söndag 31 oktober 2010

Då tänker jag på Thomas Midgley

Det har varit en onådens vecka.
Jag ska flytta en tid till Härnösand och måste därför försöka ställa i ordning mitt rum så att det blir lätt att flytta ut ur om jag skulle välja att säga upp rummet. Dessutom måste jag försöka hitta någonstans att bo, vilket inte visat sig vara det lättaste. Det har varit stört omöjligt att uppätthålla en stämning av lätt sorg och saknad. Istället har det varit kraftig ängslan och stress. Ett byte jag inte alls är särdeles nöjd med. Min senaste chans är att bo hos en diakoni.

Det värsta med att ha bekymmer är att om man pratar med folk om det kommer det komma de som säger att det ordnar sig säkert. Något som jag tycker är ett gravt oförstående och lögnaktigt påstående. Saker fixar sig inte bara. Det kommer inte en dag då vi kommer ut på andra sidan och löser oss från våra bekymmer och besvär. Vi får kämpa på med våra vardagliga liv så gott vi kan. Sen dör vi och då spelar det med ens ofta ganska liten roll vilka problem i livet som löste sig och vilka som inte gjorde det. Att det kommer ordna sig betyder oftast bara att man troligen inte kommer kola av just det klammer man för tillfället sitter i.

Det är mycket sällan vi egentligen får chansen att ge upp och gå vidare, konstatera att det misslyckades och att vi väljer en annan väg istället. Även om vi så vore lyckade uppfinnare, entreprenörer och ingenjörer, i ett, skulle saker och ting ordna sig. Thomas Midgley Jr. var allt detta. På många sätt kan man nog kalla honom en stor skapare, en innovatör. Som jag förstått det hela var han även något utav en filantrop som försökte lösa problem som verkliga människor hade i sin verkliga vardag. Han åtnjöt titlar och förärades medaljer för sitt genius. Vi har all anledning att tro att han var en lycklig man.

Ja, om det inte vore för det där med hans första större upptäckt. Midgley arbetade för att åtgärda problemen med förbränningsmotorerna i bilar och sådant. Han försökte förhindra att bränslet antändes för tidigt så att motorn knackade. Efter att ha studerat och forskat på det upptäckte han tetraetylbly. Det vi än idag känner som det kanske främsta medlet mot att motorn knackar. Han kom också på en metod för att utvinna brom ur havsvatten. Men det här med bly i bensinen. Hur genialt det än verkade visade det sig vara problematiskt. Inte bara för att utsläppen är miljöfarliga, oerhört miljöfarliga. Utsläppen gick dessvärre även hårt åt arbetarna på GM:s fabrik, där Midgley arbetade. Många dog och andra drevs till vansinne i de blytunga bensinångorna. Det var även Midgley som kom på att använda freon som kylbärare i kylskåp. Han var helt enkelt inte någon större miljöhjälte. Och det var inte ens meningen. Fast att freon var så farligt för ozonlagret fick han förstås aldrig veta.

För på 40-talet drabbades han av polio. Kroppen försvagades och förlamades allt mer. Den stackars Midgley kunde knappt ta sig ur sängen. Men eftersom han var en praktisk man konstruerade han en lyftande sele som hjälpte honom upp ur sängen just. In i det sista var han en praktisk man, och lyftanorningen fungerade förmodligen ypperligt. Fram till det att han i november 1944 råkade ut för en olycka i selen och ströps utav den.

Så när det känns som att det är svårt och olyckligt, tänker jag att det kanske är bäst så. Om man lyckas i det man gör kanske man i slutänden bara orsakar död och förintelse och stryper sig i sin egen uppfinning. Det var vackert tänkt men faktiskt blev det skräp, som Åke Ohberg sjöng 1936.

lördag 30 oktober 2010

Episod i skumrasket

Vid halv sex, lördagen 30 oktober 2010 smög sig en mystisk individ mot Engelska parken. Han hade redan en gång passerat och då, till sin besvikelse, konstaterat att universitetets dörrar var låsta. Nu, efter att ha lämnat tillbaka några böcker på Carolina rediviva, gjorde han ett nytt försök.

Det skymde; molnen färgade himlen i mönster av mörkblå nyanser. I en ICA-kasse av tyg bar den mystiske en bunt böcker. En mild vind blåste och enstaka kajor avtecknade sig mot himlavalvet.

Den här gången hade han mer tur. Just som han var på väg tillbaka höll en kvinna på att gå ut. Han hastade något på stegen för att möta henne i dörren. Mitt i dörröppningen stannade kvinnan upp.

"Har du kort?", frågade hon och synade den mystiske.
"Nej", svarade denne sanningsenligt.
"Pratar du svenska?", frågade kvinnan, som uppenbarligen inte hört med vilket klart klingande riksmål den mystiske svarat henne.
"Ja, det gör jag"
"Studerar du?"
"Ja, men jag läser på dagarna då jag inte behöver något kort", den här gången avvek dock den mystiske från sanningen.
"Ska du lämna tillbaka böcker?"
Den mystiske nickade. Kvinnan synade honom återigen och sade till sist:
"Jag har aldrig sett dig"
Därpå lät hon den mystiske komma in i universitetsbyggnaden. Där tömde han sin kasse varsamt. Men inte lämnade han tillbaka några böcker till biblioteket inte.

I trapphuset på väg mot sitt rum såg han en portfölj stå utan ägare.

Mysteriet och mörknaden tätnar.

onsdag 27 oktober 2010

Att flytta


eller Drömmen om en chiffonjé


Jag håller på att packa ned mina pinaler i lådor för att göra mitt liv mer medtagbart. Saken är den att jag fått ett vikariat i Härnösand. Så jag letar ett boende där istället. Nu kan jag inte säga upp mitt rum förrän årsskiftet, då mitt vikariat ändå tar slut. Så vad jag ska ta mig till egentligen vet jag väl inte riktigt. Det går så länge som det går, och sen går det inte alls, som Rolf sjöng.

I grund och botten är det således någonting mycket positivt. Fast hur mycket jag än packar ner i lådor tycks det finnas minst lika mycket till. Jag slänger kopiösa mängder av saker som jag nog borde ha rensat ut för länge sedan. Ändå tar det aldrig slut. Det bara fortsätter och fortsätter. Där något försvinner tycks det ligga ett helt lager av damm. Förstår inte riktigt varifrån allt kommer. Så länge sedan jag städade är det inte. Dammet yr och jag nyser. Dammet och lyften, fixandet som inte tar slut. Arbetet tröttar ut mig.

När jag flyttade in för tre och ett halvt år sedan var rummet nyrenoverat. Det var nästan alldeles vitt. Med åren som gått har den vita färgen blivit allt mer solkig. Här och där finns fläckar som sticker i ögonen.
Jag förmodar att det hade kunnat se bättre ut om jag varit varligare.
Jag förmodar att rum blir slitna om man lever i dem.
I vilket fall har jag haft sönder en IKEA-stol som jag förmodligen får pröjsa för. Men det gör inte så mycket. Det är inte konsekvenserna som spökar utan att vara en orsak till förfallet. De som flyttar in efter mig kommer inte bo i ett lika vitt rum som jag gjorde.

Att flytta är kluvet. Å ena sidan borde man göra det ibland, bryta ny mark och se andra vidder. Nu vet jag ju inte om jag verkligen ska flytta till Härnösand någon längre tid. Efter årsskiftet är allt i ett becksvart mörker. Samtidigt är det något fint i att inte flytta. Jag tycker om möbler. Det vore fint att ha ett hem där jag tänker att jag ska bo så länge att det är värt att skaffa en chiffonjé. Något som lär dröja ett tag.

måndag 25 oktober 2010

söndag 24 oktober 2010

Utanför mitt fönster


Det grå ligger som ett filter över tillvaron och gör att söndagen blir allt mer söndag i sin stämning. Regnet är milt men konstant. Man känner nästan inte dropparna, ändå blir man blöt. Fåglarna blir så påtagliga i det här vädret. Inte bara de som bryter upp och flyger mot orter utan även de som är kvar. Det här är tiden på året då de svarta kajorna flyger lågt över Stora torget och rör sig som stora stim vid domkyrkan, såväl som utanför mitt fönster. Det är majestätiskt på något vis, där "majestätiskt" används i sin mest ödesmättade betydelse. På husen på andra sidan innegården som ligger utanför fönstret ruvar helt andra fåglar i regnet.

Björken har bara enstaka gula löv. Vart och ett som nu faller kan man se nästan som en individ. Den kraften, som sitter i det löv som klarar sig in i november, vad är den värd? Trädet lär knappast ha någon nytta av de gulnade stackarna. Se där en ovärdig liknelse för livets slutskede. Nu flög ett löv sin väg, för sig själv, i den lilla brisen. Jag förmänskligar björken och undrar om den saknar sina löv. Det gör den säkert. Aldrig kommer de igen, det kommer bara nya löv som man inte förstår lika väl. Kanske nickar då en gråsparv till lövet som flyger förbi på sin sista väg.

"Utanför mitt fönster gick människorna hem
och jag, jag hade jobb och jag var en av dem igen"

torsdag 21 oktober 2010

Jag tänker på Ulla Billquist




Snart har alla löv fallit av från björken här utanför. Få hänger fortfarande kvar och skälver i vinden. Vad har de för det? Trots all denna sin överlevnadskraft kommer snart vintern och hämtar dem. Jag tänker på Ulla Billquist. I min ena bokhylla har jag en vinylskiva från Sonoras röda serie med Billquists största hits. Räkna de lyckliga stunderna blott står med rosa bokstäver. Det är käraste vännen E som givit mig till den. På framsidan är Billquists anlete, med skarpt målade ögonbryn och oändligt gnistrande ögon. Jag försöker förstå hennes öde, varför det blev som det blev. Jag skrev ett långt stycke om 40-talets populärkultur och hur den verkar ha haft en förmåga att stänga in sina artister i fasta mallar. Det blev för utdraget och luddigt, så jag tar inte med det. I vilket fall blir det så märkliga kontraster. Artister som sjunger "låt ej sorg och bekymmer få trycka er, bara ta några blommor och smycka er" begår självmord. Ernst Rolf, det kanske tydligaste exemplet, får jag lov att återkomma till. Två dagar innan hon stänger in sig i sitt kök och vrider på gasspisen sjunger hon in en svensk version av Chickery chick. Det känns bara konstigt. http://open.spotify.com/track/3wFVXuUFxaFOe5xEFuzGIp

Hon föddes som Schönström 1907 i Eslöv som yngst i en barnaskara om fyra. Fadern, som varit militär och arbetat vid Generalstaben, avled i unga år. Han var inte mer än 35 då han med hjärnhinneinflamation färdades mot de sälla jaktmarkerna. Modern Gerda fick som änka ta hand om alla de små. Då var Ulla sex månader gammal. Efter att ha flyttat, via Värnamo, till Örebro startade Gerda ett kafé, och senare även rumsuthyrning, som hon försörjde sig på. Det hela är viktigt eftersom det låg i närheten av ett regemente, vilket innebar att soldaterna flockades dit för att dricka kaffe och äta bullar, som soldater plägar. Ulla kom under dessa år på 10-talet inte bara i kontakt med militärvärlden utan också musik, berättelser och en stimmig levnadsglädje.

När Ulla var 18 år kom hon i kontakt med ett skådespelande sällskap som bodde i de uthyrda rummen och då kanske framför allt med Fritiof Billquist. Han reste med Karin Swanströms teatersällskap. Genom honom kom Ulla allt mer in i teaterns värld, de blev vänner och mer än så. Hon engagerades vid teatern och de spelade tillsammans i Helsingborg och Ulla fick till och med genom Fritiofs försorg sjunga en del i radion. Annars spelade hon framför allt talroller. 1926 gifte de tu sig och Ulla blev Billquist. Året därpå fick de dottern Åsa.

Just hennes karriär ska jag inte uppehålla mig så mycket vid. Det finns att googla reda på ändå. I början av 30-talet fick hon chansen till sina första skivinspelningar. Visserligen floppade hon till att börja med, men under åren fram till kriget steg ändå hennes stjärna. Hon fick arbeta hos Ernst Rolf. Man kan höra det på hennes uttal i sången att hon varit hos Rolf. Hans garde fick just den oerhört tydliga diktionen, han lär ha varit mycket noga med just den och själv hade han en av sina starka sidor just där. Själv verkar dock Billquist ha tyckt mer om att uppträda i radio och inte behöva agera ut allt för mycket. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag ska närma mig henne i skriften. Tankarna ger mig ingen kronologi. Under krigsåren blev hon som vi vet den som gav röst och ton åt kriget. Under dessa år var hon kanske Sveriges främsta schlagersångerska.

"en öppen och chosefri sångerska, som förenade ett parant utseende med en ovanligt vacker stämma och hög musikalisk kultur" säger Sixten Ahrenberg på baksidan av min skiva.

Men hur ska man kunna förstå Billquists död?
Det känns väl lite sensationslystet att spekulera. Samtidigt ger dess hela mysterie mig ingen ro. Det var förstås en mycket vid skillnad mellan individen och artisten Ulla Billquist. Privat ska hon ha varit skojfrisk, ödmjuk och lite reserverad. Tydligen var hon inte sensationslysten eller mån om att göra karriär. Samtidigt fyllde krigsslutet henne med en personlig oro. Hennes satsningar på att övergå till att bli en mer seriös vis- och schlagersångerska, accepterad i de högklassiga salongerna mottogs vänligt, men inte översvallande. Vad gör man om man varit soldaternas sångerska då soldaterna vänder hem.

Hon verkar inte varit helt lätt att leva med och verkar inte fallit för helt rätt sorts killar. Men det känns som en ganska vanlig brist hos någon. För att citera http://home.swipnet.se/audiolabstockholm/ullasidan.htm

"Det kan tänkas att Ulla, med den känsliga och konstnärliga själ hon hade, och med de ouppnåeliga krav hon ställde på sig som artist, också utan avsikt ställde stora krav på äktenskapet. Den tillvaro som Ulla hade som artist, med ständiga turnéer, är också mycket slitsamt för den äktenskapliga lyckan. Trots alla framgångar levde hon i en ständig känsla av otillräcklighet. De som lärde känna henne privat berättar om henne som en rätt glad och enkel tjej. Å andra sidan var det rätt få som fick den chansen eftersom hon hade ett Garbo-aktigt behov av att få vara ifred. Men så hände det, som en blixt från klar himmel, en månad innan Ulla skulle fylla 39 tog hon sitt liv en solig lördag förmiddag den sjätte juli 1946. På fredagskvällen hade hon ätit middag tillsammans med systern Margareta och hennes man Thor Modéen. De hade tyckt att det hade varit en trevlig kväll, och Ulla hade själv skojat på hennes mer anspråkslösa sätt med den lite bullrigare Thor. Ulla hade även pratat i telefon på kvällen med dottern, som då befann sig på Ullas brors sommarställe. Ulla hade dessutom nämnt för dem att hon nästa morgon skulle resa till Värmland, och uppträda i folkparken i Karlstad. Det är således helt klart att hon avsåg att genomföra resan till Karlstad, och allt var förberett för hennes resa dit. Ute på hallbordet i lägenheten på Nybrogatan 77 låg tågbiljetten i beredskap, resväskan var färdigpackad, hennes resdräkt var framtagen. Fem minuter till, och hon hade varit på väg i den förbeställda droskan till Centralen. Men något fick henne att i sista stund ändra sig; att ta sömntabletter, vrida på gasen, stänga alla fönster [...] Det fanns inget avskedsbrev från Ulla - inte ens en liten lapp med en kort anteckning. Det har omvittnats att Ulla hade kommit hem tidigt på lördagsmorgonen till sin bostad. Utanför porten hade hon setts av en taxichaufför, storgråtande. Vad hade hänt henne? En annan omständighet var att huvuddörren till lägenheten var låst, men den separata köksdörren var olåst när polisen på måndagseftermiddagen den 8 juli skulle ta sig in i lägenheten. Varför var den olåst?"


Dottern Åsa, 19 år, var vid tillfället hemma hos Ullas syster och Thor Modéen (de kilade nämligen stadigt). Hur ska man förstå Billquists självmord? Det känns mer äkta på sättet att det är gjort så hastigt. Ett sammanbrott och så står man inte ut längre. Nåja, inte finns det några osanna självmord. Men det känns mer som beräknat då man börjar skriva brev och hålla på. Ulla lämnade oss i ovisshet. Jag kokar en andra kanna te på samma blad. Det blir svagt, nästan bara som varmvatten med en förnimmelse av te. De känsligaste konstnärshjärtan tycks brista så hårt att det gör ont i mig, som aldrig ens varit nära att träffa dem.

Eftersom hon dog 1946 är hennes verk för övrigt tillgänglig på http://www.archive.org/details/UllaBillquist-01-25

söndag 17 oktober 2010

Är det klockorna som mist sin klang av gråten i världen




Min sorgfullhet började i slutet av september när jag läste den här artikeln om världens floder och sjöar. De mår dåligt. Sämst mår de där vi bor, vilket ändå känns bra. Det är alltid jobbigare när vi drabbar oskyldiga. Som hästar med skygglapparna på skenar vi runt runt på travbanan utan att märka att vi inte kommer någonstans. Vi investerar enorma summor i att sätta plåster på kräftsåren och fan vet vad. Utvecklingen vi hejar på i de fattiga länderna kommer bara göra det värre. Det hela gör mig lite uppgiven.

Jag tycker det är svårare att se vad som borde bli och vara nuförtiden. Vindkraften, bara en sån sak, var helt klart på min sida när jag var ung. "Vad ska in? Sol och vind!" Numer är det alls inte lika säkert. I Hudiksvall lär Mp gå till borgarna för att SAP och V inte gillar vindkraft. Min mor har en polare som är lite ville-bli-antroposof och som nu drar sin lans emot vindkraften (efter att ha förlorat den bittra striden om kärnkraften), jag som trodde vindkraften var ett kärleksbarn. Men icke. De stora rotorbladen lurar till sig insekter som i sin tur lurar till sig fåglar och fladdermöss. "Försiktiga beräkningar antyder att miljontals fåglar varje år dödas av vindkraften runt om i världen." Man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg. Dessutom stör buller och bång. Många samer har slagits för att slippa vindkraften i närheten av sina samebyar. Exempelvis har Glötesvålens sameby tagit det hela till domstol i hopp om att slippa bli störda i sin rennäring. Samerna förlorade förstås. Det är ju det brukar betraktas som comme il faut. Varför ska det vara så svårt att gå fram utan att trampa andra på fötterna?

(Den missunnsamma sidan av mig har alltid uppskattat idén att bygga vindkraftverken där folk vill ha sina strandnära tomter.)

Det är för klimatet, och då får annat stå åt sidan. När jag ändå är inne på klimatet noterar jag att en teori om hur man skulle kunna begränsa växthuseffekten misslyckats fullständigt. Hoppen slocknar.
En teori om hur man skulle kunna bromsa koldioxidutsläppens effekter på klimatet har varit att man skulle kunna öka mängden växtplankton. Dessa encelliga organismer binder nämligen koldioxid när de dör. Genom att sprida järnpartiklar i haven skulle man stimulera tillväxten av växtplankton. Ett amerikanskt-kanadensiskt forskningsteam har nu visat att det är ett fåfängt hopp.


Jag läste i SVD att i Pakistan har den egentliga katastrofen bara börjat. Det komemr förmodligen bli om inte värre så en lång, lång väg innan det blir bättre. Vattnet var förödande, nu kvarstår förödelsen. Vad ska man ta sig till? Jag ger bort pengar, men det hjälper ju inte. Jag kan inte läsa den här sortens artiklar utan att bli alldeles tårögd. Vilken tur då att jag bara är ett klick ifrån ett roligare och lönsammare sparande!
Den är grym världen vår, och vi är grymma vi med.

Det är ungefär här som någon utbrister att ingen blir lyckligare av att vi tar på oss världens lidanden. Att det hjälper föga och att det viktiga är vad vi egentligen gör. Det är sant, men lika föga hjälper det att glädjas, och medkänsla känns ändå mer sympatiskt från min horisont.
Det är en fälla där jag är fångad. För samtidigt som jag känner mig oändligt svag och otillräcklig, samtidigt som jag inte gör allt jag borde och samtidigt som jag känner en sådan leda inför hela situationen. Allt detta lidande, hur ska livet kunna tillfredsställa sinnenas behov när allt det bjuder på är detta?