Litet om nostalgi

Jag började skriva men kom in på SD och hade svårt att komma ifrån dem. Av någon outgrundlig anledning har jag fått reklam av dem två dagar i rad nu. Det behövs kanske inte sägas men jag finner dem inte bara rätt osympatiska utan även förhållandevis korkade. Men jag skulle skriva om nostalgi och dess förhållande till vemodet. För tillfället läser jag en bok om nostalgi (Nostalgia av Karin Johannisson) och det är ganska remarkabelt. Ordet har gjort en väldigt lång resa. Idag står det för "vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat" enligt NE. Ganska snarlik betydelsen av vemod. För hundra år sedan beskrev Nordisk familjebok det snarare som:

en ofta tärande, med aptitlöshet och afmagring förenad förstämning, som kan utveckla sig hos personer, som vistas på främmande ort och ej förmå att psykiskt anpassa sig efter de nya förhållandena. Därvid behöfver icke alltid orsaken träda klart inom medvetandet och yppa sig som tydlig hemlängtan. Dylika tillstånd kunna vara det första stadiet i en begynnande sinnessjukdom och ha understundom ett visst rättspsykiatriskt intresse. Försumlighet af plikter, rymning, när det gäller militärer, ja, äfven svårare brott ha antecknats i sammanhang med nostalgi. När tillstånd af denna art, som vittna om en rätt betydlig psykisk ömtålighet, komma till utveckling, är återvändande till hemmet och vanda förhållanden stundom det enda botemedlet.

Och detta var tämligen vanligt förekommande. I krig dör de med bokstavligen brustna hjärtan. I andra fall drabbas unga pigor av en sådan hemlängtan att de tar död på barnen de är satta att ta hand om eller bränner ned gårdarna där de lever. Remarkabelt att det tog sig så kraftiga uttryck. Hur ska man tolka att ordets betydelse beskurits så?

Efter att ha googlat runt kan jag med viss säkerhet säga att vi nog använder nostalgi som saknaden av något fint som gått förlorat, primärt något som man själv upplevt. Dock saknas de mörka stråk som vemodet fylls av, smärtan och konstnärligheten. Vemodig jazz är mycket mera highbrow än vad nostalgisk jazz är. Nostalgi är fast i ett tillbakablickande. Själv är jag dålig på nostalgi. Jag kan inte riktigt idyllisera mitt förflutna på det vis som skulle behövas. Saker var inte bättre på 80-90-talen, de var hemska, det var ytligt och kris i hela min uppväxt. Att vi glömmer det dåliga är fullt mänskligt men det gör det inte till sant. Allt det hemska fanns där, även om vi väljer att inte se det. Jag förmodar att det är så vi står ut med oss själva, vi sätter på oss bindel för att inte se att vi har skygglappar.

Men det ligger någonting vackert i att sakna någonting så mycket att man tynar bort fullkomligt. Vad det ska betyda mycket. Vad skulle det vara som gjorde så ont inom en? Kärleken, hemmet, en tid i livet? Johannisson skriver att hemlängtan mycket väl kan vara en längtan tillbaka till barndomen.

Jag undrar om jag skulle kunna maximera min hemlängtan och nostalgi för att på så vis få tillgång till ytterligare dimensioner av vemod. Nu mörknar det utanför mitt fönster och jag ska gå och tvätta. För övrigt har min pelargon fått knoppar igen. Länge har den varit okry efter vissa resor i somras. Men med lite tur och näringslösning kanske den kan återfå sina rodnande blomster.