Om Gösta d.y. och det oinskränkbara

Hasse Alfredson fyllde år i veckan. Det var stora uppslag och program om honom på tv:n och radion. Jag läste en intervju med honom också; han verkade gammal och trött. Han hade redan svarat på alla frågorna, flera gånger till och med. Det är nog många som har dött också: Tage, Monica, Moltas, Ramel, Mille Schmidt, Martin Ljung m.fl. Snart kanske det bara är Fatima kvar som minns Karl Gerhard (och Sickan då, som jag förutsätter är odödlig, men som jag inte tror har arbetat med Svenska ord). Per Åhlin fyller också 80 i år tror jag. Honom blir jag lätt lite sorgsen när jag tänker på. Han är en sådan oförlöst gigant. Efter att jag var på en utställning med bilder ur hans filmer är jag övertygad om att hans bästa filmer är de som inte blivit gjorda. Bland annat vill han göra en tecknad vuxenfilm av ETA Hoffmanns verk. Jag skulle bli salig av lycka om det någonsin blev gjort. Nu betvivlar jag att det kommer bli det, för det finns inte pengar, och den tanken är såsom den dunklaste av nätter; det är dödsskuggans dal. Som en plastgran dras han fram någon gång om året, när det lackar mot jul. Jag hörde en intervju med honom något år där han förklarade att han inte klarade av att se den där julfilmen, eftersom det han såg var alla dess brister och att dess egentliga storhet var Danielssons berättarröst. Han tyckte inte ens att julen var så mycket att hänga i granen. Mitt beundrarskap för Åhlin är gränslöst.

Nästan exakt en månad före min födelse dog Tage Danielsson. Om man tar det som ett slut på Hasses roliga tid (han skojade förstås även efter det, men i betydligt mindre skala) så har komedigeniet Hasse Alfredson alltid varit något i det förflutna. Kanske är det därför som jag har ett litet mer fjärran förhållande till honom. Hela kotteriet kring Svenska Ord (med visst undantag för Zetterlund) var ju folkligt in absurdum. De behövde inte ens vara tjocka, vilket tidigare folkliga skämtgubbar ofta varit (Modéen, Carl-Gustaf, Rolf Bengtsson, Edvard Persson, Sten-Åke m.fl.).

Det finns dock en som jag på något vis känner mig närmre än någon annan i den skaran och det är Gösta Ekman. Och det är trots att jag inte vet något alls om hans privatliv, utöver att han varit gift med Fatima och numera är gängad med Dramat-basen. Det slår mig gång efter annan att ingen kändissläkt står så nära mitt hjärta som familjen Ekman (det finns en större sanning om Film-/Teatersverige och släkten Ekman, något om farfadens omöjliga balansgång mellan alla roller och förväntningar, Hasses abrupta slut när filmutvecklingen går åt ett annat håll än hans och kanske någon slags frihet i den nuvarande generatione [en mycket lös spekulation]). Hasses och Gösta d.ä:s roller har kommit med tiden. Men Lill-Gösta har alltid funnits där, med sin trygga karaktäristiska röst. För liksom Hasse är han väldigt mycket röst. Det är nämligen så jag kommit in på det här. Coraline av Neil Gaiman går som sommarföljetong nu på radion, och Gösta är berättarröst. Jag blir så glad varje morgon över att höra honom. Dagar med dålig teckning i arkivet räcker det att avlägset, drunkande i bruset, bara förnimma satsmelodin.

Hela mitt liv har Gösta Ekman d.y. på något vis gått vid min sida, fast på ett helt annat plan. Han var där som berättarröst åt de finaste tecknade serierna (jag nämner inga för att inte alstra barnprogramsnostalgi, en allvarlig farsot som drabbar folk födda efter 68). Vidare var han på TV som Papphammar, Sickan, Beck. I perioder när jag lyssnat på ljudbock har jag återigen stött på hans fina uttal. Och då är det aldrig riktigt dåligt. Är bara Gösta med så försäkrar det en slags oinskränkbar kvalitet.