Karl Gerhard - Den ökända hästen från Troja

Karl Gerhard, Hasse Ekman och Gustaf Wally.

För inte länge sedan frågade vännen Bävern om det verkligen inte fanns någon version av Karl Gerhards monumentala verk Den ökända hästen från Troja. Och mycket riktigt visade det sig finnas två versioner (den och den), bägge avkortade. Så jag laddade upp en längre version. Men sången har inte velat släppa mig sedan dess. Jag har funderat och funderat. Speciellt som det offentliga klimatet idag tycks i allra högsta grad andefattigt är det lätt att snöa in på den spirituelle Karl Gerhard. Att folk hit och dit har tokiga uppfattningar och är svårt att göra något åt. Men om de ändå ville uttrycka sig lite bättre, så det blev en glädje att läsa också de tokigaste.



Så jag tänkte, mest för mig själv att jag skulle reda ut texten.
I själva verket har jag inte så mycket att lägga till om spelet kring kupletten. Det mesta nämns t.ex. i wikipediaartikeln.

Den svenske Aristofanes.

Det här var inte första gången som Karl Gerhard fick stryka något av utrikespolitiska skäl. Redan 1932 hade han i vad han kallar mariannesketchen förolämpat hela frankrikes ära. Sketchen lär ha handlat om ett spelbord där de europeiska staterna gamblade. Svea, klädd som kulla, hade ont om pengar och markerade med tändstickor. Särskilt illa lär franske ministern Briand ha blivit tecknad i sketchen, vilket orsakade en del osämja. Skillnaden var dock stor mellan de två verken. 1932 var Karl Gerhard fortfarande satiriker ut i fingerspetsarna, med satirikerns hela ovilja att egentligen ta ställning i sakfrågor. Beredd att angripa de flesta om det fanns ett tillräckligt bra skämt i det.

Just Karl Gerhards politiska inställning vållar en hel del huvudbry. Som fråga uppkommer det gång på gång, eftersom det inte finns ett rakt svar. Alla tycks utgå ifrån att han är högerpartist fram till långt in i karriären. Han var aldrig direkt sen att frottera sig med HKH:er och överklass om han bara fick chansen. Förmodligen gällde detsamma Zarah Leander. Hon verkar helt struntat i nazismen, det var den tyska flärden, glamouren, att vara den största av primadonnor. Framåt någon gång på 30-talet meddelar dock Gerhard att han tänker rösta på Socialdemokraterna, eftersom de är de enda han litar på ska sätta ner foten mot nazisterna. Men jag ska inte fördjupa mig i spekulationer än.

Åter till den trojanska hästen. Det var för övrigt Sandro Malmquist som designade den som en jättelik dalahäst, smyckad med blommor och blad. Wikipedia säger att det var fyra balettflickor i dess buk, men KG själv åtta. De var förresten från Cullbergbaletten, och hade blivit rekryterade av Gerhard eftersom han tyckt att revybaletten var alltför menlös i vanliga fall.

"I hästens buk rymdes åtta balettflickor, och för att ge den stadga stöttades den av en kolonn, ett femte ben alltså, i kolonnen hade jag tagit plats, och när tyrolerflickorna hade hissat sig ned med rep, slagit ihop sina gitarrer så de formade sig till kulsprutegevär, medan den glada tyrolermusiken övergick till bistert marschtempo, steg jag ut ur en dörr i kolonnen och sjöng visan om 'Den ökända hästen från Troja'."

Och som historien berättar förbjöds kupletten.

Enligt wikipediaartikeln sjöng han den en gång till efter att ha fått förbud, med poliser i publiken. Därpå fick han beskedet att om han sjöng den en gång till skulle Folkan stängas. Det var polischefen Alvar Zetterkvist som ringde och det var till honom som Gerhard sade det klassiska "Är det från hästapo?" (samme Zetterkvist som hamnade i det blåsvädret som var Kejne-affären och spelar en av skurkrollerna i dokumentärromanen Hans majestäts olycklige Kurt, om Haiby-härvan). Enligt Per Gerhard spelade fadern upp hela intrott till sången igen på kvällens föreställning, men istället för att sjunga sången tog ha upp det brev han fått med besked om förbudet och läste upp Kungliga Ordningsstadgan för Rikets Städer §13, enligt vilke sången hade stoppats. När sedan hästen återuppstod, då Karl Gerhard lämnade Folkan fick hästen finna sig i att ha munkavle och nattmössa. Förbudet gällde inte sången utan sången i lokalen, så i andra lokaler var det okay att sjunga, men för att inte åter dra på sigmyndigheternas ogillande maskerades texten på olika vis. Bland annat tror jag versen om Fochs gamla vagn fick stryka på foten. En version bytte också ut alla namn mot grekiska diton. Efter vad jag har förstått är de kortare versionerna som finns på skiva sådana som han sjöng då. men jag kan ha fel. Det ligger något förbryllande i Karl Gerhards skivinsjungningar.

Såhär såg hästen ut med grimma och nattmössa.

Det som intresserar mig är mer texten. Jag har läst, klurat och googlat något och till sist kommit fram till vad jag tror är en bit på vägen av vad det egentligen är Karl Gerhard sjunger. Den är en på många vis ovanlig kuplett för Gerhard. Han håller sig sällan så till ett ämne och en bilddräkt som i denna, ja nazisterna och den grekiskmytologiska tematiken då.

Allting går igen ur tidens grums och mögel
dyker upp ett skrämmande fantom.
Även Grekland hade sina Wandervögel
fostrade i Sparta och i Rom.
Ur seklers skuggor ur årtusens damm
ett mystiskt spöke i nutiden glider fram.

Wandervogel var en tysk ungdomsorganisation som efter Maktövertagandet 1933 inlemmades som en del av Hitlerjugend.


Det är den ökända hästen från Troja
moderniserad till femte kolonn.
Majoren Quisling är en papegoja
som imiterar så gott han har förstånn.
Vi äro synbart blott fredliga pågar
med grekisk rakborste uti vår hatt
men i ett huj dra vi fram våra bågar
och storma Troja från insidan "by natt."
Ty det Europa som högljutt hörs hoja
att makt är rätt har nu fått sin symbol.
Det är den ökända hästen från Troja
som alltjämt spelar sin gamla hjälterôle.

Det är här det snillrika i hela sången blir mer påtagligt. Den rent fysiska hästen som stod på scenen stöttades upp av en träpelare, i vilken Gerhard själv stod gömd fram till dess att han började sjunga. Den femte kolonnen var ursprungligen en term från spanska inbördeskriget. När Franco närmade sig Madrid bestod styrkan av vad som benämndes som fem kolonner. De fyra som närmade sig utifrån och den femte som var fascisterna som verkade inom Madrid. Så på sätt och vis är det delvis samma metafor som hästen i sig, fast mer en bild av svek. Både femtekolonnare och quistling är ju ord vi idag kan använda just för förräderi.
Quistling var förstås den norske nazisten.
De grekiska rakborstarna var som sagt bortplockade från tyrolerhattarna.


Bland de vilda hästar som har galopperat
på fru Clios rännarbana är
den trojanska hästen som sig minst generat
för att lyfta svansen här och där.
I världsmanegen politikerna
som dumma Augustar står i parad - hurra!

Fru Clio är såvitt jag förstår historieskrivningens musa. Jag tror inte att hon i mytens värld hade en kapplöpningsbana, det är mer bildligt talat. Dumme August är en av de klassiska clownfigurerna.


Det är den ökända hästen från Troja,
som sluppit ut ur historiens stall.
I ryttargången sig statsmännen oja -
en del ha socker i fickorna ifall
att hästen skulle va´ möjlig att tämja -
det är en högst neutral politik.
Vi svenskar umgås med kraken i sämja,
han går numera i reguljär trafik.
I vissa tidningar säger man: "Nå ja,
på rätt vi håller - men helst på rätt häst."
Och för den ökända hästen från Troja
står odds i dessa dagar onekligen bäst.

Här stärks resonemanget om de europeiska politikernas valhänthet inför nazismen. De försöker att tämja de tyska nazisterna med eftergifter. Det här är ju både en tillbakablickande kritik mot hur Tysklands återväxt behandlades, men framför allt är det en kritik av den svenska småstatsrealismen. Att hästen går i reguljär trafik är förstås en anspelning på de tyska tåg som tilläts fara över våra svenska järnvägar. Det fanns en ganska spridd åsikt att det viktigaste var att vara pragmatisk, att hålla sig utanför kriget. En opportunism som Gerhard besjunger som "på rätt vi håller - men helst på rätt häst". Att de hellre håller på den häst som vinner än på människorätten för oss väl för övrigt tillbaka till Clios rännarbana.


Den tredje versen och refrängen verkar inte finnas inspelad. Som jag förstått det var han inte helt nöjd med den eftersom det kunde tolkas som att satiren riktade sig emot den danske kungen och inte de skånska chefredaktörerna, som beskrev den tyska ockupationen av Danmark som en tämligen idyllisk affär.

Både Belgien och Danmark har lagt socker
uti hästens mule med en klapp.
Trots herr Winston Churchill och herr Knickerbocker
slukar hästen hötapp efter tapp.
När det på frihetens tegar är stopp -
så vet vi alla vem vettat har ätit opp.

Det är den ökända hästen från Troja.
I Köpenhamn gjorde hästen entrén
en vacker morgon när Stauning och Soya
låg uti drömmar om HC Andersen
Korrespondetspropagandan den säjer:
I Kongens By är ej tiden ur led,
på Langelinie äts pillede rejer
och Kronprinsessan har lov att komma ned.
Man kan ej tala om tvång eller boja,
ty kungen rider var morgon ... på vad?
Jo, på den ökända hästen från Troja
tar Konung Christian sin morgonpromenad.

Han gjorde ganska ofta så att han skrev om sina texter, lade till och tog bort.
Själv måste jag nog säga att jag inte direkt saknar versen. Jag känner mig lite osäker på hur det ska vara med takten i vissa av raderna. Thorvald August Marinus Stauning var statsminister och Carl Erik Soya författare. Knickerbocker var amerikansk journalist, som deporterades från Tyskland eftersom han var för hitlerkritisk. Hittade förresten en liten rad han skrivit om just den här delen av texten: "En vers som handlade om kung Christian av Danmark censurerade jag själv, ty den missförstods av en mindre lyhörd pulik. Den var riktad mot de korrespondenter till svenska tidningar som framställde den tycksa ockupationen som ett för danska folket nästan idylliskt tillstånd."


Där Akilles fann terrängen ändå "lavre"
skena hästen in med stor succé,
ty han börja längta efter att få le Havre
innan han blev inställd på musée.
Men femte ben rusa hästen åstad,
om jag ej feltolkar grekernas Iliad.

Lavre, lavre, vad är lavre? La vre är franska för "fortsätta att", enligt google translate, men det gör inte det hela särskilt begripligt.
Le Havre är förstås den då av tyskarna intagna franska kuststaden. Men också en typisk karlgerhisk dubbeltydighet med tanke på hästar och havre.


Så av den ökända hästen från Troja
drogs Marskalk Fochs gamla vagn till Berlin.
Till fots gick ledaren på "Avenoja"
de l´Opera - och kom fram till Invali´n.
Han sa god dag till Napoleon Boná -
som lär ha vänt sig i sin sarkofag
och frågat: "Tänker monsieur ´Rubiconna´
och gå på vattnet? Det kunde inte jag."
Då svara Adolf: "Tja, utan att skoja,
det är ej jag som ta´t in denna by.
Det är den ökända hästen från Troja,
som just nu släcker sin törst uti Vichy."

Ferdinand Foch var marskalk av Frankrike och ledde den slutliga motoffensiven mot Tyskland i första världskriget. Han var under Versailles-förhandlingarna strängt emot de resultat som blev och framför allt alla möjligheter för Tyskland att åter resa sig.
Ledaren (Hitler) går på Avenue de l'Opéra och kommer där fram till Invaliddomen (det här tog ett tag för mig att klura ut faktiskt). Det var där som Fochs gravsattes, som siste man och även där Napoleon ligger. Så Hitler hälsar, Napoleon vänder sig. Monsiur Rubiconna är en anspelning på Ceasar. Denne korsade som bekant Rubicon med sina trupper och orsakade därigenom inbördeskrig. Det vatten som Hitler ville gå på var Engelska kanalen. Den gode Napoeon kunde aldrig inta Storbritannien.
Att hästen släcker törsten i vichyvatten är ju för att den marionettregering som fanns i södra Frankrike hade sitt högsäte i Vichy, den så kallade Vichyregimen. Karl Gerhard gör samma grej i Alla de gamla fina märkena, där det ädla vinet tyskarna eftertraktar bara blir vichy.

Under Gustaf Adolfs och Kung Karols dagar
stredo svenskarna i eld och köld.
Svea Rike styrdes efter egna lagar
och ett lejon bar det i sin sköld.
En igelkott bli´t symbol för vårt lann´-
men jag vet en som är mer aktuell och sann.

Gustav II Adolf och Karl XII, inte bara herrar utan krigsherrar till och med. I den något omgjorda versionen är det för övrigt mindre tyngd på det lite nationalromantiska. Där är det "Perikles och Solons visa dagar", vilket är fint, fast det passar inte riktigt in när det är grekerna som slåss i eld och köld och bär ett lejon i sin sköld.


Det är den ökända hästen från Troja,
av demokraterna sadlad och skodd.
En samlingskrake för slott och koja,
med stora skygglappar, rädd att bli beglodd.
Vårt gamla lejon blev fort pensionerat
när "Hesa Fredrik" för första gång tjöt.
Av Bagge blev det till får ondulerat,
det utav Rütger fick essen, stackars nöt.
Men har det snart ej gått upp för de loja
i hela världen - båd´ fattig och pamp -
att det är den ökända hästen från Troja,
som hela tiden har kallats för MIN KAMP.

Samlingskraken för slott och koja är vår svenska regering, som samlade alla riksdagspartiet utom kommunisterna. Det är nog egentligen här han blir som mest bitsk. Det är inte någon snäll bild av regeringen han målar, med skygglappar för att inte folk ska syna dem i sömmarna för mycket, själva en del av den femte kolonnen i sin ständiga eftergiftspolitik.

I sin bok I skuggan av en stövel skriver KG: "Pretentionerna på nationella symboler, som stigit med [Gösta, min anm.] Bagges avtäckande av Den svenska igelkotten, sjönk så djupt det var möjligt med Den svenska tigern. Men man får väl förmoda att 'Vi, som ensamma sitta inne med den politiska överblicken', även handlade heraldiskt klokt. En mera värdig symbol för svensk samhällsanda hade inte varit lika lätt att hux flux efter kriget förvandla till papegoja."

Bagges fel är alltså att ha dels stått för en avväpningspolitik, i en tid då vi borde ha rustat till försvar (jfr. Nu ska vi vara snälla) och så att han sa det där om att vi är en igelkott, med taggarna utåt. Jag uppskattar för övrigt skämtet i att baggen ondulerar lejonet till ett får.
Rütger Essén var en svensk nazist, det är förresten också en ordvits i det, eftersom essen även är tyska för att äta.
Min kamp, självbiografisk bok av någon norsk författare, om jag förstått det hela rätt.

Jag har försökte förstå det här med kulturvänstern

Jag har försökt förstå vänsterkulturdebatten, men får ingen rätsida på det hela. Så jag skriver ned tankarna här. Det är lättare att se om man skriver.

Bengt Ohlsson verkar inte haft det så svårt häri livet. Ja, det är orättvist att säga det. Att beskylla någon för ett lättsamt liv är närmast oförskämt. Och nog har han säkert haft sin beskärda del av bekymmer. Men när man tittar på hans meritlista är det svårt att ta honom för ett samhällets olycksbarn. Han får lufta sina många åsikter i stora rikstäckande tidningar som DN och Amalia. Bengt Ohlsson är någon vi lyssnar på. När han började debatten gjorde han det på helsidor i Sveriges största morgontidning. Jag har svårt att se honom som marginaliserad, ja trots att han inte hyser vänstervärderingar. Författaryrket har jag fått beskrivit för mig som ett ensamjobb där först det är när man har ett färdigt verk som man behöver de andra och då vänder man sig till förlaget. Jag misstänker att Albert Bonniers förlag inte grälar på Ohlsson för att han är så dålig på att sjunga med i Arbetets söner. Så rent personligen borde Bengan kunna vara kulturutövare i Sverige utan att vara vänster. Den stora skaran av kulturarbetare tycks mig hellre syssla med sitt än att välja block. Att vara opolitisk är förmodligen det enklaste.

Ohlsson utgår nu från sina egna erfarenheter i sin artikel och dem kan ingen beröva honom. Har han utsatts för ideliga påhopp är det tragiskt. Stackars Ohlsson borde hitta bättre vänner. Kultursfären i gemen är förresten ett råtthål, det har jag läst i Myggor och Tigrar. Alla tycker illa om varandra, knullar och sedan skapar de något litet verk som egentligen bara är till för att berätta för dem som förstår att kulturmänniskorna har haft sex, eller tycker illa om någon. Bengt Ohlsson tycker illa om Malin Ullgren. Men i den där frågan undrar jag om det inte är som Wollter säger, att han hamnat i dåligt sällskap. Är det för socialistiskt på DN kanske han kan få skriva för SvD istället. Visst borde han accepteras för den han är, men ibland kan det vara bättre att skaffa sig nya vänner.

Det jag inte förstår riktigt är vad problemet är och vad kulturvänstern är.

Jag börjar med kulturvänstern. Att ordet kulturvänster finns men inte kulturhöger är relevant. Speciellt inom musiken. Vem minns inte slagdängor som Gå med i kommunistiska ungdomsförbundet, stärk det kommunistiska partiet eller Sången om Stalin? 40 år senare känns det onekligen smått kuriöst. Befria södern är långt borta. Uppenbart ser kulturvänstern annorlunda ut idag. Räcker det med att vara kulturarbetare och ha vissa vänsteråsikter för att vara kulturvänster, eller måste man uttrycka sina åsikter, eller måste man till och med uttrycka sina åsikter i sin kultur. Många kulturarbetare är väl ändå såna som ingen lyssnar särskilt mycket på. Musiklärare, instrumentalister och landsbygdskonstnärer. Många av dem är nog inte mer politiska än vad en svetsare är i sitt svetsande, en sjuksköterska eller snabbköpskassörska i sina värv. Jag ska inte fåna. Det var ju inte dem Bengan menade. Vi vet alla att man kan vara oboeist utan att vara vänster! (bara man inte vrider sig för mycket åt höger, för då hör inte flöjterna vad de själva spelar)

Jag börjar misstänka att det alls inte är musikvärlden som menas. På Svensktoppen ligger två som jag kan identifiera som vänster (Tre med Benny Anderssons orkester) Timbuktu och Jerry Williams. Ingen av dem sjunger någon särdeles politisk sång. Lars Winnerbäck & Miss Li är säkert också lite vänstervridna. Mikael Wiehe finns bland utmanarna, också han med en låt som inte är särskilt vänster. Å andra sidan finns där ingen som jag vet är höger. Samtidigt har jag fått intrycket av att framför allt Moderaterna hellre går till klubbmusiken för sina kampanjer och sådant hörs väl aldrig på P4. Nu är jag ingen musiker, men jag törs ändå säga att det går alldeles utmärkt att göra en karriär utan att bli politisk. Jessica Andersson har legat 90 veckor på Svensktoppen utan att behöva göra några vänsterpolitiska utspel. Det är få konstverk idag som är vänster på 70-talsviset. 1934 beslutade sovjetmakten att vänsterkulturen skulle vara sådan som upphöjde arbetet och förhärligade arbetaren, socialistisk realism blev den enda sanna kulturen. Någon sådan finns inte i dagens Sverige. Stilla flyter Don kommer minsann inte i några nyöversättningar! Klasskamp och offentlig sektor är inte de ämnen som är mest på tapeten i pjäser och böcker. I alla fall inte vad jag har sett. Och som

Slussen verkar viktig i sammanhanget. Och jag känner inte att jag bryr mig så mycket. Visst är det fint om vi har en trevlig och respektabel huvudstad. Men om man inte trivs med hur den byggs om går det ju bra att flytta. Det är förstås tråkigt om inte folk kan få bo där de vill, men en tragik som stora delar av landet har levt med i ganska lång tid nu. Jag vet inte riktigt hur Slussen blir en höger-vänsterfråga, om man nu inte tycker att alla åsikter som går på tvärs med en borgerlig kommunledning är vänster.
När inte ens stockholmsarkitekturens egen Prudentia (Rävjägarn) tycker frågan ligger nära hjärtat har jag svårt att engagera mig. Den verkar lite stockholmsfixerad den där kulturvänstern.

I Västerås ska de bygga en ridskola i närheten av ett fornminne. Kommunen är inte lika höger som i Stockholm, och hembygdsföreningen är emot. Osäker på hur det hela blir ideologiskt då.


Efter att ha försökt titta efter i Bengt Ohlssons krönika tror jag att kulturvänstern framför allt är ett visst fält (jag funderade över Bourdieus fält idag. För han använder fält som term. Men Olle Häger säger att fält inte finns, det vet varje hälsing att fält är något de har i idylliska skåneskildringar, i själva verket är det täkter. Men jag vet inte om det är överförbart till sociologin) av debattörer. De har makt genom att de ges utrymme i tidningarna, och genom den makten kan de höja andra kulturvänstermänniskors konstverk och på så vis korrumpera kulturvärlden, ja i alla fall en del av stockholms kulturvärld.

Många har känt sig manade att säga emot Ohlsson, eller bara berätta om sina minnen av kulturvänstern. Det kan, beroende på hur man ser det, visa att Ohlsson har rätt eller att han har fel. För lusten att tillrättavisa en oliktänkande är nog lika stor som lusten att tillrättavisa någon som helt enkelt tänkt alldeles galet. Ofta är det svårt att själv veta av vilken anledning man tillrättavisar egentligen.

När jag var tonåring brukade jag debattera politik på olika sajter. Det här var när internet var ungt och man inte behövde vara sig själv. Det var en idealisk tid att testa sina ståndpunkter. Ramlade man på en fråga som den tillfällige motståndaren tyckte var helt uppåt väggarna gav de alltid standardsvaret att då fick man väl starta ett parti och se hur långt man kom med ståndpunkten. Marianne Lindberg De Geer kommer med den sortens ståndpunkt här. Vill man ha högerkultur får en väl skapa det. Så länge publiken inte selektivt väljer vänster torde det gå.

Om vi inte har på tok för mycket kultur i vårt sociala rum lär problemet vara snarare att vi har för lite högerkultur än att vi har för mycket vänsterkultur (jag utgår ifrån att det inte är ett nollsummespel). För det är lättare att välja bort det som finns än att välja till det som inte finns. Och nog vore det lite fint med en högborgerlig subkultur, som bryter sig fram och söker luft, ordnar alternativfestivaler och biovisningar. Romaner som får Timbro att rysa av välbehag, då de på slingriga vägar hittar fram till en och annan. Framåtanda och entreprenörskap har ju alltid varit högernsparoll!

Om det nu är som i det möjliga problemet att vänstern dämmer upp. Då är det förstås svårare att skapa denna motrörelse. Men det var svårt för Boris Pasternak också, inte stoppade det honom. Det tidiga 1900-talets arbetareförfattare fick slåss i väldig motvind för sin sak. Men eftersom de tyckte att det de hade att säga var viktigt nog tog de den striden. Inte kan vårt PRAVDA vara så mäktigt ändå? Jag kan tänka mig att det kan vara svårt för en ung aspirerande intellektuell författare som inte vill skriva under på allt det omgivningen tycker men som saknar ett driv att gå en helt egen väg. Ensamheten kan vara svår. Kanske kan Bengt Ohlsson göra något konstruktivt för att vara dessa unga själar till hjälps?

Erik Helmerson säger:
"Men till den som tvivlar på att kulturlivet fortfarande lider av intellektuell inavel kan vi ställa ett par kontrollfrågor: När såg du senast en pjäs som rasade mot skattetrycket? Har du hört talas om en konstinstallation som sågar genusteorin?"

Problemet är alltså inaveln. Lite oklart är det om det finns en uppsjö pjäser som propagerade högt skattetryck och stor offentlig sektor. Låter som en ganska tråkig föreställning, men vad vet jag. Vad gäller genusteorin är det svårare. I sak är det dock enkelt. Saknas det en konstinstallation som sågar genusteorin, skapa en. Helmerson borde vara i en position där sådant är möjligt. Om han inte är konstnär själv kan man säkert dra ihop några andra.

Egentligen tacklar jag det här på fel sätt. Det vet jag ju att Ohlsson inte är den som kommer med skarpsinnig kritik. Han är väl snarare rapp och slagfärdig. Bara han vet vem han vill bråka med vet han vad han ska säga för att den ska bli upprörd. De som hör till hans gäng tycker såklart att detta var hysteriskt roligt, och ord i rättan tid. Speciellt det där med favoritbegreppen tror jag var spot on. Då kan man titta i krönikor i efterhand och skratta när man hittar någon som säger "makten". Benke ryggdunkar man nog mer än man sätter sig ned diskuterar med honom. Nog visste han att han skulle få en stor mängd människor som säger emot honom, det var väl det han ville. Spela pucken till Benke, ett noll till honom.

Själv tänker jag att det nog är en debatt som inte handlar om mig. Jag är tjänsteman och jag tror inte att det hela rör de senaste romanerna jag läste filmerna jag såg etc. Det handlar inte om kultursidorna i Bärgslagsbladet eller VLT (mina lokaltidningar). Vad som förefaller tragiskt är att de som verkligen förnekas tillträde, vars kultur behandlas med tystna, och som aldrig skriver några helsidor i DN inte är med i debatten, fast det kanske var dem den borde ha handlat om.

Om det lite längre bestående 1

Wiehe 1977 och 2009.

Mikael Wiehe är med Så mycket bättre. Jag tycker om Mikael Wiehe, kanske mest för att han är så konstant, så konsekvent. Någon gång tidigt 70-tal hittade han en stil som han sedan höll sig till, lite akademisk vänster sådär. Under 40 år har han grånat, men knappt bytt frisyr. Han växer bara in mer och mer i sig själv. Han pratar på samma vis, låter som om han tänker efter när han berättar. Jag är inte alltid säker på att han har något förnuftigt att säga, men han har ett sätt att säga det på som får allt att låta som oerhörda visdomar.

För några veckor sedan såg jag Karin Thunberg som skrivit en bok om sitt 70-tal i Malmö. Hon var politiskt oengagerad och inte alls så mycket en del av någon ungdomsvåg. Hon knotade på och hade det ganska vardagligt, lät det som. En gång hade hon stått i kö strax bakom Wiehe. Hon berättade att det var en så märklig upplevelse att vara så nära honom fast de ändå var så fjärran. Hans värld var en helt annan, en värld av storpolitik, rock och en ball fest där allt var i rörelse. Hon var en svensson som tidigt gått in i karriären. Han hade mejlat henne om det där mötet, för han hade fått reda på att hon skrivit om det, och frågade varför hon inte knackat på hans axel och sagt hej. Han hade inte heller nu förstått hur fullkomligt främmande det skulle varit för henne.

Nu är det 10-tal och mycket är annorlunda.
Jag stod i samma kö som Blondinbella en gång. Måste ha varit en exklusiv upplevelse, eftersom hon enligt tidningen Kupé inte handlar själv, eftersom det är ett tidsslöseri, utan låter en personal shopper sköta jobbet. Hon har förresten inte heller tid att vara nervös längre. Jag gick inte heller fram till henne och sa hej.

Kupé kallar Löwengrip en framgångssaga. Tidningen Kupé är en tramsig tidning. Löwengrip har från en uppväxt i överklassmiljö tagit sig till en position där hon tjänar pengar och syns. Det är inte en framgångssaga; det är bara sakernas naturliga tillstånd. En framgångssaga är någon som trots svåra hinder och en lång väg tar sig dit den vill. Kamprad är en framgångssaga, folk som vinner i Paralympiks är framgångssagor. Löwengrip tycks över allt annat ha ett affärssinne. Hon kan bära sina svagheter som accessoarer, hon förvaltar sitt pund. Jag ska inte gnälla över henne för att hon tycker det är positivt att vara en egoist och sånt där. Det känns så gjort. Men jag vill ändå citera några

"Nu ser folk mig äntligen som en entreprenör. Inte som en ung, dum blondin. Det tar tid att vända ett varumärke."

"Det bästa är att jag här får betal för att synas. Och det i min egen tining. Vi hade auktion och det var fyra bolag som bjöd. Jag är glad att det var Telia som vann. De betalar hutlöst bra för annonsen."

"När hon ville skriva sin första bok tänkte hon: Vem har mest pengar och kan böcker bäst? Jo, Albert Bonniers förlag."


Jag tänker alltid att hon ser ut som Miss Piggy.
Men det är en ytlig och tarvlig kommentar.
Dessutom gillar jag Miss Piggy.



Kanske är det sådär tiden är. Vi står där på en armlängds avstånd ifrån, en bloggkommentar, en tweet bort, i matvaruaffärskön, ändå så fjärran. Tidningen Kupé skriver också om digitala självmord. Det är när man inte använder twitter eller facebook. Oklart hur det är med mejl. Eller digitalur. Tanken är väl lätt att relatera till, att bryta med hela nätverkargrejen. Problemet är att det bara blir ännu en gimmick. "Digitalt självmord" låter nästan somett varumärke, en copyskyddad grej, att sätta på hyllan bredvid Löwengrips Egoboost-tidning.

De flesta har ju faktiskt lyckats undvika facebook utan att behöva göra en grej utav det.
Jag tycker twitter är småtrevligt och facebook rätt användbart. Det flimrar och pratar framför mig, som en radio. Folk jag inte riktigt känner, eller är bekant med, pratar om sådant jag nog inte vet särskilt mycket om, ty jag vet ganska lite. Speciellt om konst. Det är förstås lite sorgligt att tänka på hur flyktigakonversationerna är. Någon ISO-standard för att bevara tweetar finns dessvärre inte. Och jag kan bli hastigt nedslagen då någon väljer att sluta prenummerera på mig. I några sekunder tänker jag att det var ju tråkigt, men begripligt. Sociala medier handlar mest om bekräftelse ändå. Blondinbella har 300 000 läsare säger hon. Och det har ju inte gjort henne till en sympatisk person, så det verkar inte vara något att sträva efter.

Men den ständiga förlusten gör mig nedslagen. Det här är förresten något av ett försök att få någon klarhet i vad jag har försökt tänka om. Förgängligheten har alla gånger sinapositivasidor, vi behöver den. Inte minst för att kunna uppskatta det vi har. Samtidigt fyller den mig med ängslan och saknad. Flyktigt fladdrar det snabba och digitala förbi. Och folk har sagt mig att livet är kort, man blundar en stund och rätt vad det är har det glidit en ur händerna. Då är det nästan bara konsten som tröstar. Ett verk från någon, död sedan länge. Men ett minne, ett spår, en väg in i en annan värld, har lämnats kvar. Karin Thunberg är en delvis annan nu, en röst man lyssnar på, någon som skriver böcker. Allt rör sig, det sa redan Brecht, eller om det var Gallileo.
Men som en sten i tidens virvlande vatten står Mikael Wiehe, till synes oförändrad.


Wiehes version av För att du är här var nog min favorit från Dahlgrens dag.

8/11-11

Jag verkar ha blivit tystare.
Jag har haft semester. Det här är mitt favoritkafé i Köping, ty staden är en god fikastad. Det är för övrigt det enda foto jag tog under hela semestern. Jag har tröttnat på att ta fotografier. Många andra gör det, och bättre än jag. Jag har ingenting att visa. Där satt jag i alla fall igår och läste en bok av Karin Juel. Kärleken segrade till sist, och det var ju för tur.

Västerås, smärtar det mig att säga, är inte en lika bra fikastad. De flesta ställena känns oerhört hippa. Sådär så att man går dit och dricker latte med polarna, inte sitter för sig själv och läser romaner.

jag säger inte så mycket men tänker en hel del.

Saknaden av Sickan Carlsson

När sommaren gick mot sin ände och september stod för dörren var jag ute i Gamla filmstaden i Solna på en temadag. Det var en trevlig dag med vimlande barn och ungvuxna i fina 30-talskläder. Romantiken för flydda decennier blommade som rosor i rabatterna. Jag hälsade på Ekmansällskapet och träffade Thor Modéen-sällskapet TOFS. Vi utbytte korta hälsningar, sade något om filmerna de sålde, beklagade Annalisa Ericsons död. Och Sif Ruuds. Nu är det nästan bara Sickan kvar, sa vi. Och det var ärligt ment. Det var fint att tänka sig att man var i samma värld, samma land, ja kanske till och med samma stad som Sickan Carlsson. På det sättet var världen lite vackrare, solen sken lite starkare. Nu har den mist lite av sitt sken och jorden har blivit det jag ibland, i mörka stunder tyckt att den verkade vara.

Jag blir nästan fånigt ledsen över detta.
Hon var gammal och tämligen tillbakadragen under hela mitt liv. Men ser man en sickanfilm från hennes tidiga karriär tror jag att en hittar varför det hela tycks mig så obegripligt. Med tiden blev hon en riktigt habil skådespelerska och det är nog sant som hon säger i sina memoarer att det var synd att hon aldrig riktigt fick chansen att spela några allvarligare roller. Samma komedianternas tragedi som för Åke och Tosse förresten. Hon skriver om hur gärna Åke Söderblom ville spela seriös teater, få chansen också till detta, men att vad han än spelade så blev det till komik. sena och onyktra kvällar kunde man få se honom recitera Shakespeare. Sickan skriver då något om att det var på samma gång farsartat komiskt och hjärteskärande tragiskt att se.

Man ska ändå inte glömma hur bra de var på det. Speciellt som unga utstrålar de en ren och oförfalskad livsglädje och geist. Och starkast av alla sken Sickan. Hon var en veritabel urkraft av glädje. Sprittande som en vulkan. Jag blir varm ända ner i magen när jag ser henne i de filmerna. Framåt slutet av 40-talet och början av 50-talet är hon fortfarande fast i ett fack men spelar med en mer förfinad elegans.

Jag är egentligen för blödig för att skriva sånt här.
För blödig för den här världen.
Försöker komma på något fint från 2011 men allt jag ser är död och förtvivlan. Det går som ett pärlband av förluster från Annalisas död, via Utöya, min egen mormor, Sif Ruud, Gaby Stenberg, Göthe Ericsson och nu Sickan Carlsson.

Jaktscener från Niederbayern (1969)

En vacker film om inskränktheten i sydtyska byar.
Grisslakt och rädsla för allt som är avvikande.
Abram, filmens huvudperson, fångade jag inte. Han kommer tillbaka till sin hemby efter att ha varit någonstans, oklart var. I stan säger han själv. När han kommer tillbaka vägrar dessutom hans mor att välkomna honom och vill helst att han ska ge sig av. Ryktena flyger härsom tvärs. Snart kommer de fram till att han nog är homosexuell. Ack, ve och fasa!

Hannelore, den unga kvinnan som syns på bilderna (superbt spelad av Angela Winkler), är byns hora. Och då använder jag inte ordet för en kvinna som bara ligger med många, utan en som tar betalt för att göra det. Hon är också är ute i kylan, bortanför det socialt acceptabla. Hennes frist är att männen ju uppskattar hennes situation. Till råga på allt är hon gravid med vad hon tror är Abrams barn.

Modern förklarar förtvivlat att hon gjort allt hon kunnat för att få Abram normal. Hade hon inte slagit och sparkat honom för att uppfostra honom? Även lärare och det etablerade samhället vänder den ickeacceptable ryggen. Men det räcker inte så. Hans brott är så hemskt att det inte är nog med att han lämnar byn. Så när han bestämmer sig för att resa sin väg med bussen hindrar byborna honom. Han springer till skogs och byborna tillsammans med polisen sluter upp i en storartad och skrämmande jaktscen där de går skallgång genom skogen i jakt på förövaren.

Filmen är hemsk, cynisk och med en oerhört låg syn på människan. Alla är mer eller mindre elaka, bara de får makten att vara det. Den har nästan Pasolinis känsla för det låga i människan, även om det här inte är så sexuellt exponerat. Den där grisslakten däremot. Bilden på den äldre kvinnan är på Abrams mor när hon skär upp en tarm så att kroppsvätskorna sprutar.

Jag och E har pratat om det smutsiga och fula i tysk film i kontrast till fransk film som alltid tycks oresonligt vacker. Kanske är det så att den här sortens filmer blir som mest trovärdiga när de är gjorda i ett land som en gång skickade homosexuella i läger.

Traskar i Köping

Nästan som Walking in Memphis.
Memphis har Elvis och Köping Per Granberg.
Hudiksvall har Elvis och Pär Johansson.



Byggnadsnämndens kontor.




Ett kafé som kaféer ska vara.


Här är min bristfälliga kamera och mina bristfälliga skills något av en nesa eftersom huset hade en mycket fin port och dessutom ett stenräcke till något som liknade en terrass. Det framgår inte riktigt av bilden dock.




Teatern. Det är IOGT:s teater. Det är likadant i Kolbäck, att nykterhetsrörelsen har ungdomsgården och biografen (Kolbäcks biograf visar film varje torsdag). Jag undrar om det kan ha att göra industrisamhället. Det är en stark industribygd Västra Mälardalen, och i 1800-talsproletariatets spår kom alkoholen. Kolbäck hade sin metall- och verkstadsindustri. Det är nog bygder som bär en historia om det moderna Sverige på det viset, starka folkrörelser, nykterhet, arbetarrörelse och sport. Kolbäck hade en gång ett duktigt ishockeylag en gång i tiden, Kolbäcks AIF, som sveks å det grymmaste av centralorten Hallstahammar.
Får mig att tänka på en sång av Lucas Stark.









Köping brann den torra sommaren 1889, året efter Sundsvall, Umeå och Lilla Edet (som brann samma midsommarafton). Malakias Andersson, ett barn blott, var den som orsakade det hela. En tragisk historia. Hans styvmoder tillät inte parveln att gå ned till hamnen och se på den brand som orsakats av ett tåg på genomfart. Så han samlade ihop lite brännbart material själv och tände på (det här har jag lärt mig på brandmuséet)

En gång när min bror fick gå till frisören och inte jag klippte jag min mjukdjurskatt.

Köping måste vid tillfället varit en tämligen rik bygd. Kanske inte så konstigt med dess industriella framgångar. Innerstaden är uppbyggd i sten, precis som Sundsvall. Det finns några gamla kvarter. Men stadsbilden är annars ytterst präglad av arkitekturen Theodor Dahls stenbyggnader.





I centrum ligger låga efterkrigshus. Solen skiner även på dem och de speglar sig lika väl som de gamla industribyggena i Köpingsån. Den leder ned till insjöhamnen och Mälaren. Där framme går den centrala gågatan där bankerna, Systemet och en livsmedelsbutik ligger. Där ligger också en liten affär där jag brukar köpa ostmackor när hungern glupar.