Pendlarens liv

Den pendlande människans oresande tid blir ytterst viktig. Snart kommer friden återigen ryckas ifrån henne, och hon måste bege sig ut på vägarna igen. Pendlande, fram och tillbaka tills klockverket stannar.

Tidigt reser jag hemifrån, sent kommer jag hem.
I fredags kom jag inte hem alls. Jag missade sista bussen och fick åka till Enköping istället. Där gick jag sedan runt, runt, för att inte frysa. I Enköping har de någon slags militärförläggning. När jag passerade den för andra gången kom en militär ut och började fråga mig frågor om varför jag smög däromkring i buskarna, vad jag gjort och vart jag skulle. När jag sa att jag skulle med bussen sa han att därifrån gick det minsann inga bussar. Förmodligen antog han att jag var en islamistisk agent som låtsades vara onykter, som en cover upp för att komma dem nära inpå livet. Jag var inte ens onykter.

Egentligen hade jag kunnat gå runt inne i stan. Men där var det en massa ungdomar och jag misstänkte att de var fulla. Fulla ungdomar skrämmer mig. Jag hade även kunnat knacka på i den lilla rollspelsbutiken som ligger vid stationen. Men jag får lov att påstå att ungdomarna som hängde där inte var mindre skrämmande de.

Pendlarens liv är hektiskt. Idag kom jag inte hem förrän strax före tio.

Språket lever

Jag har fått en ny favorit på språkvårdarhimlen. Kanske placerar den sig näst högst efter Linneas språkblogg. Det är det internpolisiära utskicket Språket lever! (inte ett riktigt utskick, men det visar ändå på tonen). Polisen har nämligen en anställd språkvårdare som då och då skickar ut små faktablad med saker att tänka på.

Rättsstatens språkanvändning är nämligen rätt speciell. Det är väldigt viktigt med de enskilda ordens betydelse. Där finns inte riktigt rum för nya användningsområden och betdelser eller allmän flyhenthet. Terminologin ska stämma, ord för ord. Kanske är det just detta som gjort att jag alltid uppfattat juridik som oerhört trist.

Så Språket lever! är inte skrivet i den sedvanliga glädjen inför språkets möjligheter och uttrycksmedel. Till språkpolisernas stora förtret tenderar ju språkkonsulter och -vetare i gemen ofta vara väldigt ofördömande inför nymodigheter i språket. Men Polisen måste naturligtvis ha en språkpolis. Och när man läser hennes utskick får man alltid intrycket av att det inte är hennes personlighet, utan att nödvändigheten kräver det utav henne. Det är som att poliserna när hon vänder ryggen till med ens degenerar sitt språkbruk.

Stående inslag i utskicken är förmaningarna om att inte särskriva (min spaceknapp är för tillfället slö, så jag har det motsatta problemet), att inte kommatera fel etc. Det är ju inte exempel som hon plockar ur luften utan sådant som hon stöter på i sitt arbete. I något av de senaste utskicken stod det att sms-språk var något vi fick använda i det privata, men att vi skulle undvika sådant som smileys i våra yrkesrelaterade e-brev. Det är alltså folk som håller på så och som borde sluta med det!

På något vis är det fint som kontrast mot den sedvanliga laissez-faire-inställningen till språket.

Annalisa Ericson

Det har ganska ofta hänt att jag har sagt att en av de finaste tankar jag kan komma på är den att Sickan, Annalisa, Alice Babs och Eva Henning skulle kunna komma från var sitt håll gåendes, och mötas i en korsning - bara som av en slump. Jag förmodar att de känner igen varandra, ler och hälsar och fortsätter åt sina respektive håll.

Men idag får de vänta. Sickan Carlsson, Alice Babs och Eva Henning får stå där vid vägskälet, för det är någon som inte kommer. Den fjärde vägen ligger tom och otrafikerad. Hälsningsfraserna låter lite trötta och leendena kanske är lite stela.
För Annalisa Ericson är borta.
Kvar finns bara saknaden.


Det är alltså Sickan Carlsson, Eva Henning (i pagen hon hade i Törst) och Alice Babs (som är mycket svår att få det minste porträttlik utan det stora leendet).

Ur goda boken Acceptera (1931)

"acceptera den föreliggande verkligheten -
endast därigenom ha vi utsikt att behärska den,
att rå på den för att förändra den och skapa
kultur, som är ett smidigt redskap för livet.

Vi kan inte smyga oss ut ur vår egen tid bakåt."


"Den som icke vill acceptera han avstår från
medarbete i kulturens utveckling. Han skall
sjunka undan i en betydelselös pose av bitter
heroism eller världsvis skepticism."

Först av allt kommer jag vilja veta vad du gör för en levande

Hade jag inte redan nu känt mig så förmögen av mitt nya jobb och beskedet om alla de tusen jag ska få i skatteåtervinning hade jag nog kört på det här. Nu delar jag med mig till mina kära läsare så någon annan kan ta chansen:


Komplettera av dagen till dig, förlåt mig om jag stör i ditt privatliv, mitt namn är Jessica Adama, Ålder 24, höjd 5 ft 11 inches, vikt 61, jag är den enda dottern till Late Mr Felix Adama från Abidjan, Elfenbenskusten Kust i Västafrika, var min far ett företag tycoon och en politiker. Jag observerade ni är en viktig person innan jag bestämde mig för att kontakta dig. Vänligen Jag kommer att vilja veta mer om dig eftersom jag har med mig några fonder som jag kommer att vilja investera i en bra affär därborta i ditt land. Jag önskar att du kunde vara ärlig mot mig så att jag kan gå in på denna investering med er av mig själv och jag kommer också att behöva dina goda råd.

Först av allt kommer jag vilja veta vad du gör för en levande, kom ihåg du fångat min uppmärksamhet att det var därför jag kontaktade dig i första hand. Vi kommer att känna oss själva mer som vi kommunicerar med.

Tack för din förståelse, hoppas att höra från dig snart.

Från mitt hjärta,
Jessica Adama

Egon Friedell

Jag läser Max Hansens självbiografi Det måste vara underbart för tillfället.
Under sina stora år i kulturens Berlin och Wien i det glada 20-talet och det lite bistrare 30-talet lärde han känna en hel del kulturpersonligheter. Bland dem den alldeles utmärkte konversatören Egon Friedell. I grund och botten var han väl kulturhistoriker, doktor i filosofi och litteratur. Med tiden blev han mer av en allmän kulturpersonlighet, såväl filosof, historiker, journalist, författare som skådespelare och kabaréartist. Jag vet inte så mycket om nämnde Friedell, folk som gör det verkar vara beundrande, framför allt just för hans sociala skills.

http://www.slate.com/id/2159926/

http://www.kirjasto.sci.fi/friedell.htm



Jag tycker han verkar vara alla tiders, dessutom kombinerar han min förtjusning i antinazister och folk som tagit livet av sig. Eller antinazist och antinazist. Egentligen var det väl nazisterna som var antifriedellister. I alla fall, eftersom det finns lite knapert med information om Egon på svenska tänkte jag citera Hansens (så får jag pusha för Max Hansen dessutom) lilla textstycke:

"Europas hjärta -- och hjärna. Överallt träffade man på intressanta människor, med kvickhet, kultur och intelligens. Kulturhistorikern Egon Friedell hör till dem jag minns särskilt väl och gärna, hans person, hans sätt att vara och uttrycka sig -- allt gjorde ett djupt intryck på mig. Det var en sann njutning att sitta och lssna på honom. Hans tal var närmast en rad av fina aforismer och han yttrade sig gärna, utan att bli självupptaget. Men han kunde också konsten att lyssna. [...]
Helt naturligt måste människor som dessa [Friedell och Paul Nicholaus] reagera när de Hitlerska brunskjortorna började bli ett allt större och dystrare inslag i gatubilden. De led, och de måste få utlopp för vad de kände, annars hade de kvävts. På Kurfürstendamm satt en dag en 'rättrogen' och bjöd vrålande ut 'Mein Kampf' när Nicholaus, Friedell och jag kom förbi. Friedell stack fingret innanför kragen och slet i den som för att få mer luft. Nicholaus blev alldeles mörkröd i ansiktet och sparkade plötsligt till böckerna så de skingrades åt alla håll -- under försäljarens ilskna protester.
Friedell härdade inte ut i längden utan flyttade till Wien. Men även dit nådde mörkret och Friedell fick uppleva både Anschluss och intåget i Wien. Till slut vågade han inte längre gå ut på gatan vid dagsljus. En kväll satt han vid sitt skrivbord i våningen fem trappor upp på Josephstädterstrasse och arbetade. Plötsligt hörde han smällandet av nazistövlar i trappan. Stegen kom närmare och närmare. Min tur alltså, tänkte han, öppnade lugnt sitt fönster och kastade sig ut. Han dog omedelbart -- han hade ständigt upprepat att nazisterna aldrig skulle få honom levande. Så var ännu ett värdefullt liv söndersmulat under järnhälen. Men den gången var det Friedells granne nazisterna var efter ... Den gången."

Utan personpåhopp

För att inte E och M ska känna sig fortsatt orättvist anklagade ska jag försöka hålla mig till sådant som inte har så mycket med henne att göra. Till myndigheter jag kanske inte tror så mycket på hör Arbetsförmedlingen (dit hör också nya myndigheter med konstiga namn, typ Vinnova och Vectura, men det är mest eftersom jag tycker myndigheter ska heta saker i stil med Kronofogdemyndigheten, Fortifikationsverket eller Riksrevisionsverket). Arbetsförmedlingen gör säkert en massa bra saker. Till exempel är det väl de som rent byråkratiskt håller koll på alla arbetslösa och kan berätta hur många det finns. Däremot kan jag inte påminna mig om att de någonsin hjälpt mig med något. Vilket jag ändå har trott, att Arbetsförmedlingen ska vara en sån myndighet som hjälper invånarna, precis som Socialstyrelsen och Försäkringskassan ska vara.

Även om de nu har sina brister så har de hjälpt mig. När jag inte haft inkomster har de kommit in och hjälpt mig upp på benen, givit mig en tjuga till kaffe och bröd. eras uppgift är komplicerad och delikat. De måste handha utsatta människor, ställa krav och försöka hjälpa dem men utan att kompromettera dessa. En svår uppgift.

Arbetsförmedlare däremot. Det är som Myndighetssveriges Riviera. Där glider tjänstemännen omkring och surfar lite, fikar lite och hänger vid kaffeautomaten. Ibland träffar de någon håglös själ som inte har det alltför lätt häri världen. Då ägnar de lite tid åt att försöka förklara att alla lösningar som inte går via AF är bättre än de som gör det. Några arbeten ska nämligen inte förmedlas. Värt att nämnas är att det var Livsmedelsverkets förtjänst att jag fick komma dit och att arbetet hos polisen faktiskt inte gick via platsbanken utan via deras egen hemsida. Frälsningen får man således hitta på andra vägar. Och Arbetsförmedlarna tycker om det så!

Nåväl i fredags trodde jag ändå att jag skulle kunna få lite hjälp. Saken var den att jag nu måste pendla, och det blir en ganska stor utgift för mig i nuläget när jag har en ganska så dålig ekonomi. Då har Arbetsförmedlingen ett pendlarstöd. Man får betala 750 kronor själv, men resten av ens pendlarkostnader kan AF hjälpa till med, om anställningen ligger inom visst avstånd och är längre än ett halvår. Som tur var låg ju Västerås just inom intervallet. Jag trodde knappt mina ögon. Skulle alltså Arbetsförmedlingen slutligen kunna göra något för lilla mig? Så jag gick dit med mitt formulär färdigutskrivet.

Men se, på arbetsförmedlingskontoret träffade jag en dam som förklarade att Arbetsförmedlingen Uppsala tagit beslut om att inte stödja folk som åker till Gävle, Stockholm eller Västerås. Det ansågs som så vanliga pendlingsavstånd så det fick vara. Jag frågade henne hur jag skulle göra då. Jag måste ju betala min pendling på något vis. Det medgav hon var ett problem. Men några råd hade hon inte att ge. Och så återställdes ordningen.