Butterly Effects antites. Den kunde ha folk som reser runt i tiden och gör en massa grejer, får sina föräldrar att inte träffas och dödar Hitler. Den typen av saker. Och sedan återvänder de till sin tid och allt är sig ganska likt. Någon annan, med en annan mustasch, eller ingen alls, ledde Tredje Riket, morsan födde en med någon annan pappa. Ingenting gör någon verklig skillnad.

Vi hade inte kunnat bli några andra än vi blev, för då hade det inte varit vi längre. Hade vi blivit födda under andra omständigheter hade vi blivit som dem som är födda under dessa. Konstiga människor vi idag knappt kan relatera till. Vi hade blivit bortskämda grilljannar på Stureplan eller deppiga samer på Torneträsk (det finns förmodligen bortskämda samer och deppiga grilljannar också, fördomarna är retoriska). Samhället är konstruerat så att vi föds med radikalt skilda förutsättningar. Dessa förutsättningar formar oss till dem vi är.

Kanske menar Bohman (inte särskilt övertygande retorik August, men jag ser lite ut som Douglas Håge medan jag skriver) att det finns en slumpmässig del av personligheten. Ett sant jag, själen, som av en tillfällighet hamnar i ett eller annat sammanhang när de väl föds. Som de där barnen i Fågel Blå som väntar på att få födas (borde länka till Atterboms gamla version, men vet inte om de ofödda kidsen är med där).

Jag har alltid tyckt bäst om katten.
Mjau.

In i skogslandskapet leder en liten väg

Det är mycket tacksamt att blogga. Se bara på detta!




I våras då jag först på allvar började mitt sökande efter lifvets mer vemodiga dimensioner hörde jag talas om en essä av Sten Selander. Han var poet, botanist och akademieledamot på stol sex (av aderton). Såhär i efterhand tror jag faktiskt hans landskapsskildringar och miljöintresse var det som stod sig bäst. Tycker poesin hans ofta känns inaktuell. För att få veta mer om essän, som jag inte hittade på stadsbiblioteket, mejlade jag Svenska Akademiens utmärkta bibliotekarie. Hon inte bara hittade essän, hon rättade även det lilla fel jag gjort i titeln (jag trodde Uppsvensk var Uppländsk), därefter kopierade hon utan knussel upp skriften och postade till mig. Essän heter En uppsvensk landsväg och är från 1934.


Det är onekligen en i allra högsta grad vemodig betraktelse. Han drar sig till minnes pojkårens somrar i Roslagen, tätt invid en landsväg av den krokiga och backiga sorten. Det här måste ha varit runt sekelskiftet 1900, då ännu inte bilar for fram. Sedan dess hade vägen varit statt i förfall. Nya, raka, asfalterade vägar hade blivit dragna i andra delar av socknen och där dundrade bilarna nu fram. I det lilla handlar essän om detta, i det stora heter det att: "Livet är ett gott och döden ett ont. Men det ligger något av dödens skrämmande kyla också i det liv, som alltför blint och hänsynslöst rusar bort från sitt eget förflutna."

I Hudiksvall där jag var en hel del i somras har de lagt en nysträckning av E4:an. Förändringen har länge varit önskad och omdiskuterad. Bruksorten Iggesund ska äntligen slippa ha europavägen rakt genom bygden. Motorvägens skugga, som det heter i visan, är förstås inget man vill ha vilande över det som ska vara en harmonisk uppväxtort för barn att springa fritt och leka eller hälsa på varandra. Samtidigt, hur ska vi komma ihåg Iggesund nu om vi inte reser igenom? Hur ska fyrklöverns gatugrill klara sig utan lastbilschaffisarna? Hur slår det mot turismen när folk inte åker igenom?

Vägarna är nya, men inte målen. Vi åker till samma orter, vad som förändras är det vi ser på vägen. Åter till Selander. Jag tror han är missförstådd ändå. Nu känner jag honom inte, så vad vet jag. Men han målas ut som en sådan furiös motståndare till modernismen, framför allt på Wikipedia. I grund och botten försökte han ändå introducera nyare poesi för bredare folklager och hans garde av intimister var väl ändå inte modernismen så främmande? Jag tror snarare det är den utveckling poesin tog efter andra världskriget som tappar honom. Han tycker det blir för obegripligt och det barn han i grunden vill vara med och vårda vänder sig bort och springer sin väg i natten. Nu kan man väl inte kalla modernismen för ett barn på 40-talet längre, men jag gillar liknelsen och fina liknelser går före passande liknelser - fråga bara Ranelid. Selander ville ha en vardagsnära poesi, med konkreta bilder hämtade från sådant människorna kände till, hemmet och familjen, naturen och sånt där.

Han betraktar vägarna som människornas uråldriga vänner. Hans barndomsväg hade återgått till en form av urstadie, igenvuxen och med djupa hjulspår men ändå som en klart gräns bort från de främmande skogarna och täkterna. Dess sträckning har kommit av sig själv och inte som en kompromiss mellan olika remissinstanser. Även de äldre bondgårdarna har den funktionen. De tycks nästan organiska där de vuxit upp med hänsyn till landskapets väder och vind. "De fogades en gång i världen in i landskapet på de ställen, naturen själv hade bestämt, i sydlutorna under skyddande bergknallar eller på kulla som blickade ut över åkrarna."

Hur konservativ är han, Sten Selander? Jag tänker mig nog att akademieledamöterna ofta varit lite mer konservativa än vad kanske jag är. Lite måste jag le när han påpekar hur bondgårdarna i Norrland ser ut att vara direktplacerade ovanifrån eftersom det är gamla skogsbygder och inte åkermark som kommit direkt med landhöjningen, eller hur fik absolut inte hör hemma. Men paradoxalt nog kan han nog vara mindre konservativ idag än han var 1934. Hans svårmod inför tidens gång har mer med arkitektur att göra än ren politik. Idealet han ser är en form av miljötänkande. Han vill ha människor interagerade med sin natur, den mänskliga floran av syrenbuskar och sådant som en nyanserad övergång från människa till natur. Och kan man annat än känna sympati med den som sett sitt paradis gå förlorat?

[D]et är så ödsligt sällan man nu hör en vagn skramla borta i Grötbacken. Och mitt i solskenet kan man plötsligt känna sig genomkyld av den tomma, höstliga kvällsdagern över de vägar som leder tillbaka, mot det döda och förgångna. Ville jag inte hellre att livet och utvecklingen kommit ihåg min landsväg, att den breddats och rätats och byggts om och nu varit fylld av framrusande bilar och kantad av villor och bensinstationer? Jag vet inte. Kanhända.

Jag tror det kan vara i Satansverserna som Rushdie skriver att vägen är kortare mellan storstad och storstad än mellan stad och land. Det är nog sant. Vägarna mellan centrum och centrum är raka och har ny fin asfalt. Norrbovägen som löper från Hudiksvall till Delsbo, fast på ett slingrigare manér än den större 84:an, vrider och vänder sig och har pottor som små kratrar som man får skumpa fram över. Det är en väg som inte är så prioriterad. Då är det viktigare med E4:an, för där ska många åka. De små vägarna är små därför att många inte åker på dem. Är man få får man lov att fara under mindre påkostade omständigheter.


Nu skriver jag helt oriktigt om det här som en form av landsbygdsfenomen. Det är inte helt sant. Såhär såg Postgatan i Göteborg ut 1928, det gör den inte idag. Städer saknar visserligen den naturlighet Selander eftersträvar, där är verkligen varje hus placerat efter en plan vida uppifrån. Samtidigt är processen densamma och kanske ännu kraftigare. De små gränderna från förr där folk levde tätt inpå varandra breddades, blev långa raka gator. Sedan kom nya hus för folk att bo i, tätt inpå varandra. Om man tänker sig att vägen är människornas vän, då är nog också gatan det. Då kan nog gatorna som man vuxit upp på säga något, i alla fall till en själv, om den man var, blivit och är. Bilden är från Riksantikvarieämbetets utmärkta Flickr-flöde. Jag förstår på alla vis nyttan i nya vägar och nya hus för de nya människorna som ska fram. Men nog är det lite synd att något går förlorat som man liksom varit en del av, som man satt sitt spår i och som satt sitt spår i en.

Landsvägarna ligger ändå kvar. Som minnen präglar de landskapet och berättar om små håll dit man kan ta sig. De växer ofta inte helt igen utan spåren ligger kvar. Landet minns de som fanns här före oss.

Liten spellista på temat gamla vägar, som ett soundtrack.

Har alltid undrat hur en hemkomst känns

Jag har varit ute på vift i några dagar. Jag är det den här sommaren. Inte några längre sträckor. Men små turer med tåg runtom i landet på olika äfventyr. Ibland tänker jag att det är ett sätt att slippa stanna upp och tänka på min vardag och dess påvra framtidsutsikter. Andra gånger tänker jag att det där bara är ett sätt att dramatisera mina känslor och att jag nog egentligen reser eftersom jag får en anledning till att göra det. I vilket fall ligger det ett bedrövelsens dammoln över allt jag inte gjort när jag återkommer hem igen.

Förr kunde hemkomsten innebära en trygghetskänsla. I hemmet är man tufri. Där kan inte det hemska komma åt en. Man kan stänga av telefonen (eller dra ur kontakten, beroende på vad man har för en lur), okolla mailen och låsa dörren. Den känslan har sedan länge förflyktigats med tidens vind. Sannerligen, snabbt jagar stormen våra år. Istället ligger en stinkande lukt (som jag hoppas är metaforisk) som säger att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Just idag har jag en känsla av skam över att jag svikit mina vänners födelsedagar för att själv flacka ned till Köping. Dan Andersson har några rader om att i vanvett fly från sina vänner och i mörkret till den okände be. Är inte säker på att det var det jag gjorde, men close enough.

Äsch, jag får ingen rätsida ens på vad jag tänkte skriva om. Eftermiddagssensommarsolen lyser mig i ansiktet. Eller skulle ha lyst mig i ansiktet om jag inte dragit ned persiennerna. Nu ser jag den bara lite snett genom ett mindre fönster. Den skiner på björken där utanför som bara syns som en vajande silhuett.

Är inte säker på att det här är att betrakta som en hemkomst. Hemkomst låter som att det inbegriper något utöver att man kommer till sin nuvarande bostad. Jag tror att det finns en känsla inblandad i begreppet "hemkomst". Men i brist på andra ord får det duga. För jag känner inte den känslan. Jag känner mig som en gäst. Jag blir bekymrad över att tidens tand (tiden är uppenbarligen en bitande vind) sätter sig här och där. Hade önskat att den kunde vara lika vit som den var när jag flyttade in. Förmodligen kunde jag varit varsammare. Men år går inte oförmärkta förbi våra rum vi bor i.

O du dyra liv som tynar och försvinner, tänker jag och lyssnar på Allan.

Litteratur och resor

Från och till gör jag nedslag i den populärare nyare litteraturen. Framför allt verkar det som ett alibi. Böckerna går fort och sedan kan jag med lugn i sinnet betrakta nutidslitteraturen som ointressantare än litteraturen från det förflutna. (Det händer även att jag läser sådant som rekommenderas till mig, från våra sena tider, men då är det ändå med förväntan på att det ska vara intressant eller bra på något vis.) Framför allt ljudböcker är bra såna alibin. På så vis har jag tillgodogjort mig Kajsa Ingemarsson, Jan Guillou, Paulo Coelho, Mia Törnblom, Kay Pollack, Dan Brown med flera, med flera. Folk har annars ofta svårt för att låta en förkasta sådant man inte gett någon chans. Det är som att de fortfarande tror på tillvarons förmåga att överraska en. Som att man inte redan vet vad man har att vänta sig då man ser en film, läser en bok eller vad man nu gör. Därför är det bra att snabbt bara höra igenom böcker så man sen får privilegiet att säga att Paulo Coelhos författarskap är något jag förknippar med djup tarvlighet.

Vill jag faktiskt läsa något lättsamt, en sidvändare som inte fordrar så mycket tankekraft, vänder jag mig till barnböcker istället. Barnböcker har den stora fördelen att kunna vara såväl djupsinniga som välskrivna men utan att komplicera allting såsom min vuxenlitteratur plägar göra. Så jag är en vän av barnboken.

För tillfället hör jag på Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger "Den mest säljande debutromanen i förlagets historia", "En trösterik roman som det är svårt att lägga ifrån sig", "Kan vara den vackraste bok jag läst. Någonsin." Kanske inte riktigt min åsikt, vackrast någonsin. Men jag är ändå positivt överraskad. Den har sina poänger. Den är visserligen lite klyschig men fri från pekpinnar. Nog för att det finns en ton i berättandet jag inte riktigt tycker om. Jag tror att det har med meningsbyggnaden att göra. Som att den är tillrättalagd för att vara fin. Ungefär som om det var skrivet på versfot, fast det är prosa. Det är bara en vag känsla och svår att beskriva. Värst är kapitelrubrikerna. Men den har ändå något fint över sig. Något alldagligt och saknadsfyllt. Det är som att den saknar stor dramatik eller några skrikiga rubriker. De går mest runt där ute på landet och lär sig prata om sig själva. Ganska rofyllt. Någonstans i mitten berättas det om årstidernas gång i Australien. Där fanns ingen höst eller vår och därför inte heller någon tid för minnen och längtan. Det kanske är sant, jag har aldrig varit i Australien. Inte heller kan jag känna att jag saknar det.

Ändå finns det ett vemodets värde i utlandsresor. Att uppleva något bara en kort tid är en speciell upplevelse. Just det där med att ha allt man vill ha ett litet tag; man åker någonstans och får ha det som man vill. Lite så är väl poängen med att semestra. Man får vädret som man vill, kan åka till havet och har kanske sparat en slant så att en har råd att gå ut och äta ett par kvällar. Under en kortare tid får en uppleva en form av undantagsliv, undantag från vardagen.

Det hela kan tyckas mycket ovemodigt i sig. Semesterliv är ofta ytligt, vulgärt och tärande på de orter som allt för mycket drabbas/föräras. För med att man gör undantag från vardagen gör även många undantag från att typ slänga sina sopor i soptunnor och annat av det tråkiga som vi förknippar med gamla Svedala.

Men det finns ett spektrum av det hela som är lätt att glömma bort. För det kommer tider då vi inte kan resa. Att resa långt bort blir för de flesta av oss undantag. Reseminnena står ut som enskilda, specifika och mycket fina (förhoppningsvis, annars har man ju släppt ut all koldioxid i onödan) hågkomster. Minnen där det verkligen hänt någonting. Att ha varit på en plats är en bra krok att hänga upp sitt minne på. En konkret detalj som gör minnet minnesvärt.

Tiden går medan vi är hemma och osemestrar. Våra paradis hinner förändras under tiden. De fina restaurangerna där vi upplevt så mycket byter meny, ägare, personal om vartannat och lägger till sist ned. De oupptäckta sandstränderna exploateras; de mysiga hotellen hinner förfalla. Andra, unga generationer hinner göra platsen till sin och fylla den med vilken stämning de nu vill ha. Eller vad som nu tiden för med sig. En dag blir vi kanske gamla. I alla fall en del av oss. Då orkar vi inte resa mer. Vi blir för svaga och bräckliga, för sjuka och beroende av sjukvård. När det händer har vi bara minnena kvar (om ens det) av våra resor. Förlorade på det sättet att vi aldrig får uppleva det igen, men ändå levande i oss, hur fint det var på restaurangen, hur vi badade på den öde sandstranden och hur mysigt hotell vi hittade just i utkanten av staden.

Fast jag bara gissar. Själv har jag inte den sortens reslust. Min vilja till utlandsresor är ganska begränsad. Fastän utlandsresor är det man ska göra som ung själ. Uppleva de främmande kulturerna i Grekland och Thailands turistbyar. Nä nu är jag lite orättvis. Det är inte samma människor som chartrar och backpackar sig runt i Asien. Det finns en lite skum grej över det där med att backpacka långt bort i fjärran länder. Många som gör det är unga miljöintresserade människor som intresserar sig för andra kulturer. Människor som genom dessa långväga resor till andra kulturer släpper ut mycket mer avgaser än vad den fattige som allvarligt talat skiter i miljön och skulle ägna hela sin tid åt att fräsa runt med snöskoter om nu inte skatten på bränsle var så hög. Och givet att det kommer en vinter i år också vill säga. Så osäkert med sådant nuförtiden.


Bilderna jag har är från bästa Riksantikvarieämbetets Flickr-konto. En liten kulturskatt sådär. Bilderna är från Frankrike, Tyskland och Spanien. Det är så fint för när de lägger upp bilderna verkar de ha ganska lite information om vilka platser som är avfotograferade. Då hjälper andra till och säger vilka platser det måste röra sig om. Vanliga människor som ser bilderna då. Varpå Anna på Riksantikvarieämbetet tackar hjärtligt för att de hjälpt till så snällt. Det hela är synnerligen hjärtevärmande.

Länge leve ensamheten, Fernando ...

Som vi kommer upptäcka är ensamheten inte entydig på något vis. Lika mycket som den kan vara den säkraste vägen till vemodets små kulörta lyktor som är tända nu eftersom det blivit augusti och mörkt om kvällarna. Kanske hade någon kräftskiva förra veckan och ännu inte har tagit ned sina, för tillfället uppsatta, lampor. Ensamheten är svår men även nödvändig. Den är även högst personlig.

Att på något vis fånga in ensamhetens essens, dess kärna, är svårt. Så är det nog egentligen med alla känslor. I grund och botten anar vi mycket lite om hur andra människor känner när de säger att de känner likadant eller vice versa. Det är en såndär dagis-filosofisk fundering barn kan ha men sedan ryggar undan ifrån eftersom det är jobbigt att den är så svår att få svar på. Ser alla blå på samma vis? Nej, inte de färgblinda, men de övriga då. Vi vet med säkerhet att alla inte känner likadant inför ensamheten. Eremiter smyger sig undan och tycker alls inte om sociala sammanhang, medan andra tycker att det är skitjobbigt att vara för sig själv.
Ah, signe oss, vi mångsidiga människor.

En viktig skillnad är den ensamhet vi själva valt och den som omständigheternas makt tvingat på oss. Inte så sällan har jag hört det beklagas att vi inte som i engelskan kan säga alone om den mer positiva ensamheten och lonely om den mer negativa. Nu är det inte riktigt så enkelt, ens i engelskan. När Hank Williams sjunger att han är Alone and Forsaken är han faktiskt mycket ledsamt ensam. Kanske är det rimligare att säga att alone är själva tillståndet, medan lonely mer är känslan. Mina engelskakunskaper är på många vis begränsade.

Om vi då skiljer på dessa två ensamheter, den självvalda och den påtvingade, har vi med ett lätt fall och ett svårt att göra. Den självvalda ensamheten först är otvivelaktigt till gagn för alla vi som vill förkovra oss vemodets vackra stämning i våra liv. Ensamheten ger tid till tänkande och perspektiv vi annars inte ser. Stilla promenader i en vårskog, där snön smälter till småbäckar och björkträden står i knopp. Det ligger något i dem som säger att livet är tillvarons andhål. Eller att sitta i en eka, på en stilla sjö och titta på ett flöte. Även ett tyst hotellrum, med vita väggar och en minibar kan göra sitt. Så länge som där finns plats att andas ut och tänka efter. Eftertanken är ofta vemodets bror och kamrat. De har druckit duskål många gånger.

Den andra ensamheten är svårare. Den vi inte hyser kontrollen över. Många finner den alldeles oerhört ledsam. Därför är den ett tveeggat svärd. Problemet är vägen som går förbi ensamheten, som sluttar ned mot djupare mörker. Nu är jag ofta mån om att skönmåla ångesten. Men eftersom Owe Wikström skriver att det mycket farligt att göra det försöker jag vara ett gott föredöme. För stor lonelyness kan leda till ångest och ohälsa.

Men den kan ha sina förtjänster. Det finns ett stort rött hallon i den här ensamheten som vi inte kan nå utan att kastas in bland törnbuskens grenverk. Ställda inför den stora ensamheten väntar nya perspektiv. (Nu låter jag som en riktig självhjälpscoatch och jag vet inte om jag känner mig nöjd eller äcklad.) När du inte längre har någon chans att vända och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv, som Ola Magnell sjöng. Liv rimmar på perspektiv, vända på hända (och ända, men aldrig i en Ola Magnell-sång). När någon försvinner ifrån oss, flyttar ut eller färdas till de sälla jaktmarkerna, måste vi omvärdera det vi har och vad vi saknar. Nu är den här ensamheten inte direkt en väg till vemod, även om den kan få sådana läckra konsekvenser. Dess oförutsedda karaktär gör att den är svår att färdas medvetet. Vad vi kan göra är att motarbeta chocken när ensamheten väl kommer.

Vi är ensamma, oavsett hur många vänner vi har på facebook. Det är ett lite ledsamt men högst sannolikt faktum. Vår jord är en liten planet i en mycket stor, kall och mörk tomhet. Här och var finns stjärnor och planeter i tomheten, men inga som visat sig vänligt inställda till oss. Ateister ser ensamheten som självklar. Men även de troende bör nog överväga ifall verkligen den gud eller de gudar man tror på verkligen finns där för en när man har det svårt. Visserligen bygger mycket av det praktiska religiösa arbetet på att guden/gudarna faktiskt hör och bryr sig, vilket också många tror på. Där det finns tro finns det också tvivel. Och ensamheten får nog sägas vara större för den som har en gud som inte lyssnar. I vilket fall måste vi alla fejsa att ensamheten lurar, som en tiger i snåren, på oss.

Vi har visserligen människor och djur som hjälper jaga ensamheten på flykten igen. På inga sätt förändrar det att vår grund är ensam; ensamhet är så att säga normaltillståndet, liksom mörker och kyla. Det krävs att man lägger till något för att fördriva detta. Dessutom finns det en hake, för hur mycket förstår dessa medmänniskor oss egentligen. Nog hoppas många att just deras vänner och älskade ska se en som man verkligen är. På sitt sätt är detta också mycket positivt ur vårt perspektiv. För vemodet är den stillsamma saknaden och sorgen över något som upplevs som förlorat. Och har vi något finare att förlora än den omhuldade kärleken. Så när den av en eller annan anledning försvinner (ty allt är i längden förgängligt) har vi bara de vackra och mindre vackra minnena kvar, samt den eventuella saknaden. Kärleken och saknaden är stor, ensamheten är störst. Att vänner sviker är någonting man måste lära sig, Fernando.