Wägner och samtiden

På radion säger de att palestinierna visste att USA skulle lägga in sitt veto mot att bli medlemmar i FN, men att de blev ledsna över hur proisraeliskt presidentens tal var. De hade hoppats mer på Obama, förklarar reportern. Men det lackar mot val och i såna tider måste man vara lite extra proisraelisk som jänkare. Speciellt om man är liberal, då gäller det att inte mesa med palestinierna utan visa vem som är herre på Oljeberget.

Då tänker jag på en novell av gamla Wägner.
Den första kvinnan heter den och är en satir över det moderna Amerika med en tydlig sensmoral. Novellen är skriven strax efter första världskrigets slut och den handlar om kriget. Ingen vill ha krig, ändå är alla för det. Alla utom huvudpersonen, den första kvinnan i kongressen förresten. Joan heter hon och är vårt moraliska rättesnöre.

Presidenten kommer fram till henne och förklarar hur han tänkt om kriget. Han blev vald, främst av kvinnorna för sin hårdnackade pacifism. Med tårar i ögonen förklarar han att de måste stå upp för freden, annars vinner våldet. Och vann våldet skulle kvinnorna återigen förlora rösträtten och framtiden i staten, för då skulle bara makten att kuva räknas. Därför var det inte annat än rätt att de som var ädla ställde sig upp mot de grymma.

"Så samlade han sig på nytt: -- tro inte, sade han i litet hastigare tempo och betraktade Joan med ett litet vinnande leende, att kvinnorna eller pacifisterna är ur spelet för att vi börjar krig. Ni måste alla hjälpas åt att resa en oemotståndlig moralisk vilja i landet, så att segerns dag blir begagnad med större ädelmod och rättvisa än någonsin en segrare visat sen världens begynnelse.
Han sade detta med en glimt av fanatism. Det flammade till i hans grå ögon och för ett ögonblick vek den självbelåtna minen.
-- Vi ska föra krig som gentlemän och sluta fred som gentlemän, inte sant Maud, sade han nu åter leende och gav sin dotter, som otåligt avvaktade samtalets slut, en klapp på axeln."

Nå, Barrack gick inte ut i krig. Han har varit duktig och inte gått ut i några krig. Visst att han inte stängt Guantanamo och Afganistan verkar ju långt ifrån ro. Wägners 1920 är långt borta. Ändå kan jag se Barrack stå där med sentimental röst och försvara israelernas rätt. Nu är inte israelerna i krig på det sättet. Men att se enkom till en sida är inte en lösning på konflikten.

"Europa tror inte på sig själv längre. Och det tror inte längre på oss. Bakom allt vad vi gör och säger, ser man bara råa, cyniska bevekelsegrunder. Man tror vi är en samling hycklare med hårda hjärta. Man beundrar oss för att vi med så gott samvete kan begå grymma handlingar. Man beundrar oss för vår förmåga att att berusa oss med vackra fraser om söndagarna, som inte förpliktar till något om måndagarna. Den moraliska éclat, varmed vi gick in i kriget och ordnade om Europa efter de högsta principer, finner man oöverträffad som prestation.Om man motsäger dem, svarar de artigt, men intet man kan predika för dem kan häva deras tvivel på oss och på människan."

Jag undrar om inte Wägner kan säga samtiden något. Och om samtiden skulle säga Wägner något vore det väl "du ska inte tänka så mycket, grubbla inte". För så säger samtiden.
Kanske gick det här inte riktigt ihop. Jag tänkte inte så mycket före. Det var i alla fall en fin bild på Elin.

John Botvid

Jag har just läst ut John Botvids självbiografi Beatas Pojke. Jag har läst en del självbiografier nu under våren, Edvin Adolphsons och Max Hansens bland annat. Botvids liknar Hansens på det viset att de nästan är dickensiska i sin uppbyggnad. En fattig och kärv barndom, vissa vedermödor och sedan blommar allt ut i ideliga framgångar. Edvins är intressantare, förmodligen eftersom han kanske var lite mer intellektuell. Han sätter sig i ett sammanhang så att hans levnadsberättelse också blir en historia om den svenska teaterutvecklingen. Dessutom skriver han om sitt privatliv, vilket Botvid och Hansen nästan helt utelämnar i vuxen ålder. Sorgligt nog nämner Botte alls inte sin hustru Gunborg Maria Johnson.

Men så tycks han också ganska ointresserad av att beskriva sina yrkesverksamma år. Han liksom glider ner i att enbart berätta anekdoter och citera kritiker som skrivit positiva saker om honom. Det tar också typ 140 (av 220) sidor innan han får sin första roll. Början, om hans fattiga göteborgsuppväxt med den gravt religiösa modern däremot är alldeles fabulösa. Där finns allt jag vill läsa med, värmen, hur teatern växer fram, sorgen och staden. Det är som att resten mer är skrivet för att det borde vara där. Som en annan PO Enquist skriver han förresten om sig själv i tredjeperson och kallar sig just Beatas pojke. Också på bilderna står det Beatas pojke istället för hans namn. Det är lite fint nästan när han upp i medelåldern kallar sig pojken då och då.

Jag vill minnas att Sickan i sina memoarer beklagar sig lite över att hon aldrig fick chansen att spela något med verkligt allvar och tyngd. Hon var fast i sickanfilmer. Jag har läst liknande saker om Modéen och Söderblom. Säkerligen var det fler ändå som fångades i sina egna lustiga masker. Ändå har de närmast stigjärrelsk bredd i sina karriärer om man jämför med Botvids filmkarriär. Orättvist kanske, hans teaterkarriär var väl bredare. Men som stor teaterälskare måste han ändå, då och då känt sig oförlöst. Han berättar att en gång var han nere hos posten och skulle hämta ut något, men hade glömt sin legitimation. Han frågade om biträdet inte kände igen honom, men det gjorde hon inte. I det privata hade han inte mustasch, det var något som hörde till hans filmpersona. Men tydligen bar han alltid med sig en lösmustasch, som han då satte på sig och sade till biträdet att:
"Då går jag bott!" och efter det fick han naturligtvis hämta ut vad det nu var han ville ha.
På något vis finner jag den episoden mer tragisk än komisk.
Hon trodde bara han var den han var när han klädde ut sig till någon annan.

Just perspektivlösheten blir som mest tydlig när andra kommer in i bilden, såna som är större inom teaterlivet. Ställd vid sidan om Gösta, Gerhard eller Rolf så bleknar han på något vis. Även om han ihärdigt framhåller sin roll i det hela, skymtar mellan raderna att hans roll kanske mer är flugans stolta gång på rullgardinen än de stora elefanternas dans, för att tala med Pettersson. Det är väl att ta i, men han förefaller mig ändå som en utpräglad birollsinnehavare.

Pensionat Paradiset nämner för övrigt både Botvid och Adolphson, om än i olika kontext. Botvid omtalar det eftersom det var i den som han kom på sin catchphrase "kom bott!", vilket var till stor glädje för honom och satte prägel på hela hans fortsatta karriär. Adolphson tror jag nämner filmen när han muttrar surmulet om folk som inte tror att det fanns verkligt bra filmer från den tiden och sedan säger att de ändå uppskattar Pensionat Paradiset. Då tyckte nog Edvin att hans strävan efter att få göra svensk talfilms kanske första verkligt seriösa filmer hade ett högre kulturellt värde.





Boken var förresten fin. Han har ett tjusigt språk och det är väl värt att läsa den för barndomsskildringen och de putslustiga anekdoterna.

Här nedan några av John Botvids små gubbar. Tillsammans med bland andra Holger Höglund, Sickan, Julia Caesar och Tosse.

Min vän Tolstoj

"Fastän människorna, som till ett antal av några hundra tusen samlats på ett föga vidsträckt område, bemödat sig om att vanställa den mark, där de trängt sig samman; fastän de slagit in stenar i marken, för att ingenting skulle växa därpå; fastän de rensat undan varje uppstickande grässtrå; fastän de rökt ner med stenkol och fotogen; fastän de huggit bort träden och fördrivit fyrfotadjur och fåglar, -- så var våren ändå vår, till och med i staden."

En alldeles fabulös begynnelsemening.

Blanche och Birro

Idag råkade jag läsa en kort text av Marcus Birro. Det var någon förvirrad själ på facebook som tyckte att den var extraordinärt fin. Jag ska inte klaga på Birro, för det är som ”att dundra in med en bulldozer i ett hav av öppna dörrar.” Det är för övrigt en jättekonstig bild (även den om ljuset som rinner stör mig). Ett hav av öppna dörrar, en bulldozer i havet? Det jag tänkte på var att Birro är lite av en modern August Blanche.

Detta kan tyckas vara ett skamgrepp på en ärbar och död gammal författare, reformvänlig riksdagspolitiker och journalist. Jag borde inte spotta på vårt kulturarv.

August Blanche var författare i det svenska 1800-talet. Och han var onekligen framstående inom sitt värv. Han var den som åter väckte upp komedin på den svenska scenen, sedan den somnat in då Gustav III gick på maskeraden. Han förde revyn till Sverige. Under stora delar av sitt århundrade var han den mest spelade svenske dramatikern. Dessutom är han skriftställaren bakom mängder av små pikanta stockholmshistorier.

Men någonting hände under årens gång. Han blev allt mindrekänd för sitt konstnärsvärv. Speciellt dramatiken visade sig ha ett mycket tidigt bäst-före-datum. Framför allt kanske på grund av att han inte lagt ned särdeles stor egen skapandekraft i verken. På det stora rörde det sig av franska pjäser som han anpassat till den svenska scenen. Det ligger en duft som inte är helt ärofull över hans minne. NE konstaterar surmulet att:

”Sentida kritiker har dock ansett att hans omfattande produktion har ett begränsat konstnärligt värde, i synnerhet de större prosaverken, från Jernbäraren (1845) fram till Sonen af Söder och Nord (1851). Flertalet är typiska exponenter för tidens socialt engagerade "sensationsroman" med komplicerade intrigbyggen och typiserade personteckningar. ”

Nog för att hans noveller rönt större uppskattning enligt artikeln. Men det är någonting märkligt över att bli sågad i uppslagsboken. Det skulle inte ha hänt Almquist eller Tegnér. En kort stund i mitten av 1800-talet var de i samma sfär. Det var en djupt hyllad sfär, ett kändisskap utan dess like. En position i det svenska kulturlivet där de var sådana som fick namnge båtar och som fick tavlor målade av sig. Då Blanche dog skrev Svenska Familj-Journalen ”Vi kunna icke påminna oss, att någon privat man så blifvit beundrad i lifvet, så hedrad i döden, som August Blanche.” *

Liksom Birro i våra dagar blev Blanche mer känd för det han gjorde i egenskap av kändis. Det var en ganska liten grupp människor som faktiskt läste skönlitterära böcker under tiden för hans leverne.

Men låtom oss börja i hans liv. Blanche föddes som oäkting, utanför äktenskapet som son till en skvadrorpredikant, senare kyrkoherde, och en tjänsteflicka. Då modern gifte sig med en hovslagare tog August dennes efternamn. 1829 började gossen studera i Uppsala, avlade studentexamen, med hjälp av pengar som den biologiske fadern investerade. Han fortsatte sedan studierna i Stockholm och tog en juridisk examen.

Det liberala Stockholm som lärosäte var vid den här tiden i djup kontrast till det konservativa Uppsala. Han lär till och med ha blivit nedklubbad en gång då han dristat sig till att kritisera Geijers hållning i frågan om indragningsmakten.

”när Erik Gustaf Geijer väntades hem från riksdagen. Professor Geijer skulle hälsas välkommen med sång av eleverna. Geijer hade i konstitutionsutskottet försvarat indragningsmakten. Denna 'makt' som gav hovkanslern myndighet att dra in en tidnings utgivningsbevis. Detta stred, enligt August Blanche, mot tryckfriheten. August Blanche tog till orda, och opponerade mot de övriga eleverna. Hinner att säga: "varde mörker". Ett knytnävslag fäller stockholmaren ner till marken.” *

Han skiljer sig visserligen lite från Birro här på det viset att han aldrig byter åsikt med åren. Han förblir en stor liberal, en av den svenska liberalismens montörer, men hans åsikter blir med tiden mindre radikala. Och det är här jag tycker de möts, framför allt, Blanche och Birro. Två obstinata män på den litterära banan. Marcus Birro har en tendens att ta alla angrepp på kärnfamiljen som något som är riktat direkt mot honom. Personligt sårad far han gång efter annan ut i kärnfamiljens försvar, såsom en modern August Blanche.

Ty 1938 gav Almqvist ut Det går an, en småtrevlig bok om ett par som träffas med en båt och som bestämmer sig för att de kan kila stadig utan att gifta sig. Ramaskri i Moralsverige! Carl Jonas Love visste vad han gjorde. Själv lär han ha skyllt stora delar av sin olyckliga barndom på det tvång som föräldrarnas äktenskap innebar för dem. Fångade i en olycklig relation där de ständigt tärde på varandra och det var socialt omöjligt att skiljas, sådan var deras sits. Men man ska inte bli för freudiansk i det hela. Wikipedia säger att även intresset för Thomas Thorild och Swedenborg

Det-går-an-striden var förmodligen ett av Sveriges största kulturella gräl. Och den som grälade mest var nästan August Blanche. Debatten var vild, på många håll i den svenska journalistiken och Almqvist gjorde sig många fiender och få vänner. En hel genre av pastischer, parodier och svarsromaner kom. Blanche skrev själv flera,bland annat parodin Sara Widebeck.

Almqvist svarade sin belackare och tog inte helt fint upp frågan om Blanches oäkta börd. Denne blev förstås topp tunnor rosenrasande. Almqvists insändare där han rackar ner på oäktingen August är känt som Almqvistska dådet. För att rättvisa skulle skipas och Blanche skulle kunna få återupprättelse utmanade han sin antagonist på en regelrätt duell. Så skulle tvisten kunna lösas. Så vad gjorde då Carl Jonas Love? Ingenting! Han ignorerade fullkomligt utmaningen.

Detta gjorde förstås inte det hela bättre. Om min namne tidigare gått i taken passerade han nu rakt igenom det. Så när de båda herrarna en dag möttes på Strömparterren spottade Blanche Almqvist i ansiktet. Ett gott råd kanske till Marcus Birro kanske, om hans fiender en dag blir för sturska. Spotta dem i ansiktet. Eller ännu bättre vore om Marcus Birro inte slarvade bort sin tid på futtigheter som allt detta hatande, allt detta etter han far fram med, inte förargades över alla som tycker annorlunda än vad han gör. För i livet ryms en saga som man borde ta sig tid för. Kanske den sagan är berättelserna om Kalle Utter och hans vänner, skrivna av Blanche på 1850-60-talen. För i så fall tycker jag Birro borde sätta sig ner och läsa dem istället. Blir hans nästa bok tillnärmelsevis lika pikant som dessa har kärleken och konsten vunnit en stor seger.

August Blanche är för övrigt den som sagt de bevingade orden ”Fan må vara teaterdirektör”

Om bilderböcker

Jag växte upp i kvällningen. Den blå timmen, som de säger i Frankrike. Vad ska man rita för bilder till det här nu då? Egentligen skulle jag vilja ha slutbilden från Sent i november när Toft står och väntar på familjen, för den är nästan som en målning av Caspar David Friedrich. Jansson verkar tycka om just den sortens bilder med människor som står med ryggen mot en och tittar mot havet och horisonten.

För att föra bort mina tankar från den ruinens brant jag nu gränslar ska jag försöka ta tag i det här med barnboken. Så kan jag få det sagt någon gång. Min ekonomiska siuation hade jag tänkt lösa genom att låna pluringar av bekanta tills dess att jag går runt. Jag har läst i boken om Trustorhärvan att det är så man bygger upp sin förmögenhet.

Men så, till barnböckernas förlovade land. En idyllisk plats där blomstrande bersåer skötta av Madickens tjänstefolk och gärdsgårdar byggda (här faller bilden lite på att jag faktiskt inte vet om man bygger en gärdsgård, heter det att man sätter den? Jag tror aldrig att någon av mina vistelser på landet har innefattat någon resning av en gärsgård, jag får googla någon gång) av drängen Alfred. Där lyser i vilket fall solen från en klarblå himmel och vi som inte längre är barn står lite lojt ointresserade inför detta rike, där brottsligheten är kvar på mysterie-nivå och där fördomar aldrig visar sig stämma. I barnbokslandet slutar det alltid lyckligt och som Anna-Clara Tidholm säger (enligt Tidholm bygger man gärdsgårdar och det är Emils pappa som gjort det, inte Alfred).

Men nog skymmer det även i barnbokslandet. Speciellt bilderboken har en förmåga att vara mycket vemodig. Jag tror det beror på samspelet mellan bild och text samt att böckerna kan vara ganska korta och direkta.



En av min barndoms kanske roligaste bilderböcker var Ulf Nilssons stora bok om Lillasyster Kanin (ibland undrar jag hur stor del av min barndom som målades av Eva Eriksson). Det var väl ingen extravagant melankolisk skapelse kanske. Men den hade, som jag vill minnas, en fin balans mellan allvar och flams. Det var en farlig värld de levde i lillasystern och storebrodern, och deras föräldrar var ohjälpligt saknade eftersom de var ute och jagade morötter. Om aftonen måste de skynda sig in eftersom de blev jagade av vildsinta rävar. Kanske hade rävarna rullskridskor, minns inte så noga och i grytet var väggarna fulla av porträtt av gamla kaniner ur släkten. Det var liksom en stämning av skymning över hela boken.

Apropå skymning fanns ett barnprogram som gick ut på att Nils Eklund läste bilderböcker och visade bilderna ur dem Skymningssagor hette programmet och hade ett bedårande intro. Annars vill jag inte prata så mycket om barnprogram eftersom jag tycker det luktar lite instängt med barnprogramsnostalgi faktiskt. Att vissa program var bra hindrar inte min insikt om att det gick mycket skräp också. Förmodligen är programmen ändå bättre nuförtiden.

Men i vilket fall, skymningen. Där satt Barbro Lindgrens lille gubbe och väntade på sin vän hunden, och farbrornallen bar sin gamla grammofon. Men jag ska inte bli långvarig om Lindgren. Hon känns inte som någon man skulle behöva tipsa om. Som en ordentlig klippa på ett stormigt hav finns hon ju där. Det mesta jag ville säga säger hon ändå bra själv i den här intervjun.

Jag går vidare. Det jag ville säga är i vilket fall att jag tror att 80-talets barnboksutveckling slog igenom ett nytt slags allvar. Döden kommer dessutom med i bilden, som något att fejsa. En bok jag och min storebror inte gillade så mycket var Tidholms Resan till Ugri La Brek där döden spelade stor roll. Till och med Pettson som liksom är glad och färggrann handlar om en ensam gubbe i skogen som bara umgås med sin katt, när man tänker på det. Visserligen har han vänner när det väl kniper (Pettson får julbesök) men då handlar ju ändå hela boken om den stora våndan inför en utebliven jul.

Nu kan jag inte barnbokshistorien. Det blir ju väldigt svårt att ha någon egentlig översyn över den eftersom man vanligtvis tar in den medan man är så liten att man inte bryr sig särdeles om hur barnboken utvecklats. Men jag har läst en kurs i barnkultur så det får väl vara nog. Den huvudsakliga utvecklingen under 1900-talet är barnperspektivet. Man börjar tala mer med barnen än till dem i böckerna. Det går från Pelle Snygg via Ture Sventon, Lennart Hellsing osv.

Det har öppnats upp för fler ämnen som barn förstår på ett språk som barn förstår.Och det är där jag tror att dunklet tränger in.

Ty barndomen är bara lycklig som minne eller generalisering. jag har en på det stora hela lycklig barndom. Som någorlunda vuxen kanjag lugnt säga att jag aldrig blev slagen eller antastad, att båda mina föräldrar var närvarande och att min far aldrig i sitt liv var en sträng lutheransk präst vars kärlek var stark och kärv, Alexander. Hör du vad jag säger Alexander? Ändå är det svårt att uppskatta de ofantliga mängder av gråt jag grinade. Jag grät och grät och har alltid varit lite blödig på något vis.
Det råkar bli så att när jag tänker mig Barbro Lindgren framstår hon nästan kroppslös. Här med en liten nimbus, framför en randig tapet.

Även de välartade barnen måste få vara något mer än typ flickorna och pojkarna som hjälper farbror Sventon, eller hänger med Pippi, eller reser till Narnia. Dåliga föredömen förresten de där lite äldre barnböckerna. Det är ju de vanartiga barnen som man minns och tycker om. Vilket intryck satte typ Anne i femböckerna egentligen? Då var nog till och med hunden en rundare karaktär.

Kanske har utvecklingen vandrat vidare ochnu även börjat släppa in natten. DN skrev för inte allt för länge sedan en artikel om Danmarks "nya bilderböcker som handlar om mord, aborter och slavar". Jag känner mig för övrigt märkligt träffad av boken om August där, Idiot.

Nu tittar artikelförfattarna längtansfullt mot Danmark och i en tidigare länk talades det om det blomstrande läget i Norge. Så verkar det vara ganska ofta. Vi sneglar på hur häftiga de är i våra grannländer. Själv har jag ingen koll. Men jag tror man kan säga att vi närmat oss den danska utvecklingen. Det har de senaste tio åren kommit väldigt fina böcker som behandlar döden t.ex.

Själv lånade jag alldeles nyligen boken Månen blev rädd. Jag hade bläddrat i den i bokhandeln och tyckt den varit fin. Och jag måste säga att Tiberg och Höglund har gjort ett riktigt praktverk. Den handlar just om en (vår) måne som blir rädd och tappar lusten för allting. Inte heller kan han gråta. Till sist tar han sig till några sargade stjärnor som lär honom det och när boken slutar lyser han visserligen igen men är både glad och ledsen. Jag tycker även Gå inte fel kamel verkar vara en alldeles föredömlig bok.

Så det ser ljust fast mörkt ut för barnboken tycker jag. Det händer saker i utvecklingen och jag tror det är spännande.

Prolog till Melankoliska barnböcker

Har inte riktigt uppdaterat som jag borde den här veckan. Eller borde och borde, känner inte direkt något ansvar gentemot er, bästa av läsekretsar. Men man vill ju ha lite rörelse. Anledningen till mitt oskrivande är tre: valresultatet har rubbat mina cirklar, jag har förvärvsarbetat i Stockholm och dessutom skriver jag på en längre grej. Något om det melankoliska i barnlitteraturen. Som en pendang av något slag till Kalle Linds bok om proggiga barnböcker. Men jag kan börja lite redan nu.

Att ge några generella riktlinjer vad gäller konstnärer och vemod är svårt. Vemod och konst är något helt personligt. Frågar man mig måste jag säga att det inte finns något genuint konstverk som inte innehåller stråk av vemod. Framför allt på det musikaliska området är isen tunn att gå på. Människor har så egna och personliga upplevelser av den musik de gillar. För någon kanske en fantasi av Telemann är höjden av vfemod medan någon annan finner vemodet i Iron Maidens Fear of the Dark eller Thomas Andersson Wijs Sanningen om dig. Ingenting är rätt eller fel.

Likadant med litteraturen. Alla de stora, från Dante, via Shakespear, Tolstoj och Goethe till Herta Myller är stora i vemodet. Man kan inte mäta känslors styrka. För var och en är just dennes känslor de mest äkta.

Vad gäller poesi vill jag dock sticka ut hakan. För inte kan det finnas någon lyriker med ett så utpräglat vemodigt sinne som Bisamråttan i Barbro Lindgrens vemodstrilogi. Hur förfinad är inte dennes känsla? Ta bara hans kärnfulla:

STILLA KLAGAR DEN LILLA RÅTTAN

eller för den skull

SAKTA KLÄMTAR DEN LILLA KLOCK...

Några ord om Elin Wägner

Just nu pågår Elin Wägner-dagarna på St Sigfrids folkhögskola (där hade jag velat vara, Anders Linder avslutar, kan vara helt magiskt). Det får vara skäl nog att uppmärksamma författaren. Wägner är, enligt mitt tycke, en författare som är mycket bra på att koppla grepp om vemodet i tidens gång då hon berättar. Jag försökte rita ett porträtt av henne, men det gick väl sådär.



Ingen författare är överflödig, vars förmåga består i att ta ut en del av verkligheten, plocka bort virrvarret av oväsentligheter och plastiskt forma sitt motiv till en bild med klara linjer och färger.

Något som är lite synd tycker jag då Wägner kommer på tal är att vikten ofta läggs på hennes engagemang som feminist och människorättskämpe. Den på många vis utomordentliga wikipediaartikeln gör så mest hela tiden. Den utgår liksom från hennes liv och åsikter och nämner hennes verk sekundärt, inte så mycket som fristående konstnärliga verk utan som en del av hennes liv och strid. Mycket möjligt att alla auktoriteter på Wägner gör just en sådan indelning. Jag kan känna vördnad för hennes kamp på samma vis som jag känner inför Ellen Keys eller för all del Fredrika Bremer. Det är uppenbart att hon var en föregångsfigur. Samtidigt tycker jag det är synd att hennes författarskap kommer så i skymundan. För hon var ju författare.

Själv är skriftställaren inte helt oskyldig till att hennes liv skildras med betoning på dessa delar. Hennes författarskap är ofta ett medel för att berätta någonting särskilt. Samtidigt så finns det ju så mycket mer i det hela. Det är svårt just med kvinnorättskämpar. På samma vis som de är stolta för vilka de är och de framgångar de når så finns ju risken att deras tankegods står i vägen för deras konstnärliga gärning. När en feminist bara blir feminist i eftervärldens ögon har den ju återigen kategoriserats inom de förtryckssystem den velat bekämpa, man har blivit en idé kort sagt. Det finns ett problem i det här med identitet. För när man får en är man redan klassificerad. Det är en form av övergrepp där man begränsar en människa vid dess ursprung, dess tro eller övertygelse.

Samtidigt gör man nog Wägner orätt genom att betrakta henne som en författare bland författare. För jag undrar om inte författare är ett ord med till viss del manlig innebörd. Grundförfattaren är en man och så finns det kvinnliga författare. För Wägner tycks det inte ha varit lika viktigt att få vara med i den manliga sfären utan att förminskas av att vara kvinna som att faktiskt se det stora i att vara det. Det traditionellt kvinnliga är hos EW inte ett problem utan en erfarenhet som borde få en högre status (jfr. Alva Myrdal som mera såg det som kvinnorörelsens uppgift att i en rationell kamp slita sina forna bojor). EW finner en poäng i att kvinnor har beskrivits som de gjorts. Den kvinnliga erfarenheten är också en mänsklig erfarenhet (det här är nog min högst personliga tolkning). I en understreckare om Jobs hustru och hur Wells väljer att beskriva denne i sin Den odödliga elden:

Jobs hustru är visserligen jordbunden och inte hågad för långa underhandlingar. Säg farväl till Gud och dö. Men hon är ett resolut fruntimmer, åtminstone är det ingenting som hindrar, att man tänker sig det. Hon är den nödvändiga länken mellan realiteternas värld och mannen, som vistas i en metafysisk rymd. Hon klipper väl av hans resonemang, men hon tar vård om honom. Medan Job går till rätta med sin Gud, tänker man sig att hon ordnar med uppröjandet av olycksplatsen, där makarnas barn förgingos, och ställer med begravningen. Hon tittar till Job ibland, där han sitter på sin askhög och sticker till honom en kaka bröd. Hon är inte vidare vänlig då och inte särskilt tröstande eller storslagen, men hon är dock på sitt sätt liksom Katherina von Bohra nödvändig för jämvikten. Och det kan ligga en viss bister ändamålsenlighet i denna fördelning av mans och kvinnas kapaciteter, även om vi kvinnor inte vilja erkänna dess allmängiltighet.

Men nu har Wells fingrat på typen. Han har gjort Jobs hustru till ett våp, en elak liten dåra. Och därmed har han kränkt jämviktslagen. Det får vara måtta med allting, även med övermod och förakt. [...] Man kan svara: diktaren är suverän, han har rätt att skildra precis hurudana kvinnor han vill, och omöjliga våp har det väl alltid funnits. Om det har! Men Wells har inte avsett att skriva en roman om ett individuellt faIl. I skolrektorn, som, likt Job prövad intill döden, under väntan på operationen, kämpar för den osläckliga lågan i sitt bröst, genomfar med sin tanke universum och stannar inför Gud, har han framställt mannen som konfronterar Gud med världskriget och ber om en förklaring. Som pendant till denna har han framställt en stupid, grälaktig, nervös kvinna, som av sparsamhet köper för lite tyg till sorgdräkten hon skall bära efter sin son och står där med kjolen på halva benen.

Jag har en bok av Wägner, Gammalrödja. Inte någon utav hennes viktigare verk, förmodligen en bok som inte kommer i nytryck särdeles ofta. Ingenting som går att tjacka på adlibris. Men så är den inte någon politisk brandskrift heller. Det är dock en bra bok som trots att den är kanske 70 år gammal som trots att den talar om ett helt annat Sverige än jag någonsin upplevt kan tilltala mig, en ung gosse nådens år 2010. Den är bra för att den är skriven av Wägner som var en skicklig författare. Det tycks mig som att hon kände människorna, hon beskriver de mycket inkännande (EW är en smålandsskildrare av rang). Boken handlar om hur samhället förändras. Hur den gamla tron, strikt och luthersk blir en ny tro som öppnar sig allt mer för vetenskapliga lösningar. En process som inte är helt lätt.

Boken är nästan som en novellsamling. Handlingen begränsas i varje kapitel. De handlar om samma personer och tiden går emellan kapitlen, men de är ändå fristående. Jag tror Wägner känner för de allt mer akterseglade folket i det småländska Gammalrödja men samtidigt inser att tiden bara kommer fortsätta. Det är en liten historia på något vis. Den har bara små rubriker, hade den varit skriven i Västerbotten hade det inte varit gjort utan ett våldtäktsförsök och ett självmord.

I vilket fall, tillbaka till saken. Bland mycket annat trodde nämligen Wägner på berättandets kraft. Hon tänker sig att vi behöver sagorna, historierna, ja fiktionen då vi är människorna. Endast i ett perfekt samhälle (eller i paradiset, Wägners starka religiösa sökande är ännu en sådan sak som skyms av feministen Wägner) skulle vi kunna undvara detta. Som typ är därför författaren evig. Hon skev en understreckare i SVD om detta som på många vis är tänkvärd. Den tar avspark ifrån det att Strindberg på sin tid trott att journalistiken skulle ersätta skönlitteraturen. Tankar och verklighet, tänker hon, är något de flesta inte kan ta till sig med själ och hjärta om vi inte får det gestaltat för oss. Vi är helt enkelt mer beredda att gråta över det vi ser på film eller läser i böckerna än det vi läser i dagstidningen.

Litteraturen skänker oss också en frihet eftersom den inte fordrar något utav oss. Den verklighet böckerna presenterar för oss är intressantare än verkligheten självt. Som jag förstår Wägner behöver vi författare inte för att skåda en annan verklighet utan för att se vår egen. Vilket jag kan tycka är rimligt. Hon menar att de flesta saknar den skapandekraft som konstnären innehar. Vi är helt enkelt för fantasilösa för att själva se dramatiken i tillvaron omkring oss, vi behöver någon som dramatiserar det hela. Som hon

Människorna ha för litet fantasi i det stora hela för att ha roligt åt livets tragikomedi på egen hand. Livet omkring oss är fullt av lustspel, skådespel, spännande romaner i många delar. Men de flesta se inte, att de själva och deras omgivning äro mycket roligare än den tillgjorde Chaplin, se inte när tragedier utspelas hos deras granne, i deras hus, som i grymhet och storhet äro likvärdiga med de gamla tragödernas.

Det är en lite främmande elitism eftersom det ger konstnären ett egenvärde. Jag finner inget sådant i dagens debatt. I sitt sett att se på verkligheten har alltså konstnären en kunskap likt bagarens kunskap att baka bröd eller datatjommens kunskap att leta fram lösenordet till folk som jobbar på kontoret och slösar bort det för jämna. Konstnären är den som kan öppna ögonen för sina medmänniskor och visa vad livet egentligen är och går ut på.
Det är fint tycker jag.


http://www.elinwagner.se/

Litteratur och resor

Från och till gör jag nedslag i den populärare nyare litteraturen. Framför allt verkar det som ett alibi. Böckerna går fort och sedan kan jag med lugn i sinnet betrakta nutidslitteraturen som ointressantare än litteraturen från det förflutna. (Det händer även att jag läser sådant som rekommenderas till mig, från våra sena tider, men då är det ändå med förväntan på att det ska vara intressant eller bra på något vis.) Framför allt ljudböcker är bra såna alibin. På så vis har jag tillgodogjort mig Kajsa Ingemarsson, Jan Guillou, Paulo Coelho, Mia Törnblom, Kay Pollack, Dan Brown med flera, med flera. Folk har annars ofta svårt för att låta en förkasta sådant man inte gett någon chans. Det är som att de fortfarande tror på tillvarons förmåga att överraska en. Som att man inte redan vet vad man har att vänta sig då man ser en film, läser en bok eller vad man nu gör. Därför är det bra att snabbt bara höra igenom böcker så man sen får privilegiet att säga att Paulo Coelhos författarskap är något jag förknippar med djup tarvlighet.

Vill jag faktiskt läsa något lättsamt, en sidvändare som inte fordrar så mycket tankekraft, vänder jag mig till barnböcker istället. Barnböcker har den stora fördelen att kunna vara såväl djupsinniga som välskrivna men utan att komplicera allting såsom min vuxenlitteratur plägar göra. Så jag är en vän av barnboken.

För tillfället hör jag på Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger "Den mest säljande debutromanen i förlagets historia", "En trösterik roman som det är svårt att lägga ifrån sig", "Kan vara den vackraste bok jag läst. Någonsin." Kanske inte riktigt min åsikt, vackrast någonsin. Men jag är ändå positivt överraskad. Den har sina poänger. Den är visserligen lite klyschig men fri från pekpinnar. Nog för att det finns en ton i berättandet jag inte riktigt tycker om. Jag tror att det har med meningsbyggnaden att göra. Som att den är tillrättalagd för att vara fin. Ungefär som om det var skrivet på versfot, fast det är prosa. Det är bara en vag känsla och svår att beskriva. Värst är kapitelrubrikerna. Men den har ändå något fint över sig. Något alldagligt och saknadsfyllt. Det är som att den saknar stor dramatik eller några skrikiga rubriker. De går mest runt där ute på landet och lär sig prata om sig själva. Ganska rofyllt. Någonstans i mitten berättas det om årstidernas gång i Australien. Där fanns ingen höst eller vår och därför inte heller någon tid för minnen och längtan. Det kanske är sant, jag har aldrig varit i Australien. Inte heller kan jag känna att jag saknar det.

Ändå finns det ett vemodets värde i utlandsresor. Att uppleva något bara en kort tid är en speciell upplevelse. Just det där med att ha allt man vill ha ett litet tag; man åker någonstans och får ha det som man vill. Lite så är väl poängen med att semestra. Man får vädret som man vill, kan åka till havet och har kanske sparat en slant så att en har råd att gå ut och äta ett par kvällar. Under en kortare tid får en uppleva en form av undantagsliv, undantag från vardagen.

Det hela kan tyckas mycket ovemodigt i sig. Semesterliv är ofta ytligt, vulgärt och tärande på de orter som allt för mycket drabbas/föräras. För med att man gör undantag från vardagen gör även många undantag från att typ slänga sina sopor i soptunnor och annat av det tråkiga som vi förknippar med gamla Svedala.

Men det finns ett spektrum av det hela som är lätt att glömma bort. För det kommer tider då vi inte kan resa. Att resa långt bort blir för de flesta av oss undantag. Reseminnena står ut som enskilda, specifika och mycket fina (förhoppningsvis, annars har man ju släppt ut all koldioxid i onödan) hågkomster. Minnen där det verkligen hänt någonting. Att ha varit på en plats är en bra krok att hänga upp sitt minne på. En konkret detalj som gör minnet minnesvärt.

Tiden går medan vi är hemma och osemestrar. Våra paradis hinner förändras under tiden. De fina restaurangerna där vi upplevt så mycket byter meny, ägare, personal om vartannat och lägger till sist ned. De oupptäckta sandstränderna exploateras; de mysiga hotellen hinner förfalla. Andra, unga generationer hinner göra platsen till sin och fylla den med vilken stämning de nu vill ha. Eller vad som nu tiden för med sig. En dag blir vi kanske gamla. I alla fall en del av oss. Då orkar vi inte resa mer. Vi blir för svaga och bräckliga, för sjuka och beroende av sjukvård. När det händer har vi bara minnena kvar (om ens det) av våra resor. Förlorade på det sättet att vi aldrig får uppleva det igen, men ändå levande i oss, hur fint det var på restaurangen, hur vi badade på den öde sandstranden och hur mysigt hotell vi hittade just i utkanten av staden.

Fast jag bara gissar. Själv har jag inte den sortens reslust. Min vilja till utlandsresor är ganska begränsad. Fastän utlandsresor är det man ska göra som ung själ. Uppleva de främmande kulturerna i Grekland och Thailands turistbyar. Nä nu är jag lite orättvis. Det är inte samma människor som chartrar och backpackar sig runt i Asien. Det finns en lite skum grej över det där med att backpacka långt bort i fjärran länder. Många som gör det är unga miljöintresserade människor som intresserar sig för andra kulturer. Människor som genom dessa långväga resor till andra kulturer släpper ut mycket mer avgaser än vad den fattige som allvarligt talat skiter i miljön och skulle ägna hela sin tid åt att fräsa runt med snöskoter om nu inte skatten på bränsle var så hög. Och givet att det kommer en vinter i år också vill säga. Så osäkert med sådant nuförtiden.


Bilderna jag har är från bästa Riksantikvarieämbetets Flickr-konto. En liten kulturskatt sådär. Bilderna är från Frankrike, Tyskland och Spanien. Det är så fint för när de lägger upp bilderna verkar de ha ganska lite information om vilka platser som är avfotograferade. Då hjälper andra till och säger vilka platser det måste röra sig om. Vanliga människor som ser bilderna då. Varpå Anna på Riksantikvarieämbetet tackar hjärtligt för att de hjälpt till så snällt. Det hela är synnerligen hjärtevärmande.

Om nördar, allvar och subkultur

Ibland läser jag på aftonbladets hemsida. Det får mig att tvivla på min egen existens. För om jag verkligen fanns borde jag väl ändå haft något bättre för mig.

I alla fall måste jag säga att Caroline Ringskog Ferrada-Noli har en tydlig poäng. Åter till verkligheten! Egentligen skulle jag nog säga att det är mer nyanserat än vad hon uttrycker det hela. Genre-kultur behöver inte innebära flykt. Istället är det ofta ett sätt att angripa svårare mänskliga frågor. Även författare som haft ambitionen att skildra de utsatta och svaga har använt sig av extraordinära stillösningar. Det är knappast illusionernas fel att folk vänder sig bort från verkligheten. Författare som Harry Martinsson och Selma Lagerlöf använde den för att komma sina meningar närmre. Då Harry i Aniara tittar ut ibland stjärnorna tittar han i själva verket in i människorna. Aniara är för övrigt min bästa sci-fi tillsammans med TV-serien Farscape. Som Jonas Carlsson kommenterar i Lars Gustafssons blogg (Lars Gustafson's blog) är realismen ändå svårfångad och kan betyda så mycket olika.

Jag undrar om subkulturen i sig innebär flykten. Men någonstans finns ett förhållande där subkulturerna göder nördarnas eskapism och nördarna i sin tur uppmuntrar eskapismen inom subkulturen. Det blir en så kallad självförstärkande effekt. På så vis sviker subkulturerna de svaga och ensamma (vilka Caroline Ringskog Ferrada-Noli kallar arbetarklassen). Nu är väl jag knappast person att dömma nördarna. Förmodligen är det bra att folk har intressen. Det gör dem lite mindre ointressanta.

Men jag saknar allvaret. Jag saknar det allvarliga samtalet. Jag finner det inte i subkulturerna. Kanske är det inte så mycket en flykt från verkligheten som en flykt från andras verklighet. Som debattören säger ett sätt att ohämmat få förvalta sig själv och sitt intresse utan att störas av gråten i världen.

Framför allt saknar jag fantasyn som verkligen utnyttjar sina möjligheter Kanske missar jag den. Men den breda fantasyfåran verkar nöja sig med att olika skickligt tradera stildrag från Tolkiens dagar. Det utgör nummer 27 på min kulturella-besvikelser-lista (toppad ohotad av faktumet att Per Åhlin inte har råd att göra de filmer han vill).

Nu känner jag mig lite moraliserande och undrar om inte debattörskan också är det. Lite uppstyltat sådär med önskan om att den kulturella medelklassen ska sänka ned sin fromma näve och vara upplysta filantroper för de utsatta skarorna. Men så läser jag det extravaganta bloggsvaret och tänker att lite rätt har hon nog ändå, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, fast hon är moraliserande. För om man inte tilltalar suspekta astrologer måste man i alla fall ha någonting att komma med.

Fast mest skriver jag det här för att få rita en antropomorfisk Vredens druvor med mårdhundar i huvudrollerna:

En liten passus om fin litteratur

Jag tillåter mig en liten utvikning som väl egentligen är off topic. Men det här är ingen fascistblogg så jag får göra som jag vill. Dessutom är den ju nyöppnad, så det finns inte riktigt några ramar än. Jag läste på debutantbloggen om Fin litteratur och kände att jag borde säga någonting:


Finkultur är någonting i sanning bespottat. Inte vidare konstigt egentligen. Det är ändå ett ord som ursprungligen inte har någon annan betydelse än den rent ironiska. Det har aldrig funnits finkulturens vita riddare. Riddarna slåss för någonting annat. Alltså begreppet finkultur är inte någonting som de flesta av de som förmodligen är finkulturens förkämpar använder.

Min vän I. blir riktigt upprepad då man i spefullt tonläge antyder att hon är en finkulturell människa. Hon är det onekligen. Hon rekommenderar att man läser Bröderna Karamazov, hon kan spela cello, hon har stil och elegans. Det tar inte lång tid för en att förstå att hon har en smak som är rätt classy. Men eftersom finkultur indikerar att man gör sig just finare än andra tycker hon inte om det. Finkultur säger att det är den här kulturen bildade borgare och aristokrati har i sina finrum. Därför tycker vännen I inte om det, hon tycker inte hennes smak är finare än någon annans.

Så varför uppkommer då känslan av att behöva diskutera (läs förkasta) den så kallade finkulturen? Därför att det finns något där som ändå gnager. Inte bara den där bitterheten som infekterar populärkulturella konstnärer som lyckas bättre kommersiellt än på recensionssidorna (jag säger inte att Thomas Ledin och Camilla Läckberg är bra exempel, så har jag ingenting sagt). De verkar liksom känna ett trängande behov av att racka ned på recensenterna som aldrig ger dem goda recensioner. Alternativt anar de konspirationer om att recensentrerna kommit överrens om att diskreditera utan att ens tillgodogjort sig konsten. Nu låter det här som ett småsint beteende. Jag vill därför passa på att säga att ingen excellerar väl så i det här beteendet som Björn Afzelius gjorde. Han tycker jag ändå är bra ibland.

Men jag tvekar faktiskt på att recensenter i dagsläget har en sådan betydelse att de skulle kunna avgöra vad som är den nu så viktiga finkulturen.

Vad jag egentligen vill säga är att det finns något i det hela som jag vill slåss för. Inte finkultur, såklart. Vad jag kan försvara är kulturens värde. Det värdet tycker jag inte är oberoende av vad det är för kultur. Super Mario Bros 3 har helt andra värden än vad Buddenbrooks har. Jag vill propagera för konsten och dess möjligheter. Den kan utveckla oss, ge oss tankar vi aldrig annars fått och visa oss skönhet vi själva inte skulle kunna tänka oss. Konsten är vår enda väg till en annan och mycket vackrare värld. Jag tvekar inte att tycka att den konst som leder längs den vägen är på alla sätt bättre än kultur som endast cementerar vår inskränkthet. Det är bara min personliga bedömning. Andra har andra och rätt finns ändå inte. Jag tror att folk också känner att vissa böcker som drar åt det senare hållet inte är lika fina och därför känner att de måste ta avstånd från sina egna aningar. Som en MAX-besökare som bedyrar att maten minsann är lika fin som den på de dyrare restaurangerna.

Och det finns en poäng i att se kategorier i vår vardag. Jag tror ganska starkt på att vi måste kunna få begrepp på tillvaron. Det finns anledningar att skilja berg och kullar åt, även om det blir förenklade och generaliserande.

På sätt och vis kan man nästan säga att all kultur som strävar bort mot det rent kommersiella är finkultur. Den är fin för att den försöker vara någonting mer. Spelar roll om det är skramlig industrirock eller en film av Tarkovskij. Blotta ambitionen är nog för mig.

För det finns ett problem med den kommersiella kulturen. Den är lättjefull. Det är något att ligga och slappa med, något att slöglo på. Den stryker medhårs och bekräftar våra fördomar. Fin litteratur är fin därför att den tar tid och gör motstånd. Den är fin därför att den lär oss saker och utvecklar vårt språk. Det är sådant man måste kämpa med, läsa och tänka efter, kanske läsa om. Finkulturen är tidskrävande. Det är därför den är finkultur. Tappar vi tålamodet för det tappar vi nycklarna till dörrar som ledde till någonting väldigt fint. Det är inte fel att tillgodogöra sig populärkultur. Det tycker nog ingen. Populärkulturens grepp om tillvaron är så stort att all övrig kultur är som små fiskar i en väldig ocean. Att tro på fiskarnas strävan att vara fiskar och inte hav är att tro på värdet i fisk. Den stora tjusningen i fiskarnas varierade utseenden och beteenden.

Hukar vi och säger att allt är lika fint, att man får bestämma själv, har vi visserligen rätt. Det är sant. Ingen kan bestämma över vad vi tycker. På MAX får man till och med bestämma exakt hur mycket is man vill ha till läsken.





Ty konst har adel
som evigt höjer
sig över tid och ras.
För knektars tadel
hon sig ej böjer.