Om determinismen

Ibland upptäcker jag en ådra av determinism hos mig själv.
Det är när min romantik för det blasserade integrera med min uppgivenhet. Så är i alla fall min teori. Just idag alstrades tanken av ett blogginlägg från Therese Bohman.

Hon har sina poänger. Jag tycker hon får rätt över Andersson, även om jag gillar denne. Praxis brukar ju annars vara att tycka att folk som håller med en själv är synnerligen intelligenta personer, medan meningsmotståndare helt uppenbarligen är lite bakom flötet. Jag hyser inga tvivel om att såväl Andersson som Bohman har skarpare hjärnor än jag. Därmed vill jag inte racka ner på mig själv. Jag är förmodligen bättre på att känna igen Douglas-Håge-imitationer. En förmåga jag kunnat glädja en och annan med faktiskt.

Ganska ojämnt livets lotter falla, som Gerhard sjöng.
Idag lärde jag mig förresten vad Ernst Rolf sjunger i Det är kvinnan bakom allt:

"Gud ske tack,
att den sprack,
Fäderneslandstidningen.
Dess etik,
var unik,
fastän stor var spridningen.
Vem var det som på ett halster,
brände detta lömska alster,
i ett litet tidningskåseri?
Jo det är kvinnan bakom allt,
hon tar saken mera kallt.
När ingen man oss frälste,
från den onde,
gjorde hon det,
fru Vagabonde."

Förr insåg jag inte att det var Idun-pseudonymen vagabonde, konstnären Mollie Faustman, han namedroppade. Vilket är lite intressant, för var det inte Hampe, Faustmans son, som sedermera gjorde filmen Kvinnan Bakom Allt.

Men tillbaka till determinismen!

Kungligheter föds som alla andra in i en kontext, en situation i samhället som andra inte förunnas. Tvärt om vad Andersson tycker tror jag att kungligheter i allra högsta grad tränas så till den milda grad att man inte längre är den sämsta för jobbet när man väl beträder tronen. Till och med en så hopplös person som vår nuvarande kung klarar sig ofta hyggligt.

Det som skiljer kungahuset är inte att de bär med sig en ärvd samhällsställning av sina föräldrar, utan med vilken ärlighet det sker. Den känns väldigt gammaldags. Det är liksom en del av hela leken att alla vet om förväntningarna som finns.

Jag tror helt enkelt inte på Bohmans slump utan på det motsatta. Jag tror samhället är en närmast mekanisk organism.

Inte för att historien är deterministisk. Vi har ju vår fria vilja, alla gånger. Kruxet är kanske att vi inte har så mycket fantasi. De allra flesta lever ganska förutsägbara liv och får det ungefär som deras mellanstadielärare siat de skulle få det. Vi traskar på i samma spår, steg för steg nöts sulornas mönster ut och nivelleringen knackar på. Jag tror på motsatsen till kaosteorin. Har funderat på att göra en sån film, The Butterly Effects antites. Den kunde ha folk som reser runt i tiden och gör en massa grejer, får sina föräldrar att inte träffas och dödar Hitler. Den typen av saker. Och sedan återvänder de till sin tid och allt är sig ganska likt. Någon annan, med en annan mustasch, eller ingen alls, ledde Tredje Riket, morsan födde en med någon annan pappa. Ingenting gör någon verklig skillnad.

Vi hade inte kunnat bli några andra än vi blev, för då hade det inte varit vi längre. Hade vi blivit födda under andra omständigheter hade vi blivit som dem som är födda under dessa. Konstiga människor vi idag knappt kan relatera till. Vi hade blivit bortskämda grilljannar på Stureplan eller deppiga samer på Torneträsk (det finns förmodligen bortskämda samer och deppiga grilljannar också, fördomarna är retoriska). Samhället är konstruerat så att vi föds med radikalt skilda förutsättningar. Dessa förutsättningar formar oss till dem vi är.

Kanske menar Bohman (inte särskilt övertygande retorik August, men jag ser lite ut som Douglas Håge medan jag skriver) att det finns en slumpmässig del av personligheten. Ett sant jag, själen, som av en tillfällighet hamnar i ett eller annat sammanhang när de väl föds. Som de där barnen i Fågel Blå som väntar på att få födas (borde länka till Atterboms gamla version, men vet inte om de ofödda kidsen är med där).

Jag har alltid tyckt bäst om katten.
Mjau.