Begreppet vemod

Som jag har lärt mig är det första man egentligen bör göra när man ger sig in på självhjälpsbanan att muta in sina patentbegrepp. Man bör ha ett eget. Detta bör man dessutom definiera lite eget. Skriver man om lycka, som exempel, då räcker inte ordboksdefinitionen.



"(varaktig) känsla av djup glädje och tillfredsställelse"

Läser man exempelvis i Drömliv (De e författare Ingemarsson e) så handlar det inte så mycket om djup glädje och tillfredsställelse utan om vad som kallas en grundton. Denna grundton av lycka är en verkligare lycka än den som vi konventionellt talar om. Jag tror att det handlar om att det är en lycka som fungerar oberoende av hur vi mår. Den liksom ligger som bastillståndet som känsloyttringarna sedan utgår ifrån. Men boken är faktiskt lite vag, så det är svårt att veta ibland. Men banne mig så lycklig man blir.

Det här är inte så märkligt utan en ordinär del av postmodernismen. Om vi definierar orden definierar vi också sättet att använda dem. Vi människor är subjektiva och med våra uppfattningar formar vi världen. Den ser och ter sig som vi väljer och vänjer oss vid. Perspektiven på tillvaron blir någon slags blandning av våra egna och de andra lär oss. Jag läste i en bok idag att Foucault svarar alla som använder människan som utgångspunkt och mål för någon slags sanningssökande med ett filosofiskt skratt. Som exempel kanske vissa ser något som ett effektivt och smart sätt att bli lycklig, medan andra tycker det är ett effektivt och smart sätt att narra ihop en livslögn.

Men förlåt mig. Här pratar jag lycka när det var vemod det var frågan om. Det är nog inte en bra idé att lura sig att bli vemodig. Även om det finns psykologisk litteratur som ger en verktygen. Låter över lag dumt att behöva lura sig. Som att man inte är nog lurad redan. Såhär beskriver i alla fall NE vemod:

• stämning av stillsam saknad och sorg över ngt som upplevs som förlorat: hon kände ~ vid tanken på att barnen snart skulle vara vuxna och utflugna ur boet; det var med ~ stenhuggarna lämnade sin arbetsplats för sista gången; hon kände sitt hjärta fyllas med ~
HIST.: sedan 1637; av ty. Wehmut med samma bet.; jfr ve, ¹mod

---

Om nordiskt lynne, så fullt av vemod,
ibland från palm och cypress vill fly,
kan fröken Larzon ta ut mustangen
och rida upp till en liten by.

Evert Taube, Invitation till Guatemala (i Förlustelse och frid, 1957)

Själv är jag osäker på det här med det nordiska lynnet. I umgänget med visor blir man också med tiden rätt van att ta Taube med en smula salt. Vilket väl är passande för en gammal sjöbuse som han (eller ja, någon riktig sjöbuse var han väl inte riktigt, men ville nog gärna ha varit i alla fall). Det finns en tanke att vemodet är just en del av det nordiska lynnet. Den handlar om vemodets idéhistoria. Owe Wikström nämner två möjliga ursprung. Endera att det är en konstruktion från den europeiska romantiken eller att det är ett strikt nordiskt fenomen. Själv tror jag nog mer på romantiken. Dels för att jag diggar romantiken mer än geografiskt bundna lynnen. Men också för att ordet kommer från tyskans Wehmut, som betyder samma sak. Så uppenbarligen har även tyskar behov av just den känslan. Franskan, spanskan och engelskan verkar dock sakna ordet. Fast de har många andra fina ord.

Owe själv gör förresten just det där begrepps-tricket. Jag återkommet till hans bok i ett ordentligt inlägg någon gång. Men tillåter mig att vika av en smula här. Han använder stora delar av sin Till längtans försvar åt att försöka beskriva vad han kallar för vemodets övertoner. En existentiell dimension av vemodet, en andlig saknad av slutet på förgängelsen. De som saknar denna överkänsla (ateister och fundamentalister) avfärdar han tämligen bryskt. Det är nästan lite lustigt, för i kritiken av ateister blir han nästan så övertygad som det han kritiserar. Själv vill jag nog utgå ifrån att alla har möjlighet att känna. För det känns fint och demokratiskt på det viset. Däremot förnekar jag givetvis inte troendes infallsvinkel på denna största och konstnärligaste av känslor.

Så begreppet vemod använder jag för att beskriva en känsla av stillsam saknad inför något förlorat. Kanske även en stillsam längtan inför något som ännu inte finns. Ett känslomässigt åskådliggörande av förgängligheten. Det är något vi sparar åt det fina. Vacker musik kan vara vemodig, då säger vi att den är fin och vemodig. Vi säger inte att Sommaren är kort är vemodig, fastän den har potential.

Låt oss då tänka på vemodsackordet som för mig är en katt på en stenbeläggning, en liten gränd i en liten stad som inte längre är ens hem och några slarvigt knutna eterneller som hänger på tork i fönstret medan det skymmer. Apropå ackord ska jag nog skriva om visor någon gång.

Varför så vemod? Del 2.

En andra stor bevekelsegrund/inspirationskälla komer ifrån skrået av hjölp-dig-själv-människor och optimistkonstulter. Numera heter de inte optimistkonsulter, de heter livscoatcher och såna saker. I grund och botten är det dock förmodligen samma sorts människor med samma sorts budskap. Det gäller att optimera sig. Livets vedermödor ska man skaffa sig andra perspektiv på och företrädesvis rätta till själv. Känslan av maktlöshet är nästan värre än vad deppighet är. Genom övningar på hur vi ska tänka rätt för att pika våra sinnestillstånd till de allra positivaste. Man får nog förmoda att sådant som Laplace demon måste vara en alldeles fruktansvärd tanke för dessa människor.

Det är nu lätt att kritisera den här formen av vad det nu är. I denna lyckosfär finns det förstås ett stort spektrum, från hemmasnickrad nyandlighet till universitetsforskning. Den senare delen får ganska stort utrymme i våra medier. Den omfattas inte riktigt av kritik som Kristian Ekenbergs. Den vanligaste kritiken rör väl i alla fall att det är flummig pseudopsykologi och att de tjänar stora pengar på utsatta människor. Och nog för att det finns sanning i argumenten, det här är ju big bussiness.

Men det mesta av mitt personliga agg har jag lagt ifrån mig (rent teoretiskt i alla fall) eftersom det finns en grundläggande ideologisk klyfta. Ideologi använt här i betydelsen "sammanhängande system av idéer och värderingar", inte nödvändigtvis politiska. Det beror på vad man ser som politik eller inte. Problemet är att det rör sig om en form av extremism. En som vi inte riktigt bryr oss om eftersom den stryker vår invanda uppfattning medhårs. Jag menar att från de seriösa akademiska forskningsrapporterna till Kajsa Ingemarssons märkliga drömbok finns en form av fundamentalism. Inte en religiös eller politisk sådan utan en som har med känslorna att göra.

Lyckoextremisterna företräder en åskådning där vi är fångade i en slags ständig jakt efter tillfredsställelse, ”Den eviga matchen om lycka” som Norberg kallar sin bok. Ta Mia Törnblom som exempel. Hennes stora hållhake är självkänsla. Alla våra problem löser sig därigenom. Eller inte alla, men många. Självkänsla är den kraft som ska förlösa oss alla. Alla hennes böcker handlar om det. Jag har typ läst tre, och det är sida upp och sida ned. Likadant är det med lyckan, för dem som förespråkar det. Säger Kay Pollack att vi ska välja glädje, då räcker inte någonting annat. Glädje eller så får det vara. (Som kanske framgår har jag i studiesyfte läst såna här självhjälps-böcker under våren, och gudarna ska veta vilken ångest det gav mig.)

Vi får aldrig stanna upp och fråga oss själva hur lyckliga vi behöver vara egentligen. Inget fel på lycka, men det finns ju så mycket annat. Att se lyckan som den enda vägens känslostrategi är att betrakta det andra som paria. Säg exempelvis att vi som vissa föreslår mäter lycka istället för BNP. Miljöpartisten Max Andersson tycker det, exempelvis, och det är en tanke som sprider sig. Att skaffa ett lyckoindex. BNP verkar på många vis vara ett grått och trubbigt instrument, det visar inte hur bra folk har det. Själv kan jag inte sånt här och även om jag personligen tycker att BNP verkar vara ett ganska praktiskt instrument för trubbiga grå politiker (det är lätt att räkna på, lättbegripligt och tämligen enkelt att kombinera med sådant som gini-koefficienten och dylikt) så är det inget jag tänkte diskutera. Hur lyckoindexet ska se ut är många oense om, eftersom det är svårt att räkna på.

Index av dessa slag blir graderande. Folk som inte tjänar pengar och inte gör av med pengar är inte så bra för våra siffror. Konsumtionskritiker tar gärna upp det som en kritik av BNP-begreppet. Men om vi gör ett lyckoindex istället, vad sker då? I så fall blir ju vi som inte är lyckliga ett hot mot våra positiva värden. Vaknar man en morgon och känner sig lite nere, då är man rätt vad det var en minuspost. Då är man ett problem som bör åtgärdas, liksom folk som inte tjänar pengar är det i nuläget. Att vi är olika, har olika karaktär och känner olika känslor blir då inte en tillgång utan det motsatta.

Det rör sig alltså om en rörelse som i sitt helgonförklarande av lyckan samtidigt demoniserar det övriga. Då är det här liksom en röst på den andra sidan. Jag har ingenting emot lyckan, såklart inte. Vår begreppsvärld utgår ju helt ifrån lyckans positivitet. Men jag tycker det är tråkigt om vi därigenom negligerar det som inte är lyckligt. Delar vi upp världen i lycka och olycka hamnar kanske det ytliga flabbet på lyckosidan som önskvärt och den djupa eftertanken på olyckosidan, som icke önskvärd.

Jag vill istället ta tillfället att hylla nyanserna i skymningsljuset, längtan som progressiv kraft, saknad som något djupt mänskligt. Vemod och andra ändå mörkare penseldrag på duken är en del av vilka vi är. Nog för att depressioner oftast är rimliga att förebygga. Men det gör vi nog inte genom att stressa upp oss om allt inte är lyckligt och lyckat i vår tillvaro. Kanske förebygger vi depressioner genom att förstå våra dunklare sinnesstämningar, lär oss uttrycka dem och förklara dem för vår omvärld.

Så varför vemod? del 1

Det finns två större anledningar till att jag drevs till det här. Jag ska tala om den ena nu. De är värda varsitt inlägg. Under hösten 2009 och våren 2010 vaknade en insikt hos mig, kopplad till användandet av Facebook. Jag har haft mitt konto i några år nu. Men det är först på senare år som folk verkar ha blommat ut i sina statusuppdateringar. Eller så är det bara så enkelt att min bägare rann över.

Det hela är kopplat till en diskussion de har på DN nu (jag ska prova pinga igen). Mitt facebookflöde fylldes av vad man skulle kunna kalla en "positiv energi". Nu låter väl det inte så illa. Men det var det. Det var som att folk levde bland molnen. Var de inte på sina drömjobb var de med sina älsklingar eller på något otroligt frän hipstertillställning. Folk med allt för lyckliga liv började jag gömma undan ett tag. Framför allt betonade de en enorm aktivitet.

På DN kallar man det hela för skryt och ser det som en trend. Jag tolkade det själv aldrig som skryt utan som en kombination av vännernas aktivitet och forumets utformning. Blandningen av statusuppdateringar och bilder bygger ju mycket på att man gör saker. Sitter man ensam på sin kammare är det ofta ingen där som tar kort på en (det finns alltså inte jättemånga bilder av mig kan man sluta sig till). Det är när det är fest och glam som bilderna tas. Det märkliga är när man har någon som är deprimerad där. Inte bara ledsen för stunden utan långvarigt nedslagen. Det är som att hela stämningen bryts av på ett märkligt vis.

Psykologen Anna Karlstedt menar på samma sak. I DN säger hon att:

"Facebook är i första hand inte ett forum för djupa och öppna samtal med nära vänner som man vågar visa sina svagheter inför. Statusraderna inbjuder till kort information om vad vi gör. Ofta har vi ytliga kontakter i sociala medier, kanske kollegor som man vill marknadsföra sig inför."

Folk får säga vad de vill till alla sina vänner och då passar de på att marknadsföra sig. För ingenting är ju så viktigt som att få bli såld. Vid regnbågens slut lurar guldurnan dit vi alla vill ta oss. Facebook kan "fylla en funktion när det gäller att söka jobb eller att dejta, och då är det viktigt att synas, säger Kajsa Klein."

En annan förklaring är att vi inte är så bra på att uttrycka oss. Så när vi får ett kort format att skriva i försvinner våra nyanser och vi degenereras till kvällstidningssvenska.

De bloggar som kommenterat artikeln har följande rubriker:

"Upplever du att människor förskönar bilden av sig själva i sociala media?

Me and my amazing life on Facebook

Facebook sätter jantelag ur spel

Statusskryt?

Oj, vad jag måste upplevas som skrytsam?!

Statusuppdateringar - Skryt, trevligt eller bara individuell marknadsföring?

Tänk att vi mår så dåligt av andras glädje..."


Ska tillvaron vara såhär nu resten av tiden?
Någonstans i hela den senare IT-svängen känner jag mig alienerad. Det är inte ett främlingsskap mot själva tekniken utan mot attityder. Tänk om det inte handlar om jante egentligen. Tänk om det faktiskt är lite av ett problem när vissa känslor inte får rum. Det är tråkigt om tillvaron blir mer banal och ytlig än vad den redan är. Inte för att jag är så förbannat djup. Men jag har i alla fall lusten att se någonting annat. Jag vill skriva något som inte bara är futtigheter.

Nu har jag ägnat mesta inlägget åt att konversera mig med DN-artikeln. Det är för att jag är osäker på pingandet. Hur mycket av inlägget bör vara direkt kopplat till artikeln? Vad är etikett och kutym i frågan? Vad säger Ribbing? Åter till själva huvudämnet: Vemodet. Med Karlstedts ord vill jag skapa ett "forum för djupa och öppna samtal". Ha ett slags offentligt djupt samtal över tillvaron.

I förordet till sin fina Till längtans försvar skriver Owe Wikström såhär:

"Vemod är en undanglidande blandning av upplevelser: mild sorg över något ljuvligt, en mix av både längtande melankoli och smärtsam lycka."

Därför vemod!

Loggade jag en dag in på facebook och upptäckte att hela mitt flöde var täckt av statusuppdateringar i ljuvaste vemod skulle jag nog uppleva Stendhals syndrom.