tisdag 27 september 2011

Wägner och samtiden


På radion säger de att palestinierna visste att USA skulle lägga in sitt veto mot att bli medlemmar i FN, men att de blev ledsna över hur proisraeliskt presidentens tal var. De hade hoppats mer på Obama, förklarar reportern. Men det lackar mot val och i såna tider måste man vara lite extra proisraelisk som jänkare. Speciellt om man är liberal, då gäller det att inte mesa med palestinierna utan visa vem som är herre på Oljeberget.

Då tänker jag på en novell av gamla Wägner.
Den första kvinnan heter den och är en satir över det moderna Amerika med en tydlig sensmoral. Novellen är skriven strax efter första världskrigets slut och den handlar om kriget. Ingen vill ha krig, ändå är alla för det. Alla utom huvudpersonen, den första kvinnan i kongressen förresten. Joan heter hon och är vårt moraliska rättesnöre.

Presidenten kommer fram till henne och förklarar hur han tänkt om kriget. Han blev vald, främst av kvinnorna för sin hårdnackade pacifism. Med tårar i ögonen förklarar han att de måste stå upp för freden, annars vinner våldet. Och vann våldet skulle kvinnorna återigen förlora rösträtten och framtiden i staten, för då skulle bara makten att kuva räknas. Därför var det inte annat än rätt att de som var ädla ställde sig upp mot de grymma.

"Så samlade han sig på nytt: -- tro inte, sade han i litet hastigare tempo och betraktade Joan med ett litet vinnande leende, att kvinnorna eller pacifisterna är ur spelet för att vi börjar krig. Ni måste alla hjälpas åt att resa en oemotståndlig moralisk vilja i landet, så att segerns dag blir begagnad med större ädelmod och rättvisa än någonsin en segrare visat sen världens begynnelse.
Han sade detta med en glimt av fanatism. Det flammade till i hans grå ögon och för ett ögonblick vek den självbelåtna minen.
-- Vi ska föra krig som gentlemän och sluta fred som gentlemän, inte sant Maud, sade han nu åter leende och gav sin dotter, som otåligt avvaktade samtalets slut, en klapp på axeln."

Nå, Barrack gick inte ut i krig. Han har varit duktig och inte gått ut i några krig. Visst att han inte stängt Guantanamo och Afganistan verkar ju långt ifrån ro. Wägners 1920 är långt borta. Ändå kan jag se Barrack stå där med sentimental röst och försvara israelernas rätt. Nu är inte israelerna i krig på det sättet. Men att se enkom till en sida är inte en lösning på konflikten.

"Europa tror inte på sig själv längre. Och det tror inte längre på oss. Bakom allt vad vi gör och säger, ser man bara råa, cyniska bevekelsegrunder. Man tror vi är en samling hycklare med hårda hjärta. Man beundrar oss för att vi med så gott samvete kan begå grymma handlingar. Man beundrar oss för vår förmåga att att berusa oss med vackra fraser om söndagarna, som inte förpliktar till något om måndagarna. Den moraliska éclat, varmed vi gick in i kriget och ordnade om Europa efter de högsta principer, finner man oöverträffad som prestation.Om man motsäger dem, svarar de artigt, men intet man kan predika för dem kan häva deras tvivel på oss och på människan."

Jag undrar om inte Wägner kan säga samtiden något. Och om samtiden skulle säga Wägner något vore det väl "du ska inte tänka så mycket, grubbla inte". För så säger samtiden.
Kanske gick det här inte riktigt ihop. Jag tänkte inte så mycket före. Det var i alla fall en fin bild på Elin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar