Saknaden av Sickan Carlsson

När sommaren gick mot sin ände och september stod för dörren var jag ute i Gamla filmstaden i Solna på en temadag. Det var en trevlig dag med vimlande barn och ungvuxna i fina 30-talskläder. Romantiken för flydda decennier blommade som rosor i rabatterna. Jag hälsade på Ekmansällskapet och träffade Thor Modéen-sällskapet TOFS. Vi utbytte korta hälsningar, sade något om filmerna de sålde, beklagade Annalisa Ericsons död. Och Sif Ruuds. Nu är det nästan bara Sickan kvar, sa vi. Och det var ärligt ment. Det var fint att tänka sig att man var i samma värld, samma land, ja kanske till och med samma stad som Sickan Carlsson. På det sättet var världen lite vackrare, solen sken lite starkare. Nu har den mist lite av sitt sken och jorden har blivit det jag ibland, i mörka stunder tyckt att den verkade vara.

Jag blir nästan fånigt ledsen över detta.
Hon var gammal och tämligen tillbakadragen under hela mitt liv. Men ser man en sickanfilm från hennes tidiga karriär tror jag att en hittar varför det hela tycks mig så obegripligt. Med tiden blev hon en riktigt habil skådespelerska och det är nog sant som hon säger i sina memoarer att det var synd att hon aldrig riktigt fick chansen att spela några allvarligare roller. Samma komedianternas tragedi som för Åke och Tosse förresten. Hon skriver om hur gärna Åke Söderblom ville spela seriös teater, få chansen också till detta, men att vad han än spelade så blev det till komik. sena och onyktra kvällar kunde man få se honom recitera Shakespeare. Sickan skriver då något om att det var på samma gång farsartat komiskt och hjärteskärande tragiskt att se.

Man ska ändå inte glömma hur bra de var på det. Speciellt som unga utstrålar de en ren och oförfalskad livsglädje och geist. Och starkast av alla sken Sickan. Hon var en veritabel urkraft av glädje. Sprittande som en vulkan. Jag blir varm ända ner i magen när jag ser henne i de filmerna. Framåt slutet av 40-talet och början av 50-talet är hon fortfarande fast i ett fack men spelar med en mer förfinad elegans.

Jag är egentligen för blödig för att skriva sånt här.
För blödig för den här världen.
Försöker komma på något fint från 2011 men allt jag ser är död och förtvivlan. Det går som ett pärlband av förluster från Annalisas död, via Utöya, min egen mormor, Sif Ruud, Gaby Stenberg, Göthe Ericsson och nu Sickan Carlsson.