I DN häromhelgen såg jag att Nordanstig söker familjehem. Hade det varit någon annan kommun hade jag nog inte tänkt på det. Men Nordanstig är speciellt. Tragiskt och desperat på något vis. En slags extrem i norrlandsförskingringen. Jag tror att det har lite att göra med att det inte är orimligt att tänka sig att det skulle kunna gå ganska bra för Nordanstig, men det gör det inte. Det ligger inklämt mellan Hudiksvall och Sundsvall, har inte några städer utan bara byar som strider om att vara den tonbärande orten i kommunen. Så läget är ju på något vis ändå bra, naturen skön med hav och skog som möts. Det går att pendla till Sundsvall och Gävle. Ändå har jag aldrig läst en positiv nyheten om kommunen i hela mitt liv. De är t.ex. tjockast i länet, som är det tjockaste länet i landet.
Jag bor i Svealand. Även om det är en bit utanför stan så är jag en avbefolkare och därmed en del av något skamligt och djupt tragiskt. Det är en roll som offer och förövare i samma brottsliga härva.
Till helgen ska jag få gå på Cullbergbaletten.
Kanske är det vad jag kan önska av livet. Förmodligen. Jag har ett jobb som inte kväver mig med sin tristess (även om jag får lov att erkänna att länsman skrämmer mig. Bland de uniformerade bylingarna finns det kanske ett par som inte ger mig en spontan känsla av oro). Det är klart att nära och kära kunde finnas närmre. Hösten är fin.
och min längtan hem är större än jag tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar