Om mångfalden i föreningssverige

I helgen var jag på Röda Korsets ungdomsförbunds årsmöte, som den filantrop jag nu är. Det är andra året jag varit det. Detta år var det lite speciellt, då Svenska Röda Korset hade det i samma veva. Förutom att vara en tillställning full av demokrati, möten (i dubbel bemärkelse) och kommunikation så

Föreningssverige är på många vis en mycket småborgerlig historia. Och framför allt inom den sortens välgörenhetsföreningar som Röda Korset, Rädda Barnen, Lutherhjälpen. Inte nödvändigtvis frikyrkliga föreningar, men harmlösa, snälla. Dit dras societetsdamerna som flugor till skit. Aldrig förr har jag väl sett en sådan hord av medelklasskvinnor, i övre medelåldern. Det var hundratals av dem! När de kom gående i grupp, förbi i korridoren, var de så lika så om de hade sprungit runt i en ring hade man aldrig märkt att det var samma som kom flera gånger. Deras hårdaste debatt handlade om babypaketen, som de brukar sticka. Centralstyrelsen ville avskaffa dem, för att de inte längre fyller något behov. Ingen tar emot dem, så de paketen blir en stor administrativ börda.

Ungdomsförbundet är visserligen mer mångsidigt. Där finns det till och med riktiga invandrare (på riktigt alltså, inte bara adopterade!) och en inte helt oansenlig del män. Fast männen är i klar minoritet. Det verkar inte riktigt vara deras/våran grej det där med att hjälpa andra. Sen tror jag faktiskt inte det var någon same eller rom där. Dock, det finns en ambition att nå ut till kidsen i hooden, inte för att hjälpa dem utan för att få dem att hjälpa andra som behöver än mer hjälp (nu antyder jag ju att kidsen i hooden faktiskt behöver hjälp, men det gör vi väl alla ibland).

Däremot är något slående. Det är hur homogena vi är när det kommer till utbildning och klass. Det hela förefaller nästan komiskt. Där finns en närmast skriande frånvaro av allt vad arbetare heter (överklassen lyser väl också med sin frånvaro antar jag). Den stora majoriteten läser finare utbildningar på olika universitet, andra går på gymnasiet och är så flagrant duktiga i pluggämnena att det ska mycket till för att de inte ska gå vidare till universitetsvärlden senare. Jag blev nästan lite rädd, trots att jag visste att det skulle se ut såhär. Nog hade det räckt om det var så det såg ut, men det är mer specifikt än så. För bland universitetsstudenterna är det också blott en liten skärva som engagerar sig i RKUF. Närmare bestämt är det vissa jurister, ekonomer och folk som läser pol.mag-programet (dvs. samhällsvetare utan klar riktning i livet). Uppsala stod nästan för mångfald eftersom vi skickade med en humanist (jag) och en sjuksköterska.

In i skogslandskapet leder en liten väg

Det är mycket tacksamt att blogga. Se bara på detta!




I våras då jag först på allvar började mitt sökande efter lifvets mer vemodiga dimensioner hörde jag talas om en essä av Sten Selander. Han var poet, botanist och akademieledamot på stol sex (av aderton). Såhär i efterhand tror jag faktiskt hans landskapsskildringar och miljöintresse var det som stod sig bäst. Tycker poesin hans ofta känns inaktuell. För att få veta mer om essän, som jag inte hittade på stadsbiblioteket, mejlade jag Svenska Akademiens utmärkta bibliotekarie. Hon inte bara hittade essän, hon rättade även det lilla fel jag gjort i titeln (jag trodde Uppsvensk var Uppländsk), därefter kopierade hon utan knussel upp skriften och postade till mig. Essän heter En uppsvensk landsväg och är från 1934.


Det är onekligen en i allra högsta grad vemodig betraktelse. Han drar sig till minnes pojkårens somrar i Roslagen, tätt invid en landsväg av den krokiga och backiga sorten. Det här måste ha varit runt sekelskiftet 1900, då ännu inte bilar for fram. Sedan dess hade vägen varit statt i förfall. Nya, raka, asfalterade vägar hade blivit dragna i andra delar av socknen och där dundrade bilarna nu fram. I det lilla handlar essän om detta, i det stora heter det att: "Livet är ett gott och döden ett ont. Men det ligger något av dödens skrämmande kyla också i det liv, som alltför blint och hänsynslöst rusar bort från sitt eget förflutna."

I Hudiksvall där jag var en hel del i somras har de lagt en nysträckning av E4:an. Förändringen har länge varit önskad och omdiskuterad. Bruksorten Iggesund ska äntligen slippa ha europavägen rakt genom bygden. Motorvägens skugga, som det heter i visan, är förstås inget man vill ha vilande över det som ska vara en harmonisk uppväxtort för barn att springa fritt och leka eller hälsa på varandra. Samtidigt, hur ska vi komma ihåg Iggesund nu om vi inte reser igenom? Hur ska fyrklöverns gatugrill klara sig utan lastbilschaffisarna? Hur slår det mot turismen när folk inte åker igenom?

Vägarna är nya, men inte målen. Vi åker till samma orter, vad som förändras är det vi ser på vägen. Åter till Selander. Jag tror han är missförstådd ändå. Nu känner jag honom inte, så vad vet jag. Men han målas ut som en sådan furiös motståndare till modernismen, framför allt på Wikipedia. I grund och botten försökte han ändå introducera nyare poesi för bredare folklager och hans garde av intimister var väl ändå inte modernismen så främmande? Jag tror snarare det är den utveckling poesin tog efter andra världskriget som tappar honom. Han tycker det blir för obegripligt och det barn han i grunden vill vara med och vårda vänder sig bort och springer sin väg i natten. Nu kan man väl inte kalla modernismen för ett barn på 40-talet längre, men jag gillar liknelsen och fina liknelser går före passande liknelser - fråga bara Ranelid. Selander ville ha en vardagsnära poesi, med konkreta bilder hämtade från sådant människorna kände till, hemmet och familjen, naturen och sånt där.

Han betraktar vägarna som människornas uråldriga vänner. Hans barndomsväg hade återgått till en form av urstadie, igenvuxen och med djupa hjulspår men ändå som en klart gräns bort från de främmande skogarna och täkterna. Dess sträckning har kommit av sig själv och inte som en kompromiss mellan olika remissinstanser. Även de äldre bondgårdarna har den funktionen. De tycks nästan organiska där de vuxit upp med hänsyn till landskapets väder och vind. "De fogades en gång i världen in i landskapet på de ställen, naturen själv hade bestämt, i sydlutorna under skyddande bergknallar eller på kulla som blickade ut över åkrarna."

Hur konservativ är han, Sten Selander? Jag tänker mig nog att akademieledamöterna ofta varit lite mer konservativa än vad kanske jag är. Lite måste jag le när han påpekar hur bondgårdarna i Norrland ser ut att vara direktplacerade ovanifrån eftersom det är gamla skogsbygder och inte åkermark som kommit direkt med landhöjningen, eller hur fik absolut inte hör hemma. Men paradoxalt nog kan han nog vara mindre konservativ idag än han var 1934. Hans svårmod inför tidens gång har mer med arkitektur att göra än ren politik. Idealet han ser är en form av miljötänkande. Han vill ha människor interagerade med sin natur, den mänskliga floran av syrenbuskar och sådant som en nyanserad övergång från människa till natur. Och kan man annat än känna sympati med den som sett sitt paradis gå förlorat?

[D]et är så ödsligt sällan man nu hör en vagn skramla borta i Grötbacken. Och mitt i solskenet kan man plötsligt känna sig genomkyld av den tomma, höstliga kvällsdagern över de vägar som leder tillbaka, mot det döda och förgångna. Ville jag inte hellre att livet och utvecklingen kommit ihåg min landsväg, att den breddats och rätats och byggts om och nu varit fylld av framrusande bilar och kantad av villor och bensinstationer? Jag vet inte. Kanhända.

Jag tror det kan vara i Satansverserna som Rushdie skriver att vägen är kortare mellan storstad och storstad än mellan stad och land. Det är nog sant. Vägarna mellan centrum och centrum är raka och har ny fin asfalt. Norrbovägen som löper från Hudiksvall till Delsbo, fast på ett slingrigare manér än den större 84:an, vrider och vänder sig och har pottor som små kratrar som man får skumpa fram över. Det är en väg som inte är så prioriterad. Då är det viktigare med E4:an, för där ska många åka. De små vägarna är små därför att många inte åker på dem. Är man få får man lov att fara under mindre påkostade omständigheter.


Nu skriver jag helt oriktigt om det här som en form av landsbygdsfenomen. Det är inte helt sant. Såhär såg Postgatan i Göteborg ut 1928, det gör den inte idag. Städer saknar visserligen den naturlighet Selander eftersträvar, där är verkligen varje hus placerat efter en plan vida uppifrån. Samtidigt är processen densamma och kanske ännu kraftigare. De små gränderna från förr där folk levde tätt inpå varandra breddades, blev långa raka gator. Sedan kom nya hus för folk att bo i, tätt inpå varandra. Om man tänker sig att vägen är människornas vän, då är nog också gatan det. Då kan nog gatorna som man vuxit upp på säga något, i alla fall till en själv, om den man var, blivit och är. Bilden är från Riksantikvarieämbetets utmärkta Flickr-flöde. Jag förstår på alla vis nyttan i nya vägar och nya hus för de nya människorna som ska fram. Men nog är det lite synd att något går förlorat som man liksom varit en del av, som man satt sitt spår i och som satt sitt spår i en.

Landsvägarna ligger ändå kvar. Som minnen präglar de landskapet och berättar om små håll dit man kan ta sig. De växer ofta inte helt igen utan spåren ligger kvar. Landet minns de som fanns här före oss.

Liten spellista på temat gamla vägar, som ett soundtrack.

Connecta med people

Jag har fått ett litet häfte från min personliga coach där det bland annat står att jag är mycket omusikalisk men å andra sidan fruktansvärt social. På en skala mellan ett och nio är jag nio i social. Det här är inte sant. Visserligen ofrivilligt, men ändå är det så att min coach ljuger för mig. Datorn som räknat ut hur jag är har räknat fel, helt enkelt.

Eller ja, det beror lite på hur man tolkar det att vara social. Ordboksförklaringen "som har att göra med (samspelet mellan) människor i grupp" kan ju inbegripa väldigt mycket. Så när jag beskriver mig som social i en arbetsintervju menar jag att jag kan föra mig i sociala situationer och att jag för jobbets räkning kan ta kontakt med främlingar.

Den tolkningen inbegriper på inga vis den ångest som lamslår mig flera timmar innan jag ringer ett samtal och marknadsför mig själv. Inte heller går tolkningen in på hur konfys jag kan bli när främlingar helt oprovocerat börjar prata med mig. Och jag måste dessvärre säga att jag nog inte skulle vilja vara så värst social heller. För även om det hade varit praktiskt att kunna ringa upp en tio-femton arbetsgivare om dagen och bett på mina bara knän om att få ett jobb så finns nackdelar jag har svårt att bortse ifrån. För dessvärre är det så att jag inte vet någonting som tråkar ut mig så till den milda grad som låt säga välanpassade, sociala och lyckliga människor. Inget gör en människa så intressant som ett lite neurotiskt sinnelag, melankoli eller ett liv som rent i allmänhet trilskas. Dessutom kommer det dagar då jag har en djuphavsfisks behov av närhet, värme och ljus.

I lördags åkte jag tåg till Stockholm för att fika och gå på visafton. Det var nästan fullt på tåget så jag fick lov att sätta mig bredvid en medpassagerare. Eftersom jag behandlar andra såsom jag vill bli behandlad själv sätter jag mig i regel inte bredvid folk. Men detta blev nu ett undantag.

Min medpassagerare förklarade att hon haft det på känn att hon skulle behöva flytta upp sin väska. Varpå hon började prata lite om hur få tåg som gick på helgerna, knappt mer än ett i timmen, dessutom var det smått om bussar. Det var ju därför det blev så fullt på tåget. Sen visade hon mig ett par som stod med armarna om varandra på perrongen. De var onekligen lite speciella, stod helt blickstilla, med allvarliga miner. Hon sa att de stått såsäkert i en kvart nu.

Såhär i efterhand undrar jag om jag borde pratat mer med henne. Mycket möjligt kan hon ha varit en god vän i vardande. Om jag hållit konversationen i gång kanske vi kunde ha blivit världens polare, som fikat och diskuterat Heine och sådant man gör med sina vänner. Istället skrev jag klart ett brev. Själv somnade min medpassagerare och vaknade inte förrän vi åkte in på station i Stockholm. Vem kan hon ha varit? Ibland säger jag som ett halvskämt till mina bekanta att det där med bekanta låter som en bra idé, såna ska jag skaffa mig någon gång.

Jag har drömt jag skulle sjunga vad jag känner,
hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,
hur i vanvett jag flyr från mina vänner,
och i mörkret till den okände ber.

Samtidigt vill man ju inte vara som Jonas Thente som glider upp och säger "Hej, stumpan, här sitter du och sover". Man får förmoda att unga kvinnor inte behöver främmande män på tåg för att ha något att prata Heine med. Nu ser min översta bild ut som att jag åkte via 70-talet till Stockholm.

Litteratur och resor

Från och till gör jag nedslag i den populärare nyare litteraturen. Framför allt verkar det som ett alibi. Böckerna går fort och sedan kan jag med lugn i sinnet betrakta nutidslitteraturen som ointressantare än litteraturen från det förflutna. (Det händer även att jag läser sådant som rekommenderas till mig, från våra sena tider, men då är det ändå med förväntan på att det ska vara intressant eller bra på något vis.) Framför allt ljudböcker är bra såna alibin. På så vis har jag tillgodogjort mig Kajsa Ingemarsson, Jan Guillou, Paulo Coelho, Mia Törnblom, Kay Pollack, Dan Brown med flera, med flera. Folk har annars ofta svårt för att låta en förkasta sådant man inte gett någon chans. Det är som att de fortfarande tror på tillvarons förmåga att överraska en. Som att man inte redan vet vad man har att vänta sig då man ser en film, läser en bok eller vad man nu gör. Därför är det bra att snabbt bara höra igenom böcker så man sen får privilegiet att säga att Paulo Coelhos författarskap är något jag förknippar med djup tarvlighet.

Vill jag faktiskt läsa något lättsamt, en sidvändare som inte fordrar så mycket tankekraft, vänder jag mig till barnböcker istället. Barnböcker har den stora fördelen att kunna vara såväl djupsinniga som välskrivna men utan att komplicera allting såsom min vuxenlitteratur plägar göra. Så jag är en vän av barnboken.

För tillfället hör jag på Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger "Den mest säljande debutromanen i förlagets historia", "En trösterik roman som det är svårt att lägga ifrån sig", "Kan vara den vackraste bok jag läst. Någonsin." Kanske inte riktigt min åsikt, vackrast någonsin. Men jag är ändå positivt överraskad. Den har sina poänger. Den är visserligen lite klyschig men fri från pekpinnar. Nog för att det finns en ton i berättandet jag inte riktigt tycker om. Jag tror att det har med meningsbyggnaden att göra. Som att den är tillrättalagd för att vara fin. Ungefär som om det var skrivet på versfot, fast det är prosa. Det är bara en vag känsla och svår att beskriva. Värst är kapitelrubrikerna. Men den har ändå något fint över sig. Något alldagligt och saknadsfyllt. Det är som att den saknar stor dramatik eller några skrikiga rubriker. De går mest runt där ute på landet och lär sig prata om sig själva. Ganska rofyllt. Någonstans i mitten berättas det om årstidernas gång i Australien. Där fanns ingen höst eller vår och därför inte heller någon tid för minnen och längtan. Det kanske är sant, jag har aldrig varit i Australien. Inte heller kan jag känna att jag saknar det.

Ändå finns det ett vemodets värde i utlandsresor. Att uppleva något bara en kort tid är en speciell upplevelse. Just det där med att ha allt man vill ha ett litet tag; man åker någonstans och får ha det som man vill. Lite så är väl poängen med att semestra. Man får vädret som man vill, kan åka till havet och har kanske sparat en slant så att en har råd att gå ut och äta ett par kvällar. Under en kortare tid får en uppleva en form av undantagsliv, undantag från vardagen.

Det hela kan tyckas mycket ovemodigt i sig. Semesterliv är ofta ytligt, vulgärt och tärande på de orter som allt för mycket drabbas/föräras. För med att man gör undantag från vardagen gör även många undantag från att typ slänga sina sopor i soptunnor och annat av det tråkiga som vi förknippar med gamla Svedala.

Men det finns ett spektrum av det hela som är lätt att glömma bort. För det kommer tider då vi inte kan resa. Att resa långt bort blir för de flesta av oss undantag. Reseminnena står ut som enskilda, specifika och mycket fina (förhoppningsvis, annars har man ju släppt ut all koldioxid i onödan) hågkomster. Minnen där det verkligen hänt någonting. Att ha varit på en plats är en bra krok att hänga upp sitt minne på. En konkret detalj som gör minnet minnesvärt.

Tiden går medan vi är hemma och osemestrar. Våra paradis hinner förändras under tiden. De fina restaurangerna där vi upplevt så mycket byter meny, ägare, personal om vartannat och lägger till sist ned. De oupptäckta sandstränderna exploateras; de mysiga hotellen hinner förfalla. Andra, unga generationer hinner göra platsen till sin och fylla den med vilken stämning de nu vill ha. Eller vad som nu tiden för med sig. En dag blir vi kanske gamla. I alla fall en del av oss. Då orkar vi inte resa mer. Vi blir för svaga och bräckliga, för sjuka och beroende av sjukvård. När det händer har vi bara minnena kvar (om ens det) av våra resor. Förlorade på det sättet att vi aldrig får uppleva det igen, men ändå levande i oss, hur fint det var på restaurangen, hur vi badade på den öde sandstranden och hur mysigt hotell vi hittade just i utkanten av staden.

Fast jag bara gissar. Själv har jag inte den sortens reslust. Min vilja till utlandsresor är ganska begränsad. Fastän utlandsresor är det man ska göra som ung själ. Uppleva de främmande kulturerna i Grekland och Thailands turistbyar. Nä nu är jag lite orättvis. Det är inte samma människor som chartrar och backpackar sig runt i Asien. Det finns en lite skum grej över det där med att backpacka långt bort i fjärran länder. Många som gör det är unga miljöintresserade människor som intresserar sig för andra kulturer. Människor som genom dessa långväga resor till andra kulturer släpper ut mycket mer avgaser än vad den fattige som allvarligt talat skiter i miljön och skulle ägna hela sin tid åt att fräsa runt med snöskoter om nu inte skatten på bränsle var så hög. Och givet att det kommer en vinter i år också vill säga. Så osäkert med sådant nuförtiden.


Bilderna jag har är från bästa Riksantikvarieämbetets Flickr-konto. En liten kulturskatt sådär. Bilderna är från Frankrike, Tyskland och Spanien. Det är så fint för när de lägger upp bilderna verkar de ha ganska lite information om vilka platser som är avfotograferade. Då hjälper andra till och säger vilka platser det måste röra sig om. Vanliga människor som ser bilderna då. Varpå Anna på Riksantikvarieämbetet tackar hjärtligt för att de hjälpt till så snällt. Det hela är synnerligen hjärtevärmande.

Om att börja en blogg nu

Det är sent att börja en blogg nådens år 2010. Det är så sent att det inte ens är efter eller ohippt att göra det nu. Den yttre tidsgränsen för när man är efter med att starta en blogg är redan passerad. Liknelsen att man missade tåget är inte längre aktuell. Något som är lite tur eftersom sista-tåget-liknelser är så hopplöst slitna.

Det som är kvar nu av den slitna klyschan är en perrong som förfallit till den milda grad att växter börjat gro i asfalten. Rostiga står gamla godståg kvar. Kanske har SJ glömt dem där. kanske kommer det en tågens dag då friska unga tågarbetare springer och växker loken till liv och låter de rostiga vagnarna än en gång rulla.

Men risken är dock överhängande att även på tågens stora triumfdag förblir de rostiga vagnarna lika bortglömda. Nya tåg har tagit de gamla tågens plats. De nya tågen har många kvaliteter, de är snabbare och tystare, pilar fram genom landskapen. Dock är deras tystnad och hastighet en utveckling med andra konsekvenser än de mer uppenbara. Det romantiska skimret har falnat. Järnvägsfogarnas slammer, mellanrummet mellan vagnarna där man kunde stå och se marken ila förbi under en. Nu reser många hastigt och effektivt. De stirrar in i sina datorskärmar och lyssnar på musik och avskärmar sig från resan de företar. Resan är inte vägens mål, målet är målet.

Jag har börjat förlora greppet om min liknelse.
Innan jag släpper den helt ska jag bara passa på att dra mig till minnes min barndom. En dammig sommardag när jag var mycket liten, jag talade knappt. En dag väntade jag och min mor på tåget. Det skulle komma med far och bror min. Så rullade tåget in på perrongen och de tu klev av. Men det spelade alls ingen roll för mig. Mina ögon gick oavkortat till tåget. Åh, tåg. "Tåg!", ropade jag glatt och kunde inte slita mig från det fascinerande fordonet. Alldeles förhäxad var jag.

Nu åter till det här med att börja skriva en blogg.

Med vemod kan vi nu begrunda den sk. bloggosfären. Ett begrepp som mycket få normalt funtade människor känner ligger särdeles bekvämt i munnen. Nu kan vi se tillbaka på bloggosfärens tid och minnas. Minnas den unga tiden när nyfikenheten och uppfinnarglädjen frodades. Vi kan minnas hur tacky blondinbellas blogg såg ut innan hon blev stor och kom i kontakt med layoutföretag, vi minns helgondagböcker och den där Killing-haren som tyckte illa om Håkan Nesser. Allt sådant har tidens gång kastat undan.
Som en virvelvind i höstlig skog, sopar stigen ren från torra löv ...