Jag har fått ett litet häfte från min personliga coach där det bland annat står att jag är mycket omusikalisk men å andra sidan fruktansvärt social. På en skala mellan ett och nio är jag nio i social. Det här är inte sant. Visserligen ofrivilligt, men ändå är det så att min coach ljuger för mig. Datorn som räknat ut hur jag är har räknat fel, helt enkelt.
Eller ja, det beror lite på hur man tolkar det att vara social. Ordboksförklaringen "som har att göra med (samspelet mellan) människor i grupp" kan ju inbegripa väldigt mycket. Så när jag beskriver mig som social i en arbetsintervju menar jag att jag kan föra mig i sociala situationer och att jag för jobbets räkning kan ta kontakt med främlingar.
Den tolkningen inbegriper på inga vis den ångest som lamslår mig flera timmar innan jag ringer ett samtal och marknadsför mig själv. Inte heller går tolkningen in på hur konfys jag kan bli när främlingar helt oprovocerat börjar prata med mig. Och jag måste dessvärre säga att jag nog inte skulle vilja vara så värst social heller. För även om det hade varit praktiskt att kunna ringa upp en tio-femton arbetsgivare om dagen och bett på mina bara knän om att få ett jobb så finns nackdelar jag har svårt att bortse ifrån. För dessvärre är det så att jag inte vet någonting som tråkar ut mig så till den milda grad som låt säga välanpassade, sociala och lyckliga människor. Inget gör en människa så intressant som ett lite neurotiskt sinnelag, melankoli eller ett liv som rent i allmänhet trilskas. Dessutom kommer det dagar då jag har en djuphavsfisks behov av närhet, värme och ljus.
I lördags åkte jag tåg till Stockholm för att fika och gå på visafton. Det var nästan fullt på tåget så jag fick lov att sätta mig bredvid en medpassagerare. Eftersom jag behandlar andra såsom jag vill bli behandlad själv sätter jag mig i regel inte bredvid folk. Men detta blev nu ett undantag.
Min medpassagerare förklarade att hon haft det på känn att hon skulle behöva flytta upp sin väska. Varpå hon började prata lite om hur få tåg som gick på helgerna, knappt mer än ett i timmen, dessutom var det smått om bussar. Det var ju därför det blev så fullt på tåget. Sen visade hon mig ett par som stod med armarna om varandra på perrongen. De var onekligen lite speciella, stod helt blickstilla, med allvarliga miner. Hon sa att de stått såsäkert i en kvart nu.
Såhär i efterhand undrar jag om jag borde pratat mer med henne. Mycket möjligt kan hon ha varit en god vän i vardande. Om jag hållit konversationen i gång kanske vi kunde ha blivit världens polare, som fikat och diskuterat Heine och sådant man gör med sina vänner. Istället skrev jag klart ett brev. Själv somnade min medpassagerare och vaknade inte förrän vi åkte in på station i Stockholm. Vem kan hon ha varit? Ibland säger jag som ett halvskämt till mina bekanta att det där med bekanta låter som en bra idé, såna ska jag skaffa mig någon gång.
Jag har drömt jag skulle sjunga vad jag känner,
hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,
hur i vanvett jag flyr från mina vänner,
och i mörkret till den okände ber.
Samtidigt vill man ju inte vara som Jonas Thente som glider upp och säger "Hej, stumpan, här sitter du och sover". Man får förmoda att unga kvinnor inte behöver främmande män på tåg för att ha något att prata Heine med. Nu ser min översta bild ut som att jag åkte via 70-talet till Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar