Ingen författare är överflödig, vars förmåga består i att ta ut en del av verkligheten, plocka bort virrvarret av oväsentligheter och plastiskt forma sitt motiv till en bild med klara linjer och färger.
Något som är lite synd tycker jag då Wägner kommer på tal är att vikten ofta läggs på hennes engagemang som feminist och människorättskämpe. Den på många vis utomordentliga wikipediaartikeln gör så mest hela tiden. Den utgår liksom från hennes liv och åsikter och nämner hennes verk sekundärt, inte så mycket som fristående konstnärliga verk utan som en del av hennes liv och strid. Mycket möjligt att alla auktoriteter på Wägner gör just en sådan indelning. Jag kan känna vördnad för hennes kamp på samma vis som jag känner inför Ellen Keys eller för all del Fredrika Bremer. Det är uppenbart att hon var en föregångsfigur. Samtidigt tycker jag det är synd att hennes författarskap kommer så i skymundan. För hon var ju författare.
Själv är skriftställaren inte helt oskyldig till att hennes liv skildras med betoning på dessa delar. Hennes författarskap är ofta ett medel för att berätta någonting särskilt. Samtidigt så finns det ju så mycket mer i det hela. Det är svårt just med kvinnorättskämpar. På samma vis som de är stolta för vilka de är och de framgångar de når så finns ju risken att deras tankegods står i vägen för deras konstnärliga gärning. När en feminist bara blir feminist i eftervärldens ögon har den ju återigen kategoriserats inom de förtryckssystem den velat bekämpa, man har blivit en idé kort sagt. Det finns ett problem i det här med identitet. För när man får en är man redan klassificerad. Det är en form av övergrepp där man begränsar en människa vid dess ursprung, dess tro eller övertygelse.
Samtidigt gör man nog Wägner orätt genom att betrakta henne som en författare bland författare. För jag undrar om inte författare är ett ord med till viss del manlig innebörd. Grundförfattaren är en man och så finns det kvinnliga författare. För Wägner tycks det inte ha varit lika viktigt att få vara med i den manliga sfären utan att förminskas av att vara kvinna som att faktiskt se det stora i att vara det. Det traditionellt kvinnliga är hos EW inte ett problem utan en erfarenhet som borde få en högre status (jfr. Alva Myrdal som mera såg det som kvinnorörelsens uppgift att i en rationell kamp slita sina forna bojor). EW finner en poäng i att kvinnor har beskrivits som de gjorts. Den kvinnliga erfarenheten är också en mänsklig erfarenhet (det här är nog min högst personliga tolkning). I en understreckare om Jobs hustru och hur Wells väljer att beskriva denne i sin Den odödliga elden:
Jobs hustru är visserligen jordbunden och inte hågad för långa underhandlingar. Säg farväl till Gud och dö. Men hon är ett resolut fruntimmer, åtminstone är det ingenting som hindrar, att man tänker sig det. Hon är den nödvändiga länken mellan realiteternas värld och mannen, som vistas i en metafysisk rymd. Hon klipper väl av hans resonemang, men hon tar vård om honom. Medan Job går till rätta med sin Gud, tänker man sig att hon ordnar med uppröjandet av olycksplatsen, där makarnas barn förgingos, och ställer med begravningen. Hon tittar till Job ibland, där han sitter på sin askhög och sticker till honom en kaka bröd. Hon är inte vidare vänlig då och inte särskilt tröstande eller storslagen, men hon är dock på sitt sätt liksom Katherina von Bohra nödvändig för jämvikten. Och det kan ligga en viss bister ändamålsenlighet i denna fördelning av mans och kvinnas kapaciteter, även om vi kvinnor inte vilja erkänna dess allmängiltighet.
Men nu har Wells fingrat på typen. Han har gjort Jobs hustru till ett våp, en elak liten dåra. Och därmed har han kränkt jämviktslagen. Det får vara måtta med allting, även med övermod och förakt. [...] Man kan svara: diktaren är suverän, han har rätt att skildra precis hurudana kvinnor han vill, och omöjliga våp har det väl alltid funnits. Om det har! Men Wells har inte avsett att skriva en roman om ett individuellt faIl. I skolrektorn, som, likt Job prövad intill döden, under väntan på operationen, kämpar för den osläckliga lågan i sitt bröst, genomfar med sin tanke universum och stannar inför Gud, har han framställt mannen som konfronterar Gud med världskriget och ber om en förklaring. Som pendant till denna har han framställt en stupid, grälaktig, nervös kvinna, som av sparsamhet köper för lite tyg till sorgdräkten hon skall bära efter sin son och står där med kjolen på halva benen.
Jag har en bok av Wägner, Gammalrödja. Inte någon utav hennes viktigare verk, förmodligen en bok som inte kommer i nytryck särdeles ofta. Ingenting som går att tjacka på adlibris. Men så är den inte någon politisk brandskrift heller. Det är dock en bra bok som trots att den är kanske 70 år gammal som trots att den talar om ett helt annat Sverige än jag någonsin upplevt kan tilltala mig, en ung gosse nådens år 2010. Den är bra för att den är skriven av Wägner som var en skicklig författare. Det tycks mig som att hon kände människorna, hon beskriver de mycket inkännande (EW är en smålandsskildrare av rang). Boken handlar om hur samhället förändras. Hur den gamla tron, strikt och luthersk blir en ny tro som öppnar sig allt mer för vetenskapliga lösningar. En process som inte är helt lätt.
Boken är nästan som en novellsamling. Handlingen begränsas i varje kapitel. De handlar om samma personer och tiden går emellan kapitlen, men de är ändå fristående. Jag tror Wägner känner för de allt mer akterseglade folket i det småländska Gammalrödja men samtidigt inser att tiden bara kommer fortsätta. Det är en liten historia på något vis. Den har bara små rubriker, hade den varit skriven i Västerbotten hade det inte varit gjort utan ett våldtäktsförsök och ett självmord.
I vilket fall, tillbaka till saken. Bland mycket annat trodde nämligen Wägner på berättandets kraft. Hon tänker sig att vi behöver sagorna, historierna, ja fiktionen då vi är människorna. Endast i ett perfekt samhälle (eller i paradiset, Wägners starka religiösa sökande är ännu en sådan sak som skyms av feministen Wägner) skulle vi kunna undvara detta. Som typ är därför författaren evig. Hon skev en understreckare i SVD om detta som på många vis är tänkvärd. Den tar avspark ifrån det att Strindberg på sin tid trott att journalistiken skulle ersätta skönlitteraturen. Tankar och verklighet, tänker hon, är något de flesta inte kan ta till sig med själ och hjärta om vi inte får det gestaltat för oss. Vi är helt enkelt mer beredda att gråta över det vi ser på film eller läser i böckerna än det vi läser i dagstidningen.
Litteraturen skänker oss också en frihet eftersom den inte fordrar något utav oss. Den verklighet böckerna presenterar för oss är intressantare än verkligheten självt. Som jag förstår Wägner behöver vi författare inte för att skåda en annan verklighet utan för att se vår egen. Vilket jag kan tycka är rimligt. Hon menar att de flesta saknar den skapandekraft som konstnären innehar. Vi är helt enkelt för fantasilösa för att själva se dramatiken i tillvaron omkring oss, vi behöver någon som dramatiserar det hela. Som hon
Människorna ha för litet fantasi i det stora hela för att ha roligt åt livets tragikomedi på egen hand. Livet omkring oss är fullt av lustspel, skådespel, spännande romaner i många delar. Men de flesta se inte, att de själva och deras omgivning äro mycket roligare än den tillgjorde Chaplin, se inte när tragedier utspelas hos deras granne, i deras hus, som i grymhet och storhet äro likvärdiga med de gamla tragödernas.Det är en lite främmande elitism eftersom det ger konstnären ett egenvärde. Jag finner inget sådant i dagens debatt. I sitt sett att se på verkligheten har alltså konstnären en kunskap likt bagarens kunskap att baka bröd eller datatjommens kunskap att leta fram lösenordet till folk som jobbar på kontoret och slösar bort det för jämna. Konstnären är den som kan öppna ögonen för sina medmänniskor och visa vad livet egentligen är och går ut på.
Det är fint tycker jag.
http://www.elinwagner.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar