Om journalistiken

När jag lyssnar på Ring P1 (redan här har det gått snett) eller läser olika kommentarer på nätet angående den här kungahistorien är hur folk ser på journalister. Själva grundhistorien tycker jag är förhållandevis ointressant. Dels säger inte historien särdeles mycket om statsskicket. Sen tycker jag inte någon bör gå på strippklubb, oavsett vilka de är. Inte bara tyder det på att de har en taskig syn på kvinnor, man visar ju dessutom med all önskvärd tydlighet att man saknar klass, smak och elegans.

Många tycks fruktansvärt ilskna på journalister i allmänhet, och kvällstidningsjournalister i synnerhet. Det är dags att lämna kungafamiljen i fred nu. Att journalisterna inte skäms och inte utreder någonting annat.

Fast det gör de ju, om man läser annat än löpet. De flesta skriver ju faktiskt ganska lite om kungen. Läser man DN eller SvD är det nog ganska lätt att hoppa över just de sidorna. Vill man stödja något som inte alls skvallrar om Silvia och Kungen finns ju alltid de stora europeiska tiningarna, Le Monde, Der Spiegel, Londdon Times m.fl. Vill man undvika monarkskvallret är det lätt att göra det. Även lokalpressen håller sig oftast på sin nivå. Jag är helt övertygad om att det finns tidningar som svarar mot majoritetens behov, det gäller bara att hitta dem.

Kvällspressen säljer på lösnummer och är därför mer sensationslystna. Därför går de längst när det kommer till den här sortens frågor. Och det är ju givetvis inte särdeles ärevördigt av dem. Många familjer har fått lida och många tår har trampats på. Men det här är ju inte någon anmärkningsvärt hård granskning. Kungafamiljen blir inte hårdare åtgången än vad ex.vis. KP-Ola blev innan dem. Kungen är ju dessutom statsmakten och på många vis viktigare att granska än KP-Ola. Det är i vart fall så tidningarna arbetar, och på det viset säljer de fler nummer. De ger läsarna vad läsarna vill ha. Spott ut.

Men aftontidningarna är inte på en anmärkningsvärt låg nivå. Tänk på hur låga de var under 90-talet. Vi är långt ifrån Tom Hjeltes barbari.

På något vis vore väl det bästa att inte köpa de tidningarna som ligger på en nivå man inte tycker om. å så vis utövar man ju också lite konsumenttryck. Men det är inte frågan om att bojkotta. För det antyder ju att man ändå är intresserad. Det finns ju många tidningar man inte köper eftersom man struntar i vad som står i dem. Svårare än så behöver det ju inte vara. Därmed stöttar man ju också de journalister som gör ett bra jobb, genom att läsa deras tidningar.

Det är lätt att sitta på höga hästar och gnälla över tillståndet i journalistiken. Men mina tankar går åt de stackars grävande reportrarnas familjer. Vem vet hur de har det när folk är så negativa.