"Det finns inga som e så lättlurade som dom som gillar country!"

Jag råkar tycka att den amerikanske countrysångaren Kris Kristoffersons debutskiva är rätt bra. Annars har jag inte lyssnat så mycket på honom. Men jag tror att han är reko. Det finns så mycket besynnerligt i den moderna countrymusiken. Än värre blir det när man tittar genom youtubes kommentatorsfält. "Hjälp! Jag sitter fast i ett amerikanskt patriotiskt kommentatorsfält" skulle kunna vara ett lekprogram med låtsaskändisar värdigt TV 4. Är Kristofferson ingen riktig patriot, hade Johnny Cash röstat Obama, och vem är egentligen en riktig, riktig cowboy osv. Inte bara är de som tycker något oresonliga i det de tycker. Det finns en tredje grupp som tycker att alla former av diskussion är hat på något vis. I vart fall, tillbaka till debutskivan. I en av sångerna, To Beat the Devil, berättar han om hur djävulen sjunger en sång för honom som går:

"If you waste your time a-talkin' to the people who don't listen, to the things that you are sayin', who do you think's gonna hear. And if you should die explainin' how the things that they complain about, are things they could be changin', who do you think's gonna care?"

Lite så tror jag det är med sådant som skrivs på internet. Alla pratar och få lyssnar. Rätt vad det är kommer alla orden vara borta och då vet eftervärlden ingenting om vad vi sade, om de ens skulle bry sig.

Nu knackar farbror Olrog på min innersta dörr

Ja, här var det ju dött, apropå dött har jag tänkt på Olrog de senaste dagarna.
Jag har försökt se nyanserna i honom. Det är svårt, han förefaller mig komplex. Allt verkar ha gått så bra för honom, succé på succé.

Ulf Peder Olrog var en imponerande karl. I visornas vackra vemodsvärld var han imponerande på samma vis som t.ex. Karin Juel, med en till synes outtröttlig nit i sin gärning och en gärning som är så bred att man förstår renässansmänniskornas tro på universalgenier.

För er som av en händelse nu inte vet vem det är så är alltså Olrog den visdiktare som ligger bakom Bullfest, Mera bruk i baljan boys, Konserverad gröt och Samling vid pumpen. Det är också han som skrivit refrängen "Vi har varit på turné, å har kommit lätt på sne, finns det ingen som kan säga var vi e?", vilket förresten är en pastisch på en visa av Franske Bengtsson. Den senares visa En ballad om den franske kungens spelmän börjar: "Vi har kommit från Burgund och från Guienne,/från Brabant och från det gröna Normandie". Olrogs Balladen om Rosenbloms spelmän börjar: "Vi har kommit från Björksund, å vi hittar inte hem". Den franske kungens spelmän har spel för marsch och dansmusik för sal, litaniors drön och sång om Charlemagne. Rosenbloms spelmän har jazz i dur å moll, å visor om små troll. Sånt kan man ju pyssla med att lyssna efter, om man tycker det är roligt. Det gör jag, händelsevis.


Framför allt framåt 50-talet är han något av ett ljus i mörkret. Då när schlagern allt mer förflackats och tappat sin ivriga glädje, espri och sitt gosselynne. Olrog lyckades att kombinera sin akademiska bildning med en folklighet, på ett vis som är få förunnat. Jag tänker mig hans konstfärdighet som någonstans emellan Karl Gerhard och Povel Ramel. Han saknade nog lite den samtide Ramels bredd i musikskapandet men hade å andra sidan ett väldigt djupt rotverk i en svensk vistradition.

Hur såg hans liv ut? Han var ung i Nyköping, barn under föga förmögna omständigheter. I ungdomen spelade han i någon slags dansorkester och efter gymnasietiden flyttade han så småningom till Uppsala. Här låg han och läste till att börja med litteraturvetenskap. Men eftersom institutionen inte tyckte att visforskning hörde inom litteraturvetenskapens ramar (tror det var när han skulle skriva sin licentiatavhandling) bytte han akademisk bana ett litet steg (min brevvän skrev för övrigt sin B-uppsats i littvet om visor, Ulf Peder hade varit stolt). Han blev folklivsvetare och fick studera sina visor i fred. Tillsammans med Sven Salén lade han grunden för Svenskt Visarkiv. Vem den senare var vet jag inte. Han ska ha varit skeppsredare, en av grundarna till Visans vänner och den som under många år finansierade arkivet, men i övrigt har jag ingen koll.

Olrogs insats för visforskningen är beundransvärd. Med en oerhörd nit och möda reste han land och rike runt och samlade in gamla sånger. Han katalogiserade dem och gick så systematiskt till väga som möjligt, för att materialet skulle vara öppet för forskare att tränga in i. Olrogs insatser i att samla in och forska på de gamla visorna kan verkligen inte överskattas. Han ska ha sett det som en nödvändig handling, att det måste ske nu innan visorna dör ut. De äldre generationer som kände dem hade blivit så åldrade att det snart inte skulle finnas några kvar. Så det var verkligen en ansats för att fånga det flyktiga innan Lethe slickade hans fot. Mindre intressant är hans tio sista år inom radions nöjesavdelning. Tydligen var han en av dem som introducerade tio-i-topp och mentometer i programmet. Så i februari 1972 gick han och dränkte sig utanför Dalarö.


Egentligen vet jag inte så mycket om hur Olrogs liv såg ut. Får försöka hitta en bok någon gång. Lite besynnerligt är det hur lite jag läst om Olrog. I Annalisa Ericsons ena självbiografi skymtar han bara förbi, som hastigast. Och fastän jag har läst en hel bunt av Kar de Mummas små självbiografiska böcker kan jag inte minnas något om han nämndes något särdeles. Som jag förstått det ska för övrigt Erik Zetterström (aka Kar de Mumma) och Olrog ha haft lite likartade karaktärer. Gladlynta och socialt begåvade i offentliga sammanhang, och sedan tillbakadragna och slutna i det privata, svåra att komma inpå livet.

Hur såg Olrogs ångest ut? Han lär ju haft en, det har vi väl alla, även vi som ännu aldrig dränkt oss. Det verkar ju ha gått så bra för honom, skicklig kuplettsmed, skarpsint folklivsforskare, folkkär kändis, lyckad radiounderhållare. Förmodligen finns det annat här i livet att bedröva sig över. Kanske är det som Olle Adolphson sjunger att i den mörka natten hjälper ingen visa. Det sägs för övrigt att Olrog var den som gav oss ordet Ågren, som personifiering för just ångest och ruelse. Visan är mycket vacker, om än sorglig.



En lite fascinerande sak kan jag tycka är de inspelningar Sigge Fürst gjorde av den gode Olrog. Många av låtarna är nog mest känd med honom. Men där Olrog i sitt textförfattande nog varit bitande ironisk och lite intellektuell är Sigge snarast motsatsen. Subtil som en klämkäck pansarvagn går han fram över sångerna. På inget vis vill jag därmed hävda att han skulle göra sångerna orätt. Men samtidigt tror jag det hela förebygger missförstånd. Ta Schottis på Valhall - en lättsam skämtvisa som bygger på allitterationer och kvicka rim. Den spelades på 90-talet in av hrm, vikingarockbandet Ultima Thule, i en version som får Sigges att låta nyansfull. Det här är något jag hittar när jag letar runt på Youtube efter Olrog-alster. Näst högst rankade kommentaren är "det goa är ju att det är en gammal folkvissa". Men det är för lätt att le åt sådana man inte i sak håller med (ty jag utgår ifrån att UT-lyssnare är småkorkade nationalister, hela bunten). F.ö. sa en karl på ett Povel-forum jag tittade på att Olrog skrev Sodom och Gomorra "som gjorde Annalisa Ericson berömd" (sången skrevs 56, då Ericson varit yrkesverksam filmstjärna i snart 30 år). Men man ska inte haka upp sig på allt felaktigt som står på internet, då kommer man in i en ändlös återvändsgränd.

För övrigt har jag just förköpt mig på svensk 40-talsfilm. Problemet är att jag vill se filmerna men tror att många av dem inte är så bra att jag vill spara dem. Risken finns att jag kommer ge oväntade födelsedagspresenter med ett kavat leende för en tid framöver. Efter en hård avvägning valde jag att inte köpa Kanske en gentleman/Bröderna Östermans bravader. Dels hade jag sett dem bägge, och de tilltalade mig inte särdeles. John Elfström och jag drar inte riktigt jämnt.

Om Tyskland, dess namn och associationer

För ett litet tag sedan funderade jag och den högt ärade E på hur det kunde komma sig att Tykland heter så olika på olika europeiska språk. Saksa, Germany, Allemagne, Deutschland och Tyskland är ganska olika ord. På vår höjd kunde vi tänka oss att Tyskland och Deutschland hade någon slags gemensam stam. Men i övrigt var det mycket märkligt. Så idag slog jag upp Tyskland via NE: ordbok, för jag ville ju veta om ordet Tyskland, inte om staten. Förslagen på vilka ord jag var intresserad av är lite roliga men också lite nedslående:

"Tyskland

Svensk ordbok ( 1–10 av 82 träffar ur Svensk ordbok ) 1 2 3 4 ... 9

anfall

²offensiv}: anfallskrig; anfallsstyrka; anfallsvåg; flyganfall; motanfall; Tyskland gick till på bred front; försvararna slog tillbaka etBET

assimilera

; assimilation

1 omvandla till större likhet med omgivningen: judarna i Tyskland var för det mesta deBET.NYANS: spec

avnazifiering

av--nazi-fi-er-ing-en• politik med syfte att befria samhället från (rester av) nazistisk ideologi i Tyskland efter andra världskriget; spec. om avlägsnande av (f.d.) nazister från viktiga posterKONSTR

avrätta

NYANS: överfört ge helt nedgörande kritik: NN:s nya film des i TysklandKONSTR.: ngn el

axel

pperar sig: blomaxel; jordaxel; koordinataxel; magnetisk IDIOM: n Rom--Berlin Tyskland och Italien och deras allierade, under andra världskrigetHIST

axelmakterna

f. plur. ORDLED: axel--makt-er-na• Tyskland och Italien samt deras allierade, under andra världskrigetHIST

biskopsdöme

NYANS: förr äv. i fråga om världslig makt: de mäktiga na i Tyskland under medeltidenHIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv

blockad

}: blockadbrytare; blockadflotta; blockadtillstånd; handelsblockad; oljeblockad; den engelska en mot Tyskland under första världskrigetBET.NYANS: om åtgärd el

buffertstat

oavsiktliga) funktionen att minska risken för krig mellan dessa: Belgien fungerade länge som mellan Tyskland och FrankrikeHIST.: sedan 1895

centralmakt

tat ingående i förbund omfattande de starkaste militärmakterna i Centraleuropa under första världskriget: erna, alltså Tyskland, Österrike-Ungern och deras allieradeBET"

Schlieffenplanen anno 2011, tidigt skede

Lilla Edets kommun är inne i en expansiv fas med byggnation av fyrfältsväg och dubbelspårig järnväg mellan Göteborg och Trollhättan. Förutsättningarna för en positiv befolkningsutveckling ökar betydligt under kommande år. När tåget står klart i dec 2012 tar du dig mellan Göteborg och Lödöse på 22 minuter, detta befäster Lilla Edets kommun som en attraktiv pendlingskommun i Göteborgsregionen.

Till nyår

Ellen Key säger det bättre än jag kan. Men så kan man ju inte resonera, så jag säger väl så väl jag kan. Eller det gör jag inte egentligen. Jag säger det så väl jag kan, om jag kastar ihop texten hastigt och utan eftertanke.


Min pelargon lider något alldeles förfärligt. Den senaste bussresan jag tagit med stackaren på tog nästan knäcken på den sista lilla gnuttan liv som ännu bor i dess spröda grenverk. Nu har den tappat sina blad och förlorat påtagliga mängder jord. Den klarar säkert krisen, men om en blomma kan vandra i dödsskuggans dal gör den förmodligen det nu. I antropomorfismens namn måste jag säga att det är en modig liten krake. Den möter som alla vi andra det nya året med döden i hälarna.

Få högtider är så förskräckligt sanna som nyåret. Midsommar är förstås värre. Den bygger ju på någonting faktiskt omkring oss nyår är bara en mänsklig konstruktion, bra för att någonstans ska vi ju byta år också. Vi firar att ännu ett år läggs till den förflutna högen och att ännu ett varv i den brådstörtande dansen ska ta sin början. Dödens hjul tar ännu en tur, lidandet, misären och sorgen fortsätter, såsom det alltid gjort.

Återigen är jag utan hem i världen. Jag är även utan mening i tillvaron. Det matchar varandra, ungefär såsom ens mössa och vantar borde göra. Min mössa har jag glömt på bussen. Men vantar har jag nya, och dyra med för den delen. Skinnhandskar som jag hoppas ska kunna värma mig en lång tid, tills jag tappar även dem. Jag tappar bort saker, småsaker som jag inte behöver men som det känns dumt att bli av med. Gåvor, tankar och känslor. Och när sedan folk frågar vart de tagit vägen får jag ljuga och säga att de är hemma i en byrålåda.

Fast egentligen har jag ingen byrålåda, knappt ens ett hem. I Kicki från Duvemåla sjunger Kicki att hemma är:

"En plats där jag får vara stilla, där ingen tränger sig inpå"

Kanske kommer vi en gång till en sådan plats. Ett hem där våra andens djur får andas ut, dessa utmärglade kreatur. De får sätta sig ned och dricka ur en källa som inte bara är förbittrad av galla och smuts. Men det här är förstås bara ord. En metaforisk bild som nog inte betyder något särdeles. Hey! Fånga dagen! Sadla hästen, tuta i trumpeten, uppvigla hunden, full ritt i jakt på dagen! Nu har vi den snart! Fram med nät och snaror!

Jag tänkte undvika att tala om snö. Liksom andra har jag skottat och tittat på granarna. Liksom andra har jag skådat ut över nejderna och tänkt att varthän man än ser breder vyerna ut sig som insmickrande julkort. Mörkret är digert och oändligt djupt. Man kan titta rakt in i det utan att se igenom. Natten är stor, lång. Kanske finns det en gryning en gång, så mycket vet inte jag. Kanske finns det en plats där vi får lugn och ro. En tid när människor lever som människor. Kanske kommer ett år då vi får sitta ner och tala om det som är viktigt, med folk som lyssnar och förstår. Än är gryningen långt borta. Jag tänker som Ferlin:

De kloka ha sin klokskap; deras drängar ha sitt skratt,
ty de fatta inte alls vad du menar,
du bleka lilla lykta i den stora svarta natt
där människor förfrysa till stenar.

Vid mina fötter sover ett par hundar. Utomhus strövar en katt runt. Vi släppte ut den för trekvart sedan. Men när min bror oroligt tittade efter den ville lille Attila i alla fall inte in. Bror min, den ena, tittar på Kunskapskanalen, mor har gått på dans. Det är stilla och lugnt i det lilla huset, ute i en skog som på det stora hela är mig främmande. Den ena hunden har nu vaknat till och knuffar mig på armen med nosen för att jag ska klappa den.

Men, sopa bort min sura min. Sudda. Mitt löfte för 2011 blir nog att få antalet slavar ner under 12 miljoner igen. Framför allt tänkte jag slå mot sexhandeln. Håller verkligen tummarna för det här.

Låt oss se fram emot tiden! Snart kommer våren, o den grönskande våren. Min vår, din vår, alla vackra flickors vår! Jag är inte den som möter tiden med ängslan och ständig oro! Verkligen inte! Som ett lyckligt slut vill jag citera en text av Fröding:

En nyårslåt

En var har sin sorg
och jag har min sorg,
och varje år har sin ynkedom,
Av mask, som frätte,
och regn, som vätte,
och sol, som stack, blev vår lada tom.
Men var ej ledsen, min flicka lilla,
det skall väl en gång bli väl igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!

Och gården brände
och lyckan rände
till skogs och där har hon glömt sig kvar.
Och nöd är bitter
och ingen gitter
att hjälpa stackarn som inget har.
Men strunt i svälten, min flicka lilla,
vi få väl börja på nytt igen,
till nästa nyår, till nästa nyår,
till nästa nyår, min lilla vän!

Teddybjörnen

Istället för att prata om den annalkande högtiden (If I could work my will, [...] every idiot who goes about with 'Merry Christmas' on his lips, should be boiled with his own pudding, and buried with a stake of holly through his heart. He should!") och min stress inför denna tänkte jag lägga upp en bild. Andra saker jag inte tänker mer än nämna är huvudvärk, det kyliga draget från fönstret eller att jag återigen kastats ut i arbetslöshetens mörker. Det svåraste med det senare är att jag återigen måste söka förklä mina äkta känslor i mask. Visa livsledan som nyfikenhet, uppgivenheten som anspråkslöshet och oron som ligger bakom mina beslut måste jag klä i rationella argument.

Bilden blir egentligen väl liten. Den är mycket större i original. Men huvudlinjerna går nog fram ändå. Det är en illustrering av Stefan Sundström – Teddybjörnen som jag brukar stampa runt på rummet till och sjunga med i för att avreagera mig. Jag tror man ska kunna klicka på bilden och få fram en större version, där en liten järv i ena trädet syns.

Den arbetande människan

En rapport från min lilla kugge i det stora hjulet

Nu när mitt kneg ser ut att sjunga på sista versen, i alla fall för den här gången, ska jag väl ändå ta mig i kragen och berätta vad det går ut på. Jag arbetar som assistent vid landsarkivet i Härnösand. Ack, vart har mina helger tagit vägen? Ack, får jag dem någonsin åter?

Varje omvälvning i livet möter jag med oro. Tur då att det finns alkohol. Ömt min butelj, som ett dibarn jag suger. I måndags var jag på en arbetsintervju i Eskilstuna. Ett främmande jobb, en främmande stad, säkert tusen möjligheter som störtar fram i rasande hastighet längsmed livets räls. Det är för övrigt rysligt dumt att oroa sig som jag gör, men så är jag inte mer än människa heller. Varde min dumhet mig förlåten. Mea culpa.

Så istället för att göra det jag ska håller jag på att omvärdera livet en smula. Det är ofta lättare. Men tillbaka till mitt jobb. Jag arbetar med handlingar som rör fastigheter. Då fastigheter byter ägare, intecknas eller något, säg en väg eller en kraftledning, dras över tomten, då sparar de illvilliga myndigheterna ett papper om detta. Det är för att myndigheterna vill ha det som det var i 1984, det muntra 80-talet då offentliga sektorn växte sig fed och bred.

Dessvärre används inte dessa akter enbart för att katalogisera individernas integritet, utan även för myndigheters, företags och privatpersoners nytta. Vilsna själar som vill veta vad de ska betala i skatt vänder sig för att få en köpesumma som de kan räkna på. Andra vill veta när eller under vilka former någonting skedde. Således väller det in ärenden till oss. Horder av människor skriker efter att vi ska plocka fram dessa handlingar, som gör sig så bra i våra rullbara hyllor djupt nere under jorden.

Men eftersom vi är en tjänstvillig del av myndigheten Riksarkivet gör vi det så gärna. Det är första steget i min arbetsprocess. Därefter skannar jag det, så vi slipper bli av med våra surt förvärvade servitut och lagfarter. Förutsatt att jag nu inte skannat fel, vilket hände en gång idag, skickar man sedan iväg filerna. Det är tredje steget i processen. Då skickar jag, som den statligt anställde tjänare jag är, oftast med mejl iväg kopiorna i pdf-filer. Förhoppningsvis komemr då filerna fram till någon som blir nöjd och sedan betalar för att ha fått så fina kopior. Fyra kronor styck kostar dem, per blad alltså. Det är ganska mycket pengar för en kopia, men ganska lite för arbetsinsatsen som ligger bakom.

Har man otur hör sedan den gode beställaren av sig och tycker att något blivit fel. Ibland har det också det, då får jag rätta till felet och ursäkta så mycket. Mea maxima culpa. Men ofta är det någon annans fel och då ursäktar jag mig inte så mycket. För någon stolthet har jag ändå kvar.

Innan jag nu gör mitt viktiga och försöker komma på vilka mina referenser ska vara till ett arbete jag sökt, ska jag skriva ett mejl. Sen ska jag kolla om det inte finns några roliga jobb ute som registrator. Jag tror jag vill vara registrator. Jag ska nog skriva en dikt också. Och se om inte brefvännen Bells uppdaterat sin julkalender än.

Någon har förresten ringt mig från ett okänt nummer. Återigen oro.