Asociale August

Jag är lite osäker på vilken ordning man ska blogga i. Hur man väljer vilket man bör skriva om just för dagen. När det gäller nyhetsanknutna saker borde man nog skriva så snart som möjligt. Men andra saker kan vara svårare. Apropå nyheter måste jag säga att hur miserabel jag än blir så bor jag i alla fall inte tillsammans med 120 andra i en skola utan varmvatten. Det är dom små små detaljerna som gör det, som Povel sjöng.

Egentligen hade jag ett ämne, men jag måste först skriva en sak om konsekvensetik. I dagsläget är det så att jag bor i en studentkorridor. I praktiken innebär det att jag delar mitt kök med åtta grannar. Dessa flyttar som de vill och med ett, nog så viktigt, undantag har jag ingenting med dem att göra. Jag känner dem inte. Majoriteten vet jag inte ens vad de heter. De verkar vara glada, unga och välintegrerade personer, säkert alla trevliga (läs tråkiga).

En del verkar i alla fall tycka att det är en bra idé att sitta i köket och äta. Men tycker inte jag. För en annan tycker det är trevligt om man kan få laga sin mat i fred. Om man då tänker sig den gyllene regeln, att vi bör göra mot andra som de vill att vi ska göra mot dem, så hamnar vi just i den här fällan. Jag föregår med gott exempel och avlägsnar mig från köket då jag är klar och spenderar inte tid där i onödan. Vissa andra som tycker det skulle vara trevligt med mer folk i köket spenderar tid där. Gyllene regeln låser sig liksom alltid när man vill bli olika behandlad.

Tänker man istället på Kants kategoriska imperativ, kort sagt att det man gör ska man kunna upphöja till lag, tycker jag ger mig mer rätt än mina sociala grannar. För om det var lag på att alla skulle äta i köket skulle det bli mycket trångt runt borden vissa tider på dygnet. Man skulle få trängas. Om det däremot var lag att alla åt på sina rum skulle det inte bli några större problem. Nu är det inte lag och jag får stå där med förtreten. Man skulle bo i ett kollektiv eller ha ett eget kök.

120 bärplockare i en skola med fyra toaletter, utan tvål och varmvatten, går på tvärs både med den gyllene regeln och det kategoriska imperativet.

Har alltid undrat hur en hemkomst känns

Jag har varit ute på vift i några dagar. Jag är det den här sommaren. Inte några längre sträckor. Men små turer med tåg runtom i landet på olika äfventyr. Ibland tänker jag att det är ett sätt att slippa stanna upp och tänka på min vardag och dess påvra framtidsutsikter. Andra gånger tänker jag att det där bara är ett sätt att dramatisera mina känslor och att jag nog egentligen reser eftersom jag får en anledning till att göra det. I vilket fall ligger det ett bedrövelsens dammoln över allt jag inte gjort när jag återkommer hem igen.

Förr kunde hemkomsten innebära en trygghetskänsla. I hemmet är man tufri. Där kan inte det hemska komma åt en. Man kan stänga av telefonen (eller dra ur kontakten, beroende på vad man har för en lur), okolla mailen och låsa dörren. Den känslan har sedan länge förflyktigats med tidens vind. Sannerligen, snabbt jagar stormen våra år. Istället ligger en stinkande lukt (som jag hoppas är metaforisk) som säger att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Just idag har jag en känsla av skam över att jag svikit mina vänners födelsedagar för att själv flacka ned till Köping. Dan Andersson har några rader om att i vanvett fly från sina vänner och i mörkret till den okände be. Är inte säker på att det var det jag gjorde, men close enough.

Äsch, jag får ingen rätsida ens på vad jag tänkte skriva om. Eftermiddagssensommarsolen lyser mig i ansiktet. Eller skulle ha lyst mig i ansiktet om jag inte dragit ned persiennerna. Nu ser jag den bara lite snett genom ett mindre fönster. Den skiner på björken där utanför som bara syns som en vajande silhuett.

Är inte säker på att det här är att betrakta som en hemkomst. Hemkomst låter som att det inbegriper något utöver att man kommer till sin nuvarande bostad. Jag tror att det finns en känsla inblandad i begreppet "hemkomst". Men i brist på andra ord får det duga. För jag känner inte den känslan. Jag känner mig som en gäst. Jag blir bekymrad över att tidens tand (tiden är uppenbarligen en bitande vind) sätter sig här och där. Hade önskat att den kunde vara lika vit som den var när jag flyttade in. Förmodligen kunde jag varit varsammare. Men år går inte oförmärkta förbi våra rum vi bor i.

O du dyra liv som tynar och försvinner, tänker jag och lyssnar på Allan.

Anders & Putte vet vad det handlar om

Varför så vemod? Del 2.

En andra stor bevekelsegrund/inspirationskälla komer ifrån skrået av hjölp-dig-själv-människor och optimistkonstulter. Numera heter de inte optimistkonsulter, de heter livscoatcher och såna saker. I grund och botten är det dock förmodligen samma sorts människor med samma sorts budskap. Det gäller att optimera sig. Livets vedermödor ska man skaffa sig andra perspektiv på och företrädesvis rätta till själv. Känslan av maktlöshet är nästan värre än vad deppighet är. Genom övningar på hur vi ska tänka rätt för att pika våra sinnestillstånd till de allra positivaste. Man får nog förmoda att sådant som Laplace demon måste vara en alldeles fruktansvärd tanke för dessa människor.

Det är nu lätt att kritisera den här formen av vad det nu är. I denna lyckosfär finns det förstås ett stort spektrum, från hemmasnickrad nyandlighet till universitetsforskning. Den senare delen får ganska stort utrymme i våra medier. Den omfattas inte riktigt av kritik som Kristian Ekenbergs. Den vanligaste kritiken rör väl i alla fall att det är flummig pseudopsykologi och att de tjänar stora pengar på utsatta människor. Och nog för att det finns sanning i argumenten, det här är ju big bussiness.

Men det mesta av mitt personliga agg har jag lagt ifrån mig (rent teoretiskt i alla fall) eftersom det finns en grundläggande ideologisk klyfta. Ideologi använt här i betydelsen "sammanhängande system av idéer och värderingar", inte nödvändigtvis politiska. Det beror på vad man ser som politik eller inte. Problemet är att det rör sig om en form av extremism. En som vi inte riktigt bryr oss om eftersom den stryker vår invanda uppfattning medhårs. Jag menar att från de seriösa akademiska forskningsrapporterna till Kajsa Ingemarssons märkliga drömbok finns en form av fundamentalism. Inte en religiös eller politisk sådan utan en som har med känslorna att göra.

Lyckoextremisterna företräder en åskådning där vi är fångade i en slags ständig jakt efter tillfredsställelse, ”Den eviga matchen om lycka” som Norberg kallar sin bok. Ta Mia Törnblom som exempel. Hennes stora hållhake är självkänsla. Alla våra problem löser sig därigenom. Eller inte alla, men många. Självkänsla är den kraft som ska förlösa oss alla. Alla hennes böcker handlar om det. Jag har typ läst tre, och det är sida upp och sida ned. Likadant är det med lyckan, för dem som förespråkar det. Säger Kay Pollack att vi ska välja glädje, då räcker inte någonting annat. Glädje eller så får det vara. (Som kanske framgår har jag i studiesyfte läst såna här självhjälps-böcker under våren, och gudarna ska veta vilken ångest det gav mig.)

Vi får aldrig stanna upp och fråga oss själva hur lyckliga vi behöver vara egentligen. Inget fel på lycka, men det finns ju så mycket annat. Att se lyckan som den enda vägens känslostrategi är att betrakta det andra som paria. Säg exempelvis att vi som vissa föreslår mäter lycka istället för BNP. Miljöpartisten Max Andersson tycker det, exempelvis, och det är en tanke som sprider sig. Att skaffa ett lyckoindex. BNP verkar på många vis vara ett grått och trubbigt instrument, det visar inte hur bra folk har det. Själv kan jag inte sånt här och även om jag personligen tycker att BNP verkar vara ett ganska praktiskt instrument för trubbiga grå politiker (det är lätt att räkna på, lättbegripligt och tämligen enkelt att kombinera med sådant som gini-koefficienten och dylikt) så är det inget jag tänkte diskutera. Hur lyckoindexet ska se ut är många oense om, eftersom det är svårt att räkna på.

Index av dessa slag blir graderande. Folk som inte tjänar pengar och inte gör av med pengar är inte så bra för våra siffror. Konsumtionskritiker tar gärna upp det som en kritik av BNP-begreppet. Men om vi gör ett lyckoindex istället, vad sker då? I så fall blir ju vi som inte är lyckliga ett hot mot våra positiva värden. Vaknar man en morgon och känner sig lite nere, då är man rätt vad det var en minuspost. Då är man ett problem som bör åtgärdas, liksom folk som inte tjänar pengar är det i nuläget. Att vi är olika, har olika karaktär och känner olika känslor blir då inte en tillgång utan det motsatta.

Det rör sig alltså om en rörelse som i sitt helgonförklarande av lyckan samtidigt demoniserar det övriga. Då är det här liksom en röst på den andra sidan. Jag har ingenting emot lyckan, såklart inte. Vår begreppsvärld utgår ju helt ifrån lyckans positivitet. Men jag tycker det är tråkigt om vi därigenom negligerar det som inte är lyckligt. Delar vi upp världen i lycka och olycka hamnar kanske det ytliga flabbet på lyckosidan som önskvärt och den djupa eftertanken på olyckosidan, som icke önskvärd.

Jag vill istället ta tillfället att hylla nyanserna i skymningsljuset, längtan som progressiv kraft, saknad som något djupt mänskligt. Vemod och andra ändå mörkare penseldrag på duken är en del av vilka vi är. Nog för att depressioner oftast är rimliga att förebygga. Men det gör vi nog inte genom att stressa upp oss om allt inte är lyckligt och lyckat i vår tillvaro. Kanske förebygger vi depressioner genom att förstå våra dunklare sinnesstämningar, lär oss uttrycka dem och förklara dem för vår omvärld.

Litteratur och resor

Från och till gör jag nedslag i den populärare nyare litteraturen. Framför allt verkar det som ett alibi. Böckerna går fort och sedan kan jag med lugn i sinnet betrakta nutidslitteraturen som ointressantare än litteraturen från det förflutna. (Det händer även att jag läser sådant som rekommenderas till mig, från våra sena tider, men då är det ändå med förväntan på att det ska vara intressant eller bra på något vis.) Framför allt ljudböcker är bra såna alibin. På så vis har jag tillgodogjort mig Kajsa Ingemarsson, Jan Guillou, Paulo Coelho, Mia Törnblom, Kay Pollack, Dan Brown med flera, med flera. Folk har annars ofta svårt för att låta en förkasta sådant man inte gett någon chans. Det är som att de fortfarande tror på tillvarons förmåga att överraska en. Som att man inte redan vet vad man har att vänta sig då man ser en film, läser en bok eller vad man nu gör. Därför är det bra att snabbt bara höra igenom böcker så man sen får privilegiet att säga att Paulo Coelhos författarskap är något jag förknippar med djup tarvlighet.

Vill jag faktiskt läsa något lättsamt, en sidvändare som inte fordrar så mycket tankekraft, vänder jag mig till barnböcker istället. Barnböcker har den stora fördelen att kunna vara såväl djupsinniga som välskrivna men utan att komplicera allting såsom min vuxenlitteratur plägar göra. Så jag är en vän av barnboken.

För tillfället hör jag på Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger "Den mest säljande debutromanen i förlagets historia", "En trösterik roman som det är svårt att lägga ifrån sig", "Kan vara den vackraste bok jag läst. Någonsin." Kanske inte riktigt min åsikt, vackrast någonsin. Men jag är ändå positivt överraskad. Den har sina poänger. Den är visserligen lite klyschig men fri från pekpinnar. Nog för att det finns en ton i berättandet jag inte riktigt tycker om. Jag tror att det har med meningsbyggnaden att göra. Som att den är tillrättalagd för att vara fin. Ungefär som om det var skrivet på versfot, fast det är prosa. Det är bara en vag känsla och svår att beskriva. Värst är kapitelrubrikerna. Men den har ändå något fint över sig. Något alldagligt och saknadsfyllt. Det är som att den saknar stor dramatik eller några skrikiga rubriker. De går mest runt där ute på landet och lär sig prata om sig själva. Ganska rofyllt. Någonstans i mitten berättas det om årstidernas gång i Australien. Där fanns ingen höst eller vår och därför inte heller någon tid för minnen och längtan. Det kanske är sant, jag har aldrig varit i Australien. Inte heller kan jag känna att jag saknar det.

Ändå finns det ett vemodets värde i utlandsresor. Att uppleva något bara en kort tid är en speciell upplevelse. Just det där med att ha allt man vill ha ett litet tag; man åker någonstans och får ha det som man vill. Lite så är väl poängen med att semestra. Man får vädret som man vill, kan åka till havet och har kanske sparat en slant så att en har råd att gå ut och äta ett par kvällar. Under en kortare tid får en uppleva en form av undantagsliv, undantag från vardagen.

Det hela kan tyckas mycket ovemodigt i sig. Semesterliv är ofta ytligt, vulgärt och tärande på de orter som allt för mycket drabbas/föräras. För med att man gör undantag från vardagen gör även många undantag från att typ slänga sina sopor i soptunnor och annat av det tråkiga som vi förknippar med gamla Svedala.

Men det finns ett spektrum av det hela som är lätt att glömma bort. För det kommer tider då vi inte kan resa. Att resa långt bort blir för de flesta av oss undantag. Reseminnena står ut som enskilda, specifika och mycket fina (förhoppningsvis, annars har man ju släppt ut all koldioxid i onödan) hågkomster. Minnen där det verkligen hänt någonting. Att ha varit på en plats är en bra krok att hänga upp sitt minne på. En konkret detalj som gör minnet minnesvärt.

Tiden går medan vi är hemma och osemestrar. Våra paradis hinner förändras under tiden. De fina restaurangerna där vi upplevt så mycket byter meny, ägare, personal om vartannat och lägger till sist ned. De oupptäckta sandstränderna exploateras; de mysiga hotellen hinner förfalla. Andra, unga generationer hinner göra platsen till sin och fylla den med vilken stämning de nu vill ha. Eller vad som nu tiden för med sig. En dag blir vi kanske gamla. I alla fall en del av oss. Då orkar vi inte resa mer. Vi blir för svaga och bräckliga, för sjuka och beroende av sjukvård. När det händer har vi bara minnena kvar (om ens det) av våra resor. Förlorade på det sättet att vi aldrig får uppleva det igen, men ändå levande i oss, hur fint det var på restaurangen, hur vi badade på den öde sandstranden och hur mysigt hotell vi hittade just i utkanten av staden.

Fast jag bara gissar. Själv har jag inte den sortens reslust. Min vilja till utlandsresor är ganska begränsad. Fastän utlandsresor är det man ska göra som ung själ. Uppleva de främmande kulturerna i Grekland och Thailands turistbyar. Nä nu är jag lite orättvis. Det är inte samma människor som chartrar och backpackar sig runt i Asien. Det finns en lite skum grej över det där med att backpacka långt bort i fjärran länder. Många som gör det är unga miljöintresserade människor som intresserar sig för andra kulturer. Människor som genom dessa långväga resor till andra kulturer släpper ut mycket mer avgaser än vad den fattige som allvarligt talat skiter i miljön och skulle ägna hela sin tid åt att fräsa runt med snöskoter om nu inte skatten på bränsle var så hög. Och givet att det kommer en vinter i år också vill säga. Så osäkert med sådant nuförtiden.


Bilderna jag har är från bästa Riksantikvarieämbetets Flickr-konto. En liten kulturskatt sådär. Bilderna är från Frankrike, Tyskland och Spanien. Det är så fint för när de lägger upp bilderna verkar de ha ganska lite information om vilka platser som är avfotograferade. Då hjälper andra till och säger vilka platser det måste röra sig om. Vanliga människor som ser bilderna då. Varpå Anna på Riksantikvarieämbetet tackar hjärtligt för att de hjälpt till så snällt. Det hela är synnerligen hjärtevärmande.

Om nördar, allvar och subkultur

Ibland läser jag på aftonbladets hemsida. Det får mig att tvivla på min egen existens. För om jag verkligen fanns borde jag väl ändå haft något bättre för mig.

I alla fall måste jag säga att Caroline Ringskog Ferrada-Noli har en tydlig poäng. Åter till verkligheten! Egentligen skulle jag nog säga att det är mer nyanserat än vad hon uttrycker det hela. Genre-kultur behöver inte innebära flykt. Istället är det ofta ett sätt att angripa svårare mänskliga frågor. Även författare som haft ambitionen att skildra de utsatta och svaga har använt sig av extraordinära stillösningar. Det är knappast illusionernas fel att folk vänder sig bort från verkligheten. Författare som Harry Martinsson och Selma Lagerlöf använde den för att komma sina meningar närmre. Då Harry i Aniara tittar ut ibland stjärnorna tittar han i själva verket in i människorna. Aniara är för övrigt min bästa sci-fi tillsammans med TV-serien Farscape. Som Jonas Carlsson kommenterar i Lars Gustafssons blogg (Lars Gustafson's blog) är realismen ändå svårfångad och kan betyda så mycket olika.

Jag undrar om subkulturen i sig innebär flykten. Men någonstans finns ett förhållande där subkulturerna göder nördarnas eskapism och nördarna i sin tur uppmuntrar eskapismen inom subkulturen. Det blir en så kallad självförstärkande effekt. På så vis sviker subkulturerna de svaga och ensamma (vilka Caroline Ringskog Ferrada-Noli kallar arbetarklassen). Nu är väl jag knappast person att dömma nördarna. Förmodligen är det bra att folk har intressen. Det gör dem lite mindre ointressanta.

Men jag saknar allvaret. Jag saknar det allvarliga samtalet. Jag finner det inte i subkulturerna. Kanske är det inte så mycket en flykt från verkligheten som en flykt från andras verklighet. Som debattören säger ett sätt att ohämmat få förvalta sig själv och sitt intresse utan att störas av gråten i världen.

Framför allt saknar jag fantasyn som verkligen utnyttjar sina möjligheter Kanske missar jag den. Men den breda fantasyfåran verkar nöja sig med att olika skickligt tradera stildrag från Tolkiens dagar. Det utgör nummer 27 på min kulturella-besvikelser-lista (toppad ohotad av faktumet att Per Åhlin inte har råd att göra de filmer han vill).

Nu känner jag mig lite moraliserande och undrar om inte debattörskan också är det. Lite uppstyltat sådär med önskan om att den kulturella medelklassen ska sänka ned sin fromma näve och vara upplysta filantroper för de utsatta skarorna. Men så läser jag det extravaganta bloggsvaret och tänker att lite rätt har hon nog ändå, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, fast hon är moraliserande. För om man inte tilltalar suspekta astrologer måste man i alla fall ha någonting att komma med.

Fast mest skriver jag det här för att få rita en antropomorfisk Vredens druvor med mårdhundar i huvudrollerna:

Länge leve ensamheten, Fernando ...

Som vi kommer upptäcka är ensamheten inte entydig på något vis. Lika mycket som den kan vara den säkraste vägen till vemodets små kulörta lyktor som är tända nu eftersom det blivit augusti och mörkt om kvällarna. Kanske hade någon kräftskiva förra veckan och ännu inte har tagit ned sina, för tillfället uppsatta, lampor. Ensamheten är svår men även nödvändig. Den är även högst personlig.

Att på något vis fånga in ensamhetens essens, dess kärna, är svårt. Så är det nog egentligen med alla känslor. I grund och botten anar vi mycket lite om hur andra människor känner när de säger att de känner likadant eller vice versa. Det är en såndär dagis-filosofisk fundering barn kan ha men sedan ryggar undan ifrån eftersom det är jobbigt att den är så svår att få svar på. Ser alla blå på samma vis? Nej, inte de färgblinda, men de övriga då. Vi vet med säkerhet att alla inte känner likadant inför ensamheten. Eremiter smyger sig undan och tycker alls inte om sociala sammanhang, medan andra tycker att det är skitjobbigt att vara för sig själv.
Ah, signe oss, vi mångsidiga människor.

En viktig skillnad är den ensamhet vi själva valt och den som omständigheternas makt tvingat på oss. Inte så sällan har jag hört det beklagas att vi inte som i engelskan kan säga alone om den mer positiva ensamheten och lonely om den mer negativa. Nu är det inte riktigt så enkelt, ens i engelskan. När Hank Williams sjunger att han är Alone and Forsaken är han faktiskt mycket ledsamt ensam. Kanske är det rimligare att säga att alone är själva tillståndet, medan lonely mer är känslan. Mina engelskakunskaper är på många vis begränsade.

Om vi då skiljer på dessa två ensamheter, den självvalda och den påtvingade, har vi med ett lätt fall och ett svårt att göra. Den självvalda ensamheten först är otvivelaktigt till gagn för alla vi som vill förkovra oss vemodets vackra stämning i våra liv. Ensamheten ger tid till tänkande och perspektiv vi annars inte ser. Stilla promenader i en vårskog, där snön smälter till småbäckar och björkträden står i knopp. Det ligger något i dem som säger att livet är tillvarons andhål. Eller att sitta i en eka, på en stilla sjö och titta på ett flöte. Även ett tyst hotellrum, med vita väggar och en minibar kan göra sitt. Så länge som där finns plats att andas ut och tänka efter. Eftertanken är ofta vemodets bror och kamrat. De har druckit duskål många gånger.

Den andra ensamheten är svårare. Den vi inte hyser kontrollen över. Många finner den alldeles oerhört ledsam. Därför är den ett tveeggat svärd. Problemet är vägen som går förbi ensamheten, som sluttar ned mot djupare mörker. Nu är jag ofta mån om att skönmåla ångesten. Men eftersom Owe Wikström skriver att det mycket farligt att göra det försöker jag vara ett gott föredöme. För stor lonelyness kan leda till ångest och ohälsa.

Men den kan ha sina förtjänster. Det finns ett stort rött hallon i den här ensamheten som vi inte kan nå utan att kastas in bland törnbuskens grenverk. Ställda inför den stora ensamheten väntar nya perspektiv. (Nu låter jag som en riktig självhjälpscoatch och jag vet inte om jag känner mig nöjd eller äcklad.) När du inte längre har någon chans att vända och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv, som Ola Magnell sjöng. Liv rimmar på perspektiv, vända på hända (och ända, men aldrig i en Ola Magnell-sång). När någon försvinner ifrån oss, flyttar ut eller färdas till de sälla jaktmarkerna, måste vi omvärdera det vi har och vad vi saknar. Nu är den här ensamheten inte direkt en väg till vemod, även om den kan få sådana läckra konsekvenser. Dess oförutsedda karaktär gör att den är svår att färdas medvetet. Vad vi kan göra är att motarbeta chocken när ensamheten väl kommer.

Vi är ensamma, oavsett hur många vänner vi har på facebook. Det är ett lite ledsamt men högst sannolikt faktum. Vår jord är en liten planet i en mycket stor, kall och mörk tomhet. Här och var finns stjärnor och planeter i tomheten, men inga som visat sig vänligt inställda till oss. Ateister ser ensamheten som självklar. Men även de troende bör nog överväga ifall verkligen den gud eller de gudar man tror på verkligen finns där för en när man har det svårt. Visserligen bygger mycket av det praktiska religiösa arbetet på att guden/gudarna faktiskt hör och bryr sig, vilket också många tror på. Där det finns tro finns det också tvivel. Och ensamheten får nog sägas vara större för den som har en gud som inte lyssnar. I vilket fall måste vi alla fejsa att ensamheten lurar, som en tiger i snåren, på oss.

Vi har visserligen människor och djur som hjälper jaga ensamheten på flykten igen. På inga sätt förändrar det att vår grund är ensam; ensamhet är så att säga normaltillståndet, liksom mörker och kyla. Det krävs att man lägger till något för att fördriva detta. Dessutom finns det en hake, för hur mycket förstår dessa medmänniskor oss egentligen. Nog hoppas många att just deras vänner och älskade ska se en som man verkligen är. På sitt sätt är detta också mycket positivt ur vårt perspektiv. För vemodet är den stillsamma saknaden och sorgen över något som upplevs som förlorat. Och har vi något finare att förlora än den omhuldade kärleken. Så när den av en eller annan anledning försvinner (ty allt är i längden förgängligt) har vi bara de vackra och mindre vackra minnena kvar, samt den eventuella saknaden. Kärleken och saknaden är stor, ensamheten är störst. Att vänner sviker är någonting man måste lära sig, Fernando.