Vikten att kunna rimma på sitt namn

Jag lämnar mitt sökande efter att bli en bättre och vemodigare människa ett litet tag för att skriva om en sak jag kommit på. Som kulturpersonlighet tror jag att ett bra sätt att bevara sitt minne för framtida generationer är att ha rätt namn. För om man bortser från att man exempelvis gärna får ha gjort schyst musik, varit född i rätt familj, klass, kultur mm. så är det bra att även ha rätt namn.

Mitt exempel är nu bara ett. Men det är ganska bra. Som barn mötte jag klassisk musik först i form av typ Mozart och Beethoven, kanske någon till. Den typen av högst-upp-mästare som befolkar den klassiska musiken. Ganska tidigt uppmärksammades jag dock på Liszt. Och det för att Liszt har ett bra namn. Annars är han inte riktigt en gigant, även om han väl är nog så stor.

Det är närmast förgjort att rimma på Beethoven och Mozart (om man bortser från skämtet "Han sjunger nog som en fågel, en sån där mås-art"). Liszt däremot rimmar lätt, framför allt på twist. Så i ett enda rim kan man göra resan från klassisk musik till modern. Vilket populärmusiken såklart tar tillvara på. Därför mötte jag i min barndom Little Gerhards Liebestraum av Liszt som twist. Även i Sven-Ingvars Alla vill ha någon vän att hålla i hand är det samma rim. Ytterligare ett par sånger som nämner kompositören tror jag mig ha hört. En om att "skjut ej på pianisten, fast han inte är nån Liszt, han rår väl inte för att han har något visst" och även någon som nyttjar det där med att vara listig, ha list, ha Liszt. Jättefyndigt.

Mitt namn serverar dessvärre vissa svårigheter; det är inte helt lättrimmat. Så det blir nog aldrig några sånger om mig.

Begreppet vemod

Som jag har lärt mig är det första man egentligen bör göra när man ger sig in på självhjälpsbanan att muta in sina patentbegrepp. Man bör ha ett eget. Detta bör man dessutom definiera lite eget. Skriver man om lycka, som exempel, då räcker inte ordboksdefinitionen.



"(varaktig) känsla av djup glädje och tillfredsställelse"

Läser man exempelvis i Drömliv (De e författare Ingemarsson e) så handlar det inte så mycket om djup glädje och tillfredsställelse utan om vad som kallas en grundton. Denna grundton av lycka är en verkligare lycka än den som vi konventionellt talar om. Jag tror att det handlar om att det är en lycka som fungerar oberoende av hur vi mår. Den liksom ligger som bastillståndet som känsloyttringarna sedan utgår ifrån. Men boken är faktiskt lite vag, så det är svårt att veta ibland. Men banne mig så lycklig man blir.

Det här är inte så märkligt utan en ordinär del av postmodernismen. Om vi definierar orden definierar vi också sättet att använda dem. Vi människor är subjektiva och med våra uppfattningar formar vi världen. Den ser och ter sig som vi väljer och vänjer oss vid. Perspektiven på tillvaron blir någon slags blandning av våra egna och de andra lär oss. Jag läste i en bok idag att Foucault svarar alla som använder människan som utgångspunkt och mål för någon slags sanningssökande med ett filosofiskt skratt. Som exempel kanske vissa ser något som ett effektivt och smart sätt att bli lycklig, medan andra tycker det är ett effektivt och smart sätt att narra ihop en livslögn.

Men förlåt mig. Här pratar jag lycka när det var vemod det var frågan om. Det är nog inte en bra idé att lura sig att bli vemodig. Även om det finns psykologisk litteratur som ger en verktygen. Låter över lag dumt att behöva lura sig. Som att man inte är nog lurad redan. Såhär beskriver i alla fall NE vemod:

• stämning av stillsam saknad och sorg över ngt som upplevs som förlorat: hon kände ~ vid tanken på att barnen snart skulle vara vuxna och utflugna ur boet; det var med ~ stenhuggarna lämnade sin arbetsplats för sista gången; hon kände sitt hjärta fyllas med ~
HIST.: sedan 1637; av ty. Wehmut med samma bet.; jfr ve, ¹mod

---

Om nordiskt lynne, så fullt av vemod,
ibland från palm och cypress vill fly,
kan fröken Larzon ta ut mustangen
och rida upp till en liten by.

Evert Taube, Invitation till Guatemala (i Förlustelse och frid, 1957)

Själv är jag osäker på det här med det nordiska lynnet. I umgänget med visor blir man också med tiden rätt van att ta Taube med en smula salt. Vilket väl är passande för en gammal sjöbuse som han (eller ja, någon riktig sjöbuse var han väl inte riktigt, men ville nog gärna ha varit i alla fall). Det finns en tanke att vemodet är just en del av det nordiska lynnet. Den handlar om vemodets idéhistoria. Owe Wikström nämner två möjliga ursprung. Endera att det är en konstruktion från den europeiska romantiken eller att det är ett strikt nordiskt fenomen. Själv tror jag nog mer på romantiken. Dels för att jag diggar romantiken mer än geografiskt bundna lynnen. Men också för att ordet kommer från tyskans Wehmut, som betyder samma sak. Så uppenbarligen har även tyskar behov av just den känslan. Franskan, spanskan och engelskan verkar dock sakna ordet. Fast de har många andra fina ord.

Owe själv gör förresten just det där begrepps-tricket. Jag återkommet till hans bok i ett ordentligt inlägg någon gång. Men tillåter mig att vika av en smula här. Han använder stora delar av sin Till längtans försvar åt att försöka beskriva vad han kallar för vemodets övertoner. En existentiell dimension av vemodet, en andlig saknad av slutet på förgängelsen. De som saknar denna överkänsla (ateister och fundamentalister) avfärdar han tämligen bryskt. Det är nästan lite lustigt, för i kritiken av ateister blir han nästan så övertygad som det han kritiserar. Själv vill jag nog utgå ifrån att alla har möjlighet att känna. För det känns fint och demokratiskt på det viset. Däremot förnekar jag givetvis inte troendes infallsvinkel på denna största och konstnärligaste av känslor.

Så begreppet vemod använder jag för att beskriva en känsla av stillsam saknad inför något förlorat. Kanske även en stillsam längtan inför något som ännu inte finns. Ett känslomässigt åskådliggörande av förgängligheten. Det är något vi sparar åt det fina. Vacker musik kan vara vemodig, då säger vi att den är fin och vemodig. Vi säger inte att Sommaren är kort är vemodig, fastän den har potential.

Låt oss då tänka på vemodsackordet som för mig är en katt på en stenbeläggning, en liten gränd i en liten stad som inte längre är ens hem och några slarvigt knutna eterneller som hänger på tork i fönstret medan det skymmer. Apropå ackord ska jag nog skriva om visor någon gång.

den lede giraffen

Milda vindar blåser i björken utanför. Himlen är mulen.

Jag kände mig en smula uttråkad. Och vad gör man (läs jag) om man är uttråkad? Ritar ett uttråkat djur såklart. En ganska korthalsad giraff. Varför är giraffer så uttråkade frågar kanske ni, kära läsare? För att de är det ser man såklart på deras trumpna anletsdrag. Har vi någonsin sett ett djur präglat av spleen så är giraffen ett sådant.


Jo, det är för att giraffen redan är längst. Aldrig möter hon djur som är längre än vad hon är. Hon har redan uppnått sin triumf utan att ens kämpa särdeles hårt inför det hela. Så därför kan vi sluta oss till att girafferna är högst uttråkade djur.

Just den här giraffen är för övrigt något av en beatnick.

Vemodets yttre gränsland

För det här inlägget har jag valt att anamma lyckobloggens strategi för bildanvändning, dvs. med någon slags mycket vag koppling mellan bild och text. Egentligen skulle jag ha haft med ett par smileys dessutom.

Det var ju egentligen det här jag skulle skriva om. Kanske vet folk med psykologisk kompetens hur man egentligen bör betrakta känslorna. Jag är dock lite tveksam. Inte för att jag på något sätt vill förringa deras kompetens. Men min erfarenhet av den delen av sjukvården är kanske inte den allra bästa. Många vill nog föreställa sig känslorna endimensionellt, en rak linje från att må dåligt till att må bra. Samtidigt är det förstås inte så enkelt. Är att hata mer dåligt än att vara riktigt deppig t.ex.?

Jag funderade ett slag på om någon slags färgkodning men problemet kvarstår. Vilka känslor hör ihop, vilka gör inte det, vilka ligger nära och vilka gör det inte? Kruxet ligger nog i att känslor dels rör sig om grova förenklingar, kategoriseringar som generaliserar vad vi känner utan hänsyn till nyanserna. Dessutom är känslorna abstrakta, vi känner de bara inom oss och kan aldrig riktigt veta hur någon annan känner det. Kanske är det tur att det inte finns någon vemodsforskning ändå. Även om jag rent personligen skulle vara den förste att gratulera det lärdomssäte som vågade ta det djärva klivet.

Vemodet är bitterljuvt, gladledset, som Njutånger ungefär. Vemodet skrattar en gråt och gråter ett skratt. På sätt och vis skulle det kunna betraktas som en mittpunkt för det endimensionella känsloperspektivet. Mina efterforskningar på det här har visat att det ofta används för att beskriva något lite smådeppigt men ändå vackert.

Jag undrar om inte vemodet är att kategorisera som en alltigenom lugn känsla. Det är svårt att tänka sig någon som blir häftigt gripen av vemod, eller slungas ned i vemodets raviner. Jag tror helt enkelt inte att det är en sån känsla. Det är en ohäftig känsla rent ut sagt. Jag påminner mig en debatt som Galenskaparna hade i Gladpack om trevlighet. Där är en slags lyckoforskare med och förespråkar trevligheten. Han säger att trevligheten aldrig kan urarta, för om det är trevligt och blir trevligare så är det fortfarande lika trevligt (youtubelänk). Vemodet kan nog på det viset heller inte urarta.

Men jag får lov att påminna mig om Owe Wikströms varning att inte flirta med den mentala ohälsan. Kanske borde man ta avstånd från ohälsan? Fast det blir ju löjligt. Alla förstår ju att det känns taskigt att må dåligt. Dessutom vill jag ju ha det här som någon slags sinnesvärldens proana-blogg, där de flottiga känslorna skalas undan och ger plats åt den avmagrade rena själen.

Det börjar bli länge sedan jag var nere i något man skulle kalla depression nu. Visserligen tycker jag det är lite svårt att bedöma. Någon diagnos har jag aldrig fått. Mest för att jag inte bett om någon. Mina vänner säger att det är nästan upprörande enkelt att få uppiggande piller utskrivna åt en. Wikipedia säger att man ska ha upplevt fem utav: Nedstämdhet, nedsatt intresse och glädje, viktändring, sömnstörning, motorisk oro eller hämning, svaghetskänsla eller brist på energi, en känsla av att vara värdelös eller skuldkänslor, minskad koncentrations-, tankeförmåga eller obeslutsamhet, återkommande tankar på döden eller självmord.

Så ser visserligen min vardag ofta ut, med undantag för viktändringarna och självmordstankarna. Men som jag tänker är depressionen ett allvar som inte når fram genom diagnosen. Jag har aldrig varit manisk. Om sådant kan jag inte uttala mig. Jag pendlar inte häftigt mellan extremerna, har aldrig gjort. Kanske kan någon som har den erfarenheten berätta om det för mig någon gång. Kanske kan jag då skriva om det, eller be denne skriva ett inlägg om det. En gång var jag ihop med en stor melankoliker. Hennes dalar kastade ner henne i en sådan skriande ångest att hon inte kunde hantera utbrotten. Så hon hade en halvtrasig vattenkokare eftersom hon nog skulle ha sönder den ännu mer nästa gång det skedde. (Jag hoppas att jag skriver om henne med vad som kan räknas som respekt och inte hänger ut - det är inte meningen nämligen).

Där nere har jag själv aldrig varit. Ibland leder min oförmåga till väldiga känslostormar till en form av självförakt. Likt gripen i Alice i Underlandet säger om The Mock Turtle säger jag om mig själv "It’s all his fancy, that: he hasn’t got no sorrow, you know."

I vilket fall. Då jag själv var som djupast nere var det liksom efter att den stora sorgefloden dragit sig tillbaka och landet åter höjt sig till berg och strand. Jag hade haft en reell anledning att vara bedrövad. Men så tynade själva sorgen mer bort. Den fanns förstås fortfarande där, liksom den ännu gör. Känslan jag hade var bara inte lika intimt bunden till det hemska som hänt. Istället genomlevde jag en bedrövelse som flöt ut över hela min värld och som fängslade mig i den.

Det var aldrig så att jag inte under dagarna var oförmögen till att vara glad. Men normaltillståndet var hela tiden en inneboende dysterhet. En känsla jag inte kunde styra själv eller hantera. Hemskt förtretligt var det för mig som i grunden förespråkar ett renässansideal, som förnuft och hårda tyglar kring känslorna. Detta var långt ifrån vemodets varma famn. Det var en kall hopplöshet, som tom och tyst himmel eller en sjö där alla fiskar dött.

Jag ska inte uppehålla mig vid detta. Hur skulle det se ut? Sånt här ska man hålla för sig och inte snacka om. Vi gråter inte offentligt, det har Magda Ribbing sagt. Därför tar jag, som den ystra järv jag är (jag blev tillfrågad i helgen vilket djur jag var. Efter viss tvekan svarade jag räv, som jag tycker är ståtliga kreatur, men blev rådd att vara en järv istället, numera syns jag inte i min bur på zoo), ett skutt till genierna. Själv tror jag det finns sanna genier. Framför allt finns de för att jag tror på dem. Det är som med kärlek. Vad kärlek är, hur vi betraktar det och reagerar inför det är något vi själva bestämmer. Struntade vi kärlek och betraktade alla såna omtankeskänslor som vänskap så fanns det ingen kärlek sen. Vi är liksom vad vi gör oss till. Det har postmodernisterna lärt oss.

Det finns ett spännande förhållande till vad som finns och vad vi tillåter finnas. Humorfantasyförfattaren Terry Pratchett låter det gå så långt att han beskriver det som att när till sist saker blir så otroliga att vi inte kan föreställa oss dem då tar vi inte heller in dem med våra sinnen. Synen slätar över allt för udda saker och bekräftar på så vis vår syn på tillvaron.

I vilket fall: Genierna. Jag tvekar inte att kalla typ Beethoven eller Wittgenstein eller Barbro Lindgren för genier. Vidare tror jag att dessa genier dessvärre inte rör sig om en helt lycklig skara. Tvärt om tycks det finnas vissa kopplingar mellan psykisk ohälsa och storartad konst och filosofi. Idéhistorien är helt enkelt full av nedstämda krakar. Hur det går till vet jag inte riktigt, men sedan jag läste Melankoliska rum är jag allt mer övertygad om den nära kopplingen mellan stora tankar och stor sorg (no offence Mia Törnblom). Eller som det står i ett förord till någon ETA Hoffmann-bok jag har: Att han (dvs. Hoffmann) hela tiden söker efter de sköra gränserna mellan skarpsinne och vansinne.

I brist på bättre vetande antar jag att dessa kloka herrar (för det tenderar att röra sig om förmögna herrar, vilket nog inte har så mycket med själva skarpsinnet som möjligheten att uttrycka det att göra) presterar sina verk under de friskare perioderna. För det måste vara hemskt svårt att skriva en bok eller komponera en symfoni då man är ansatt av väldig ångest eller slagen i oändlig leda. Konstnärligt skapande kräver ju koncentration. Kanske är det erfarenheterna av människans mörker som gör det hela så medmänskligt, så vackert.

Kierkegaard skriver något om det. Att diktare är såna "som gömmer kval i djupet av sitt hjärta, men vars läppar har formats så, att det låter som musik, när han suckar och skriker"

Det är lite osäkert åt vilket håll det fungerar också. Är det så att den som är mycket klok också blir mycket olycklig, eller har de olyckliga större chans att bli mycket kloka. Kanske är vi alla bokstavsbarn, det är bara så att det inte uppmärksammas hos oss som inte är genier. Hans Rosling verkar ju munter i alla fall. Så det verkar svårt att få några givna svar på det hela. Jag har tappat tag om ämnet. Kanske gör vi bäst i att betrakta vemodet som en speciell avgränsad känsla och bortse från att gult alltmer går mot grönt, som sedan går mot blått.

Jag tänker såhär om vemodet kontra depressionen. De är nog helt olika, har olika innebörd och olika uttryckssätt. Vemodet är en stillsam och mild känsla. En sval bris när dagen är för varm. Hela det här initiativet går ändå ut på att vemod är något vi kan odla hos oss själva. Ifall det är så att depression ofta är starkare än vår självbehärskning kan man inte det med den. Då är det kanske därför (och för dess negativa effekter på oss) som vi betraktar den som en sjukdom.
Jag slås av att här sitter jag och skriver. Som om jag visste något. Det är rätt självgott ändå. Nu har jag slut på liknelser och nästan fyllt upp mig med tvivel på att jag alls vet vad jag pratar om. Dags att sluta skriva kanske. Måste hitta på något mer humoristiskt tills nästa gång.

Nu har det inte regnat på två dagar. Men imorgon ska det visst komma en skvätt.

Asociale August

Jag är lite osäker på vilken ordning man ska blogga i. Hur man väljer vilket man bör skriva om just för dagen. När det gäller nyhetsanknutna saker borde man nog skriva så snart som möjligt. Men andra saker kan vara svårare. Apropå nyheter måste jag säga att hur miserabel jag än blir så bor jag i alla fall inte tillsammans med 120 andra i en skola utan varmvatten. Det är dom små små detaljerna som gör det, som Povel sjöng.

Egentligen hade jag ett ämne, men jag måste först skriva en sak om konsekvensetik. I dagsläget är det så att jag bor i en studentkorridor. I praktiken innebär det att jag delar mitt kök med åtta grannar. Dessa flyttar som de vill och med ett, nog så viktigt, undantag har jag ingenting med dem att göra. Jag känner dem inte. Majoriteten vet jag inte ens vad de heter. De verkar vara glada, unga och välintegrerade personer, säkert alla trevliga (läs tråkiga).

En del verkar i alla fall tycka att det är en bra idé att sitta i köket och äta. Men tycker inte jag. För en annan tycker det är trevligt om man kan få laga sin mat i fred. Om man då tänker sig den gyllene regeln, att vi bör göra mot andra som de vill att vi ska göra mot dem, så hamnar vi just i den här fällan. Jag föregår med gott exempel och avlägsnar mig från köket då jag är klar och spenderar inte tid där i onödan. Vissa andra som tycker det skulle vara trevligt med mer folk i köket spenderar tid där. Gyllene regeln låser sig liksom alltid när man vill bli olika behandlad.

Tänker man istället på Kants kategoriska imperativ, kort sagt att det man gör ska man kunna upphöja till lag, tycker jag ger mig mer rätt än mina sociala grannar. För om det var lag på att alla skulle äta i köket skulle det bli mycket trångt runt borden vissa tider på dygnet. Man skulle få trängas. Om det däremot var lag att alla åt på sina rum skulle det inte bli några större problem. Nu är det inte lag och jag får stå där med förtreten. Man skulle bo i ett kollektiv eller ha ett eget kök.

120 bärplockare i en skola med fyra toaletter, utan tvål och varmvatten, går på tvärs både med den gyllene regeln och det kategoriska imperativet.

Har alltid undrat hur en hemkomst känns

Jag har varit ute på vift i några dagar. Jag är det den här sommaren. Inte några längre sträckor. Men små turer med tåg runtom i landet på olika äfventyr. Ibland tänker jag att det är ett sätt att slippa stanna upp och tänka på min vardag och dess påvra framtidsutsikter. Andra gånger tänker jag att det där bara är ett sätt att dramatisera mina känslor och att jag nog egentligen reser eftersom jag får en anledning till att göra det. I vilket fall ligger det ett bedrövelsens dammoln över allt jag inte gjort när jag återkommer hem igen.

Förr kunde hemkomsten innebära en trygghetskänsla. I hemmet är man tufri. Där kan inte det hemska komma åt en. Man kan stänga av telefonen (eller dra ur kontakten, beroende på vad man har för en lur), okolla mailen och låsa dörren. Den känslan har sedan länge förflyktigats med tidens vind. Sannerligen, snabbt jagar stormen våra år. Istället ligger en stinkande lukt (som jag hoppas är metaforisk) som säger att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Just idag har jag en känsla av skam över att jag svikit mina vänners födelsedagar för att själv flacka ned till Köping. Dan Andersson har några rader om att i vanvett fly från sina vänner och i mörkret till den okände be. Är inte säker på att det var det jag gjorde, men close enough.

Äsch, jag får ingen rätsida ens på vad jag tänkte skriva om. Eftermiddagssensommarsolen lyser mig i ansiktet. Eller skulle ha lyst mig i ansiktet om jag inte dragit ned persiennerna. Nu ser jag den bara lite snett genom ett mindre fönster. Den skiner på björken där utanför som bara syns som en vajande silhuett.

Är inte säker på att det här är att betrakta som en hemkomst. Hemkomst låter som att det inbegriper något utöver att man kommer till sin nuvarande bostad. Jag tror att det finns en känsla inblandad i begreppet "hemkomst". Men i brist på andra ord får det duga. För jag känner inte den känslan. Jag känner mig som en gäst. Jag blir bekymrad över att tidens tand (tiden är uppenbarligen en bitande vind) sätter sig här och där. Hade önskat att den kunde vara lika vit som den var när jag flyttade in. Förmodligen kunde jag varit varsammare. Men år går inte oförmärkta förbi våra rum vi bor i.

O du dyra liv som tynar och försvinner, tänker jag och lyssnar på Allan.

Anders & Putte vet vad det handlar om