När jag vaknade låg en småkall och rå luft i rummet. Jag sover med öppet fönster, men kanske får det vara slut med det nu. Kanske är det dags att lykta fönstret för hösten. Igår ar jag på visfestival på Mosebacke. Det var fint, om än lite ledsamt eftersom Ola Magnell inte kom. Honom ville jag se. Han hade jag dessutom bara sett en gång.
Vännen B, som var där, sa att hösten kommit tidigt och inte särskilt smygande i år. Kanske förbrände den sig. Årets årstider har varit radikala och yviga, den köldslagna vintern, den rusiga våren och den förbrännande heta sommaren. Månne brände den sitt ljus i bägge ändar. Jag ska inte sakna den. Uppsala är dessutom så märkligt konstruerat att staden lever upp när sommaren dör.
I ljudboken jag hör på sägs det att de ordinära människorna är som trädens löv. De vissnar anonymt bort i hösten och blir ihågkomna av ingen. Det är en lite sorglig tanke -- speciellt som den kommer från barnboken The Marvelous Land of Oz. Baum som skrivit Oz-böckerna har en queer syn på identiteten som jag tycker om. Den vemodiga kraften i barnböcker tror jag förresten är kollosal. I fredags var jag i bokhandeln och tittade i boken Månen blev rädd som handlade om hur ensam och rädd och utbränd Månen kände sig. Den var mycket fin och jag ska nog låna den på biblioteket för att återkomma till det här med barnböckerna.
Apropå det här med att bränna saker i bägge ändar kommer jag att tänka på Herbert Grevenius tal över vännen Gösta Ekmans död. Jag brukar lyssna på det ibland för att det är så vackert. Hela Göstas öde är det på ett sorgligt vis (även om min storebror tror demonskådespelaren hade lätt pedofila drag).
När jag dör hoppas jag att någon säger att det i mig fanns en fond av ljust och oförstörbart gosselynne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar