Hasse & Tage – Goddag goddagLäser man riktigt fort kanske man kan ha den som soundtrack. Eller så får man ha den på repeat tills man fullkomligt förlorar koncepterna.
Arbetsdomstolen har tagit beslut om att det var fel att avskeda en polis som bloggade om sitt jobb. Så det tänkte jag göra nu. Den som blev avskedad (av Rikspolisstyrelsens ansvarsnämnd) hade dessutom tydligen varit sexistisk och taskig på många andra vis. Något som jag hoppas på att undvika att vara. Viserligen kan jag tycka att jag är rätt dryg ibland. Men andra tycks ta det med ro. RPS tycker Arbetsdomstolen tog fel beslut med tanke på den skada polisen åsamkat Polisen. Något som visar att RPS ser allmänhetens bild av poliser som något annat än osympatiska sexister (kan tyckas vara något av en oxymoron, men bara åt ena hållet, jag ville mest säga att han verkar ha varit osympatisk i allmänhet och sexistisk i synnerhet), joviala jämlikhetskämpar kanske. HR-Chiefen säger att de ska göra sitt bästa för att ge stöd för att medarbetare ska sköta sig, eftersom det är svåra frågor. Det vet jag inte om jag håller med om. I själva verket är det busenkelt att inte utlämna folk, eller vara nedsättande på nätet. Har man att göra med delikata situationer där man träffar många som mår hemskt dåligt och har en erbarmerlig tillvaro, kanske man inte lägger ut orden om dem på sin blogg hur som helst. Det känns som lite dumt, och då menar jag dumt i både betydelsen korkat och elakt. Rikspolisen har tagit fram fram riktlinjer för hur de tycker man ska bete sig på internet.
På myndigheten där jag jobbar hälsar vi på varandra. Jag tror det till och med finns på papper. I vart fall fick vi höra det när vi hade introduktionsdag för nyanställda i våras (introduktionsdagar som tydligen inte skedde så ofta med tanke på att vissa arbetat flera år och ändå räknades som nyanställda, men det är ju bra för då känner jag att det är lite som i Norrland).
Eftersom jag är lika mycket socialantropolog som social neurotiker har jag lagt ner en hel del tankemöda på att genomskåda strukturerna för hur vi hälsar.
Då jag är en kännare av människan och en makalös hobbypsykolog insåg jag ganska snart att kvinnor som ler när de hälsar inte gör det för att de i själva verket vill ha en affär med en (med det sagt bör man kanske även nämna att en hel del kärleksaffärer lär pågå i byggnaden, och då menar jag inte själva samlagen, men dessa involverar nog snarare unga snärtiga konstaplar vackra som drömmar än lönnfeta byråkrater). Ofta betyder det dock att man är någon som känns igen. Vilket är trevligt
Kanske hälsar folk trevligare på de snyggaste poliserna och byråkraterna på samma vis som jag antar att de gör det för de roligare och dem som är bekantast. M;an skulle nog behöva följa efter folk och höra för att veta med säkerhet. Jag själv hälsar nog inte så mycket trevligare på de som hör till de vackrare. Inte för att jag inte är ytlig utanför att nästan alla mina hälsningar är om inte chockade så i alla fall överraskade över att det återigen är folk i min närhet. Det kommer alltid så oväntat. Plötsligt är människor här igen och jag vet aldrig riktigt varför.
Häromdagen ringde en välartad gosse på min dörr och sa att jag lämnat nycklarna i låset. Slarvigt av mig! Eftersom jag inte ville uppmuntra gossen att vara så förtvivlat välartad lät jag dem sitta i och låtsades som ingenting. Inte förrän han lämnat huset drog jag ur dem. En viktig läxa för livet är att det inte finns något att vinna på att vara präktig.
Tjena och god morgon låter trevligare än hej. Men man måste portionera ut sina tjena så det inte går inflation i dem. Tjena moss eller tjenare, tjenare är såklart det allra artigaste sättet att hälsa men passar sig inte riktigt inför folk som man är lite skrämd av. Min storebror brukar hälsa poliser med god dag konstapeln. Han har i sitt liv haft ett så typiskt förbrytarutseende att han betydligt oftare än jag blivit stoppad av polisen (han är än så länge ostraffad så förmodligen är han för smart för den svenska ordningsmakten eller så har han faktiskt inte gjort något särskilt allvarligt brott).
Att säga god dag konstapeln kan nog uppfattas som lite kyligt, när man ändå är arbetskamrater (och jag använder arbetskamrater tämligen felaktigt). Egentligen ska man inte lufta sånt här på internet. Att ens nämna att man arbetar tycks livsfarligt och kan leda till utestängning från arbetsmarknaden i år och dar. Säger man att arbetsplatsen är fånig, eller har fel kläder på sina bilder av sig själv, då kan man närmast se i ögonvrån hur sablarna dras ur sina slidor och någon osäkrar sin revolver. Men eftersom jag inte säger något om det på facebook tror jag att jag klarar mig ett litet tag till innan de kommer på mig och jag måsta emigrera till Turkiet.
Vissa hälsar långt borta i korridorerna. Det gör mig lite vilsen. Jag känner mig obekväm med att hojta fram ett hej på så många meters avstånd. Speciellt som det sitter folk och jobbar i kontoren på sidorna. Varför vissa känner att det är rimligt att hälsa redan när den andre blott syns som en prick vid horisonten vet jag inte. Tänkte nog inte heller fråga. Känsliga grejer det här. Kanske vill de förekomma mig och hälsa först, det är ju det trevliga. När jag sålde fika fick jag lära mig att det var viktigt att vara den som hälsar och därmed skapar kontakten. Men hos mig är det bortslösat att hälsa så långt borta eftersom jag oftast ändå väntar till att vara den andre som hälsar. Det är ett otrevligt drag jag har.
Kanske tycks detta överdrivet. Vi är ju ändå alla jämlikar och sitter i samma matsal och äter. Vi är fingrarna på lagens långa arm. Hand borde det nog vara för att liknelsen ska gå ihop. Men jag utforskar de eventuella humoristiska dimensionerna av långsökta liknelser. Den där var nog itne mer än mild till måttligt roande, om ens det. I alla fall så är det en sträng bostadssegregation här. Varje enhet är för sig och umgås med vissa enheter, men inte andra. Så någon slags strukturer finns ju. Själv har jag inte riktigt någon aning ifall det finns enheter som direkt ogillar varandra. Jag tror väl inte det. Men vuxna är så barnsliga ibland. Polishus är ju dessutom fulla av människor som egentligen vet bäst.
Familjevåld sitter i en korridor nära mitt kontor. Jag skriver ut på deras skrivare och känner mig därför lite mer tjenis med dem. Jag föreställer mig också att vi hälsar lite varmare på varandra. Familjevåld tycker jag dessutom är ett rätt bra arbetsområde för poliser, i alla fall den hyggligare modellen. Fast deras chef vill annektera våra kontor till sitt territorium så jag känner mig lite hotad. Dock vill jag försäkra att alla poliser gör sitt allra bästa och framför allt inte är självömkande över att ingen annan förstår hur svårt de egentligen har det.
Det ligger mycket av ens egen personlighet i hur man hälsar. En karl idag skyndade förbi mig och sa tjena-tjena vilket nog bara sa något om honom och inte om vårt förhållande till varandra. Vissa hälsar hej August, till mitt förtret. Ty ofta har jag då själv glömt vad de heter. Det blir ändå för långt att säga hej och sedan namnet som svar. Det känns nästan som man blir nedtryckt i det uppenbara underläge man hamnat i.
Ett annat problem är att presentera sig. Om det är en tjena-tjena-presentation säger jag ju bara förnamnet. Ska jag säga hela mitt namn måste jag hämta andan först eftersom det är så långt. Dessutom är risken rätt liten att det ska finnas någon större mängd augustar på myndigheten. Samtidigt kan det bli väl informellt.
Vår matsal är ytterligare komplicerad. Själv har jag löst det nästan fegt genom att äta med dem jag redan bekantat mig med. Jag tror jag knappt gjort någon ansats för att lära känna någon ny. Det hela faller sig rätt naturligt. De nya jag träffar är såna som kommer till de enheter som ligger oss ganska nära.Ibland sitter det dock folk och äter för sig själva och då känner jag alltid att man kanske borde gå och sätta sig med dem. För de kanske känner sig ensamma och utstötta. Och är man ensam och utstött önskar man sig förmodligen inget annat än att en lönnfet byråkrat kommer och äter med en, tänker jag mig.
Om jag förstått vår organisation rätt finns det tre nivåer. En bestående av oss byråkrater, jurister, registratorer, assistenter och den typen av folk. Dessa är väl de jag känner igen mest och som sitter ned vid samma bord och äter från och till. Sen finns det poliserna som sitter på kontor och gör mer eller mindre polisiärt arbete. Såna äter väl då och då med oss, men håller sig nog hellre för sig själva en aning. Ändå är det bekanta ansikten som jag många gånger i alla fall känner igen. Sen finns det den tredje sorten. Såna som sitter i bilar, dricker kaffe och svär över tillståndet i landet. Dessa är mer av en massa. Unga människor som ser lite ut som såna som var duktigast i idrotten i grundskolan och mycket ut som poliser. Hela den polisiära mångfaldssatsningen känns rätt sned eftersom poliserna ändå alltid ser ut som poliser. Vi har aldrig riktigt med varandra att göra. Så jag känner inte igen särdeles många. Dessutom heter de så vanliga namn, så där går jag bet ändå mer. Kanske borde jag ha någon som är mer av min homie. Någon som kan släppa iväg mig sådär som i Springsteens
Highway Patrolman. Frågan är bara hur man då går till väga.
Min standardhälsning är ett käckt och brett häjj. Jag hoppas att det liksom ger mig en jordnära charm och visar att jag är från en annan del av landet än dessa gnälliga trakter. Det är bra också för att man med en lätt förskjutning av tonfallet kan gå från igenkännande till icke igenkännande. Det är lite som brittiske komikern Jeremy Hardy säger om att amerikaner hotar britternas sätt att svara på hur-mår-du-frågan med sin oprovocerade glättighet. Här har britterna tränat in ett säga typ "det knallar och går" med nyanser från allt mellan jag klarar nog inte nästa vecka till helt okay faktiskt. Ett system som gör att de frågande själva sedan kan välja hur perceptiva de vill vara för den andres egentliga mående. Detta kommer sedan de ohöljt lyckliga jänkarna och kör över med sin ohöljda lycka.
